Turbulens Deluxe

Det har varit så mycket sista tiden att en månad känns som ett halvår typ. Flera vändor ner till Love it och i vanligt ordning händer det så väldigt mycket på insidan, jag far lite hit och dit i livets känslomässiga bergochdalbana. 

Framsteg, segrar, kärlek, gemenskap och tacksamhet. Ångest, försvar, frustration, utmattning och en känsla av att livet är för svårt. Modiga beslut att med trygg hjälp börja ta fram och se på det som gömmer sig i mina mörkaste vrår, vilket resulterat i djupa inre processer. Mitt i det kommer plötsligt andra processer som rör framtid, jag har dragits med i drömmar och en längtan av förändring NU, jag har stundvis hamnat i en mörkare dimma av total förvirring. Vad vill jag? Vad är det meningen att jag ska göra? Åt vilket håll ska jag gå? Vad är nästa steg?

Rörelse

Sist skrev jag om Retreaten. Den var ju underbar på alla sätt men också stundvis tuff, min mörka klump gjorde sig påmind och smärtan den sprider fick mig att känna att det räcker nu. Jag vill inte att den ska påverka mitt liv mer, det är dags att på riktigt möta den och låta den gå. Så jag bestämde mig, bad om hjälp och åkte en vecka senare ner till Blentarp själv för att tillsammans med Jai göra ett första försök. Jag visste inte vad som väntade, jag visste inte säkert vad som smärtar mest i det som gör ont, jag har inte vågat titta så noga. Jag vet nog fortfarande inte allt som finns där, men jag har börjat. Jag har gjort såna enorma framsteg i att våga prata, det var inte lätt och det var inte så att det flöt på av sig själv men jag lyckades stanna kvar och säga mer än jag klarat tidigare. Det är en seger och mitt i allt det jobbiga känner jag tacksamhet. Vi hade session både tisdag och onsdag och som det satte rörelse på saker och ting där inne. Onsdag kväll och torsdag befann jag mig i känslan av att jag inte orkar igenom det, det var som en tsunamivåg som drog in och gav mig känslan av att inte få tillräckligt med luft. Men allt är föränderligt och jag kan inte göra annat än att följa med i allt som sker.

Hyposynteshelg

På fredagen var det dags att åka ner till Love it igen för en andra helg i Hyposyntesfördjupningen. Mina känslor låg vid ytan och guppade och det blev en känslosam helg. Det sköna med att vara där i den tryggheten är att allt är ok, jag får vara där precis som jag är och må precis som jag gör. Och det är ännu ett stort framsteg att våga stanna kvar även när det är jobbigt, att inte ta till flykten och dra mig undan. Det är framsteg att i tuffa processer samtidigt kunna tillåta glädjen att få vara närvarande. Det ena utesluter inte det andra, jag behöver glädjen och gemenskapen för att orka igenom det jag ska igenom. Så, en helg med mycket känslor och processande, men också en fin och givande helg med fokus på hur vi kan jobba med barn. Och jag känner att det är där vi ska vara, tänk så mycket onödigt lidande vi kan eliminera om vi fångar upp dessa barn som bär på en tyngd i sitt inre. Vilken skillnad vi kan göra. Jag vill såklart även hjälpa vuxna som bär på ett inre lidande, men tanken på att hjälpa barnen som av någon anledning kämpar klingar an i mig. Kanske är det vad jag gör en dag, när allt stillat sig i mig själv. För just nu behöver jag nog fokusera på att rensa ut min egen begränsande sörja. Mig själv först, göra mig av med triggers jag så lätt dras med i, sen är jag redo att finnas där för andra i total närvaro.

Arbetsmaterial. Låt det kännas.

Jag fick också helt överraskande sälja två uppsättningar av mitt arbetsmaterial ”Låt det Kännas”. Alltså det får små fjärilsvingar att fladdra i bröstet! Det gör mig så glad och det känns så stort för mig när någon verkligen tar det till sig och vill använda det. Nu har jag bara en uppsättning kvar, kanske dags att börja leta tryckeri här nere. Ifall jag faktiskt skulle vilja försöka sprida det till fler verksamheter som jobbar med människor på ett sätt där man kan behöva lyfta fram känslor. En sak till på att-göra-listan…

Ny utbildning

Mamma och pappa hjälpte mig även denna gång med Bolt och vi fick några mysiga dagar innan de begav sig mot Gotland igen. Jag fick ett par dagar att landa i allt som far runt där inne men det var då jag mest hamnade i min totala förvirring. Trötthet, osäkerhet och rädslor svävade in. Hur ska allt lösa sig? Vart är min plats på jorden? Hallå Universum, visa mig!! Jag vet inte vad jag ska göra…

Jag blev tack och lov inte kvar där så länge och det är också en sån tydlig skillnad mot hur det en gång var. Jag har mina dippar då det känns som jag vill dra mig undan det mesta, men det är en dag eller två sen vänder det och jag hittar tillbaka till det som är sant. Visst finns rädslan kvar, men den tar inte över helt. 

Jag blev nog lite hjälpt av att jag i fredags skulle ta mig ner till Love it igen för att börja en ny spännande utbildning. En medial utbildning men inte med fokus på att bli medium, utan med fokus på att lära sig lyssna till sin intuition för att använda den i sitt eget liv. Lära sig lyssna till själens röst. Jag är så glad att jag vågade anmäla mig till något jag egentligen inte visste vad den skulle innehålla, jag vet nu att den kommer hjälpa mig.

Min största utmaning på denna resa jag gör är ju att våga synas och höras, våga prata och att den vägen uttrycka vad som rör sig i mig. Så är det utmaningar i denna utbildning också? Ja det kan man väl säga… Men här får jag öva på ett annat sätt jämfört med de andra utbildningarna jag gått/går, kombinationen känns perfekt. Jag är supernöjd med att jag faktiskt lyckades få fram någonting i övningarna vi gjorde. Det sitter väldigt långt inne, jag behövde lite draghjälp i vissa för att våga säga något, trevande och osäkert, men jag var med. Jag vågade!

Jag blev dock påmind om att min skyddsmekanism ännu finns kvar, den som gör att det slår till en spärr och så kommer jag inte loss. Men det är rätt fantastiskt att det bara blev så på en övning under hela helgen. Jag var väldigt nära att bryta ihop i min frustration av att vara låst i min kropp, men jag har släppt det nu. Det är inget misslyckande att hamna där, det är ju där jag är så van att vara, så van att omedvetet och medvetet gömma mig där. Men det är inte längre mitt hem, så jag stannar inte där längre än jag behöver. Jag väljer att ta med mig alla segrar under helgen, alla övningar och delningar jag faktiskt var med på.

Jag ser fram emot att skapa min lilla träningscirkel här hemma och öva på övningarna vi gjorde, träna på att släppa prestationen och rädslan för att göra fel, att jag ska göra bort mig och att det ska bli pinsamt. Jag ska träna på att bara leka och ha roligt!

Med träning kommer det gå lättare

Ett litet steg i taget!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.