Hej då 2023, välkommen 2024!

2024. Ett nytt år har börjat och det faller sig naturligt att reflektera över året som gått och sätta en intention för året som nu tar vid. Men 2023 är ett svårt år för mig att sammanfatta, hur ska man säga att det varit när det varit ett bästa och ett värsta år på samma gång? När Sorgen, Kärleken och Tacksamheten dansar så tätt ihop att jag ibland inte kan skilja dem åt?

2023 var ett år som innehöll mitt livs svåraste beslut, min allra djupaste sorg, en ekande tomhet och en hjärtskärande saknad. 

Ett år som fick mig att känna den största villkorslösa kärleken och en innerlig tacksamhet för allt jag har och för hur saker och ting fallit på plats för mig.

Det värsta

Ett värsta år då jag tvingades släppa taget och säga hej då till Bolt, låta honom flyga in i evigheten och slippa sina smärtor. Säga hej då till den underbara lilla lurviga varelse som varit min trygghet, som jag delat min vardag med i 13år, som jag blev ett med i första stunden vi möttes. Den tryggheten han har gett mig behöver jag nu hitta i mig själv, och jag vet att han visste att jag klarar det nu hur tufft det än känns emellanåt. 6månader har gått men jag kan fortfarande inte skriva om det utan att näsdukar måste fram, det är en sorg och en saknad som ännu ligger väldigt nära mig. Det gör ont men det får vara så. Den djupa sorgen påminner mig också om den största Kärleken som han får mig att känna, till honom och från honom. Jag är tacksam för tiden vi fick, för allt han gav mig och för allt jag fick ge till honom. Jag saknar hans fysiska närhet, men samtidigt vet jag att han bor kvar där han alltid har bott, i mitt hjärta. Våra själar kan inget skilja åt och kärleken kan aldrig dö. Hans resa på jorden var klar, han hade gjort det han kom för att göra. Hjälpa mig tillbaka till livet, vara med mig tills jag blivit tillräckligt stark att stå på egna ben. Ni som såg mig i den mörkaste tiden vet vilket jobb han gjort, bara ni kan ana hur fullkomligt omöjligt det har känts att skiljas från honom. Jag har fått höra att jag kommer veta när det är dags, men jag har inte trott på det. Hur ska jag någonsin kunna ta beslutet att låta honom somna in? Men efter att ha sett hans sakta men stadiga försämring under sina sista år kom så den där omöjliga stunden, då prinsen på något sätt lyckades förmedla att det var dags att släppa taget om honom. Jag vet inte hur jag lyckades, men på något sätt gick det och jag vet att det var rätt beslut att ta. Han har det bra nu och finns fortfarande med mig varje dag.

Alltid älskad, aldrig glömd.

Det bästa

2023 var ett bästa år fylld med tacksamhet för den vardag jag fick landa in i. Det känns overkligt att drömmen jag hade när jag satt arbetslös i min lägenhet i Östra Karup blev verklighet. Först kom boendet, sen kom jobbet. Tänk att jag faktiskt bor i ett eget hus på landet och tillbringar mina arbetsdagar hos Jai och Samya på Love it. 

Jag kunde inte se vägen fram, jag hade kommit på plats i mitt lilla hus som kändes helt rätt men jag rasade ordentligt i början av 2023 då vardagen inte längre fungerade. Jag fungerade inte i kraven som ställdes, i allt jag kände att jag borde klara av men som bara skapade en dränerande stress och ångest i min kropp. Jag fick backa, kapitulera inför det faktum att jag ännu behöver få ha det på ett ”anpassat” sätt för att jag ska hålla, för att jag ska få en chans att komma tillbaka till mitt bästa fungerande Jag. Och det skulle visa sig att det som först kändes som ett misslyckande, det som var påväg att dra ner mig till en väldigt mörk uppgiven plats, var nödvändigt. För det öppnade strax efter upp en ny dörr till Love it och plötsligt förvandlades situationen till den bästa tänkbara. Plötsligt var jag i en vardag som bara kändes alldeles perfekt skapad till mig. Eget hus, ett jobb på en trygg kärleksfull plats bara en mil hemifrån, ett jobb där Bolt kunde får vara med den tiden han hade kvar. 

Jag kan bara säga TACK Universum för den underbara leveransen!

Tacksamhet

Ja tacksamheten flödar över!

TACK mamma&pappa för allt ni bidragit med i att förverkliga mina husdrömmar! För att ni fångar upp mig när jag blir nerdragen av orostankar och hjälper mig lösa akuta problem, tack för att ni får mig att känna att allt ordnar sig, jag fixar det (med lite hjälp ibland…). Jag har verkligen vuxit under mitt första år i hus. Det har varit en hel del ångest och stress som följt med och som fått mig att tvivla emellanåt, men jag har också fått känna att det finns mycket jag aldrig gjort innan som jag faktiskt klarar av själv bara jag vågar prova. Och trots ”problem” som tillkommit under året är känslan att det är mitt hus lika stark, jag kan liksom inte tänka mig att bo någon annanstans så det bara måste ordna sig på något sätt!! Jag VET ATT det kommer ordna sig, jag vet bara inte riktigt hur än….

