Två veckor på Gotland är redan förbi. Två underbara veckor vid mitt Paradis.
Som jag behövde den tiden, och som jag önskar att jag kunnat få stanna tiden, bli kvar där bara lite till. Att lämna är det svåra, att säga hej då till en tillvaro där så mycket känns enklare.
En vår fylld av vibrerande och berörande utmaningar.
En vår fylld av arbete och framsteg i en älskad trädgård.
Trots att det på många sätt har varit en tuff tid,
är jag fylld av tacksamhet.
Tacksamhet för alla modiga steg jag tagit.
Tacksam för all hjälp jag fått.
Tacksam för allt som blivit gjort.
Tacksam för allt jag har i mitt unika liv.
Ett par veckor med vardagskaos och ett nervsystem som inte varit så värst balanserat, utmattning och hjärntrötthet. Men nu kan jag få landa och komma tillbaka till mina rutiner, till min vardag som fungerar bäst för mig. Kaoset är inte längre ett kaos, jag har tagit beslut, fått hjälp, och allt har ordnat sig.
Jag låter presenten jag fick när jag kom till jobbet idag få avslöja det stora som nu skett!
Tänk att få vara, bara vara den vi är.
Tänk att få stå i vår kraft,
tillåta oss att känna vår storhet.
Tänk så befriande att få vara,
bara vara den vi i sanning är!
Så plötsligt var resten av semestern förbi och på onsdag börjar vardagen igen. Jag sitter här i tystnaden och känner tacksamhet för att jag fått tillbringa mina semesterveckor med människor jag tycker så mycket om!
Det är så bländade vackert, så underbart skönt att få vara på denna plats igen. Samtidigt är det en tomhet och ensamhet som tränger sig på, en sorg och en saknad som känns så starkt.
Jag blev påmind om hur ovant det ännu är för mig att ha en vardag som nu, och jag vilar i en djup tacksamhet!
2023 är ett svårt år att sammanfatta, hur ska man säga att det varit när det varit ett bästa och ett värsta år på samma gång? Och vad känner jag inför 2024 som precis har börjat?
