Jag låter presenten jag fick när jag kom till jobbet idag få avslöja det stora som nu skett!
Tänk att få vara, bara vara den vi är.
Tänk att få stå i vår kraft,
tillåta oss att känna vår storhet.
Tänk så befriande att få vara,
bara vara den vi i sanning är!
Jag är ingen flitig poddlyssnare, men det dök upp ett avsnitt i mitt flöde som jag lät vara på i bakgrunden när jag stod på jobbet en dag och oljade in utemöbler.
Så plötsligt var resten av semestern förbi och på onsdag börjar vardagen igen. Jag sitter här i tystnaden och känner tacksamhet för att jag fått tillbringa mina semesterveckor med människor jag tycker så mycket om!
Det är så bländade vackert, så underbart skönt att få vara på denna plats igen. Samtidigt är det en tomhet och ensamhet som tränger sig på, en sorg och en saknad som känns så starkt.
Ja herregud vilken omgång det varit, känner mig alldeles omtumlad. Nyvaken, som att jag vänder mig om och undrar vad det var som hände. Samtidigt som allt fortsätter vara ganska så intensivt, men på att nytt sätt.
Jag blev påmind om hur ovant det ännu är för mig att ha en vardag som nu, och jag vilar i en djup tacksamhet!
Rockar sockorna i viloläge, Rockar sockorna för min förebild och för allas lika värde!
Tre veckor sen sist och så mycket som hänt! Selektiv mutism och mina erfarenheter av en ofrivillig tystnad har fått strålkastarljuset på sig!