TACK Jai&Samya för eran starka tro på mig, för att ni tagit mig till er och under 2023 lät mig få bli en del av erat Love it. Som jag förmedlade till er alldeles nyligen; Vem kunde ana Universums plan den där dagen för 4år sedan, när jag satt i Linköping och skickade in min första kursanmälan till er? Vem kunde ana allt det magiska som hänt sedan ”Bråka inte med Livet”, att jag 4år senare skulle vara bosatt i Skåne och vara den som sitter hos er och tar emot kursanmälningar? Mirakel i mitt liv och förändringar på alla plan! 

Tack för att jag får växa genom er, genom arbetsuppgifter ni ger mig förtroendet att utföra. Det började med utetjänst och där kände jag mig hemma, jag kunde vara i min lilla bubbla för mig själv och bidra därifrån. Att flytta in till min plats på kontoret var lite mera utmanande och allt kändes nytt. Men det kändes också stort på nått sätt, jag kände mig nästan lite stolt bara av att fått ett eget skrivbord. Tänk att lilla jag av alla människor får jobba här…. Jag var van vid att gömma mig i trädgården och jag håller mig fortfarande ganska mycket i bakgrunden i min allt-i-allo-tjänst, men i kontorsuppgifterna började jag plötsligt bli lite lite mera synlig utåt. Och det är också så där stort och lite läskigt. Det är mycket osäkerhet i allt jag ska göra för första gången, även i det som kan tyckas vara små enkla uppgifter. Att få utrymme att göra allt i min takt så att det inte blir övermäktigt är en gåva som är värd så otroligt mycket. Som ger mig möjlighet att fortsätta bygga upp en stabilare grundtrygghet att stå på, hitta tilliten till mig själv.

Ja tack till er två, för allt ni bidrar med i den resa jag gör!

TACK till alla er andra underbara själar som berikar mitt liv, ni som funnits med mig sedan tidigare och ni som jag fått lära känna under året. Min kära familj, fina nära speciella vänner, soulfriends och soulsisters, ni som får mig att känna att jag är älskad för den jag är. Älskar er!

Tack Livet, att jag får vara där jag är som jag är. Under 2023 fick jag för första gången i mitt vuxna liv befinna mig i en vardag där jag mår bra, där jag inte önskar mig bort ifrån något. Samtidigt som jag känt ett flöde och en rörelse som för mig framåt. Under den här hösten har det verkligen hänt mycket inom mig. Jag har frigjort mig ännu mera från egots begränsande tankar och åsikter. Jag vågar mer och värdesätter mig själv mera, har återknutit en djupare kontakt till mig själv. Jag känner mig tryggare, mer öppen och nyfiken. Jag känner mig gladare. Och ja, det blir ibland svåra kontraster. Ibland finns det en del i mig som undrar hur jag kan vara så glad och känna mig så nyfiken på livet, när jag samtidigt kan känna den smärtsamma sorgen och tomheten efter Bolt, för han fattas liksom i allt jag gör.

Men det är som det ska. Trots ett extremt känslomässigt turbulent år så har det ändå varit ok, jag har klarat av dansen som jag inte trodde jag kunde lära mig. Jag har lärt mig leva i djup sorg och saknad, och i glädje, kärlek och tacksamhet, samtidigt på något sätt. Det är en speciell dans, min unika dans som ingen annan kan dansa åt mig. En vacker dans med känslor i varje steg, och jag vill inte vara utan något av det för allt har sin del i det som är.

Det Nya

Jag fick tidigare idag frågan om jag har några nyårslöften. Några direkta löften vet jag inte om jag har, men jag skulle vilja skriva så här inför 2024;

Aldrig mer vill jag utgå ifrån att jag tror mig veta hur saker och ting ska bli. Jag vill aldrig mera begränsa mig i tanken genom att säga/tänka aldrig. Jag vill istället säga att det som är menat att bli kommer visa sig, det som är menat för mig kommer jag klara av. Jag vill tänka att allt är möjligt så jag vill hålla mig öppen för vad det än är Universum har planerat för mig. Jag vill ta varje steg på den osedda vägen i nyfikenhet istället för att vara rädd inför det okända. Jag vill möta allt med tacksamhet, för jag vet att vad det än är jag får uppleva så finns det något att lära, något jag behöver få med mig. Allt har ett syfte. Jag har ett syfte.

Jag vill lära mig älska varje del av mitt liv, varje del av den jag är här på jorden.

När det kommer till huset ska jag ta en sak i taget, lita på att allt ordnar sig. Att jag fixar det och får hjälp med det jag inte kan göra själv. Det finns ingen anledning till oro. Det vill bli bra. Varpeäng 4 är min plats som jag gör mer och mer till mitt.

Jag vill fortsätta utforska min ”klangresa”. Jag vet inte vart den tar mig, jag vet bara att jag vill använda mina klangskålar på något sätt, kanske på mitt eget sätt. Ja det jobbar lite under ytan, kanske vill det skapas något. Men första steget är att öva på att ge en bas-klangmassage och bli trygg i det. Så älskade vänner, du som är nyfiken och skulle vilja prova att ha klangskålarna på din kropp och känna vibrationerna, du som skulle vilja vara min övningsklient, varmt välkommen att höra av dig!

Kära 2024, jag vet väldigt lite om dig men jag känner mig ovanligt modig just nu. Jag känner mig redo att ta mig an utmaningarna du har i beredskap för mig och fortsätta min avveckling av allt som begränsar mig. Visa mig allt som är möjligt, visa mig mer av allt jag har inom mig, låt mig få ta del av livets magiska dans!