Om mig

Jag heter Evalill och föddes 1985 på den underbara lilla ön Gotland. Jag växte upp i en vanlig men ändå annorlunda familj. En mamma och en pappa, en storebror och en lillebror. Men min lillebror förändrade vår vardag när han kom till oss, han föddes med Downs syndrom och vi fick alla anpassa oss efter hans speciella behov. Han har påverkat och format mig, han är personen som jag har en väldigt nära och speciell relation till, han är den jag alltid kunnat låta komma innanför mina skyddsmurar. För trots en fin familj har jag varit ganska ensam i mig själv. Jag har haft svårt att förstå och hantera mitt känsloliv och att prata om hur jag mår. Det har gjort mig vilsen och osäker, gjorde att jag med tiden mådde allt sämre.

Efter studenten flackade jag runt några år innan jag landade i Linköping 2010. Då hade mörkret och ångesten tagit ett stadigt grepp om mig men jag tänkte att allt skulle bli bra. Jag skulle ta tag i det som fick mig att må så dåligt, jag skulle få hjälp. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt. Kampen och mörkret varade i för mig en evighet, det tog sju år innan jag på riktigt kunde känna att livet verkligen vände. År som innehöll en härlig blandning av ångest, panik, uppgivenhet, mediciner, psykiatrikontakt, sjukskrivning, skam och känslan av att inte orka mer. Jag satt fast. Min hund som kom in i mitt liv sommaren 2010 har varit en av mina livbojar, när jag inte orkat kämpa för min egen skull har jag orkat lite till för hans skull. 

Att prata har så länge jag kan minnas varit ett problem för mig, jag har inte kunnat styra det. Det har alltid funnits situationer då jag blivit helt blockerad, situationer då jag verkligen hade behövt förmedla vad jag tänker och känner men inte kunnat. Låst i mig själv. Det har förstärkt känslan av ensamhet och att ingen förstår mig.

Min räddning under min svåraste tid har varit skrivandet, den vägen har jag alltid haft lätt för att hitta orden, det har varit mitt bästa sätt att kommunicera. I december 2015 hittade jag ett nytt sätt att uttrycka mig när jag äntligen köpte mig en systemkamera. Jag hade en längtan men jag kunde inte ana hur mycket kameran skulle öppna upp för mig. Jag hade nog inte varit där jag är idag om jag inte hade gett mig själv den presenten. Kameran kom att bli en slags terapi för mig, en del i min inre process och min väg tillbaka till livet. 

2016 hände det väldigt mycket och jag började äntligen få kontakt med mig själv. Jag kunde släppa allt mer på den hårda kontrollen och tillåta känslorna att finnas och kännas. Det förändrade allting, det var som att gå in i en helt ny värld. Allt var inte längre inbäddat i ångestens grådis, jag kunde se känslornas alla färger och nyanser. Omtumlande och påfrestande att möta allt jag stängt in, men också befriande och fantastiskt. 

Livet är för mig en bergochdalbana där det ofta känns som att det far lite väl mycket upp och ner helt okontrollerat. Sista året har innehållit mera kamp, uppgivenhet och tvivel. Allt är föränderligt. Livet är inte alltid så självklart, men jag vill tro att det alltid finns en väg fram till ljuset. Vi finns alla här av en anledning. Vi har vår plats på jorden som ingen annan kan fylla!