När det omöjliga blir verklighet
Nu kan jag inte hålla mig längre, även om allt inte är helt klart så är kontraktet påskrivet och mamma har sagt ok, så nu måste jag få berätta den stora nyheten för alla som vill höra.
Jag ska flytta till ett eget hus i Blentarp!!!
Alltså mina fjärilsvingar fladdrar ivrigt och jag är ute och flyger. Flyger på nya höjder som skrämmer en aning, men som samtidigt får det att kittla så där mysigt i magen. Som får mig att med nyfikna ögon se på framtiden, med spänd förväntan längta efter mitt nya äventyr som jag är på väg in i.
Mirakel sker och vad som tycks vara omöjliga drömmar kan bli verklighet. Det har jag fått bevisat för mig nu och min tacksamhet svämmar över. Jag vet inte hur jag ska kunna landa i det stora som väntar. Tänk att jag ska få uppleva drömmen jag haft en stor del av mitt vuxna liv, men som jag fått stoppa undan på grund av min livssituation. Det är ren och skär lycka i min kropp som lägger sig över rädslan som också finns där. Rädslan att inte veta hur det kommer att bli och hur jag ska lösa det som ännu inte är löst. Men, en sak i taget, ALLT ordnar sig!
Varpeäng 4
Stenen på bilden som min vän plockade med sig från husvisningen och gav mig i bilen, som jag suttit här hemma och hållit i min hand och undrat om det jag önskar är meningen att ske, ja den ska få flytta hem igen och jag får följa med!
Jag kan tala om för er som inte vet att det har varit en lång extremt påfrestande månad. Ja herregud mina stackars nerver har haft det tufft och mitt mående har varit en aning svajigt. Och det här med tålamod, inte min starka sida! Processen har segat sig fram sedan dagen jag tog med mig en vän på husvisning. Huset som kallat på mig sedan första stund, en känsla i mig som bara visste. Det är mitt hus. Ja innan jag ens varit där fanns den känslan närvarande. Och mamma har känt likadant, mamma som hittade detta hus. Vi har pratat fram och tillbaka, pappa har räknat avigt och rätt, vi har tittat på andra hus, men alltid landat tillbaka vid det första huset igen. Jag vet inte hur många gånger vi pratat under oktober månad och planerat hur man kan göra och vad som behöver göras, och så kommit på att ”just det, vi har ju inte fått huset än….”.
Tålamod, tillit att allt blir som det ska och att vara trygg i ovissheten har tränats flitigt under denna tid och ja, det har ärligt talat tagit rejält på krafterna. Men så äntligen i söndags avslutades budgivningen och vi fick det glädjande beskedet att vi vann!
Levererad Gåva och oändlig Kärlek
En leverans från Universum, Änglarna och Mommo&Moffa som samverkat för att få ihop det som skett. Ja Mommo&Moffa svävade in tidigt i denna process en kväll när jag hade gått och lagt mig. En stark Kärleksfull närvaro som bara var där, på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag kunde känna någon slags beröring vid mitt huvud. De förmedlade detta hus som en gåva delvis från dem, för de lämnade efter sig något som gjort detta möjligt och de önskar mig det allra bästa, de vill att jag ska bo på en plats där jag kan få känna det lugnet omkring mig som hela mitt väsen längtar efter. Jag tror att detta kan vara den platsen. Varpeäng 4. Nummer 4 som är mitt favoritnummer också som jag av någon anledning känner lite extra för, bara det ger en bra känsla.
En leverans som kunde levereras tack vare mina underbara föräldrar som vill investera i ett hus i Skåne och låta mig bli hyresgäst. Ja jag vet, jag valde noga ut de bästa föräldrarna för mig när jag skulle anlända till jorden! Vi har som de flesta familjer haft våra utmaningar och svårigheter, men kärleken har alltid funnits där. En kärlek som uttrycks på så många olika sätt, och en kärlek som inte alltid har hittat en väg ut. Den kärlek och tacksamhet jag nu känner är så stor så jag vet inte hur jag ska uttrycka den. Jag får hoppas att de bara vet att den sträcker sig ut i det oändliga!
Stor dag
Så, på pappret är det inte mitt hus, men när jag idag satt och skrev under köpekontraktet (enligt fullmakt) kände jag mig som en nybliven husägare. Det är jag som ska bo där, det är jag som får sköta om det och nu göra det till mitt. För huset behöver kärlek och omvårdnad både invändigt och utvändigt, men kärlek har jag i överflöd och jag längtar efter att få ge av den till detta hus. Jag kommer alltså ha att göra och det kommer säkert vara kaos en tid framöver, men jag är säker på att det kommer bli fint när allt är klart. Det får ta den tid det tar.
Mamma och pappa kommer hit om ett par veckor och om allt går som planerat sker själva överlåtandet av huset då! En vacker dag när min livssituation har förändrats kanske jag kommer kunna köpa det av dem, men för nu kan jag inte vara mer nöjd och glad över hur denna dröm förverkligats!
Livet känns mäktigt. Det finns stunder det blir så där extra starkt och tydligt i mig, att det finns en plan för mig och mitt liv som jag inte kan se med mina fysiska ögon. Jag är verkligen aldrig ensam och jag är alltid omhändertagen. Tänk om jag bara kunde ta och vila i den tilliten i varje stund istället för att gå runt och oroa mig så mycket helt i onödan!
Ja allt det nya skrämmer en aning, men djupt där inne bara vet jag att det kommer bli bra. Jag ser så mycket fram emot detta äventyr och att få se vad denna flytt öppnar upp till, för jag ser möjligheter i mitt nya hem som redan börjat processa!
