Retreat SMC

Dagar i kärlek och gemenskap. Dagar med många känslor som skapat kontraster. Jag har torkat tårarna för att jag skrattat, för att jag blivit berörd och för att jag varit i tyngre känsloregister.

En stoor grupp, personer från alla grupper i distansutbildningen SMC, de allra flesta var personer jag inte kände och inte har mött tidigare. Läskigt och roligt. Tiden räckte inte till för att hinna samtala med alla utanför alla aktiviteter, jag samtalade nog faktiskt inte med så många alls, jag är ju kanske inte den mest pratsamma människan på denna jord… Men som alltid så tror jag vi möter dem vi behöver möta mest i livet som är nu. Jag har fått en fin djupare kontakt och knutit  ett par nya vänskapsband. Vackert och något som berör mig. Jag som så länge trodde att jag inte kunde få nya vänner i vuxen ålder, vänner som jag kan känna mig så trygg med. Som mycket annat var det ingen sanning och att få uppleva nya fina möten fyller hela mig med Tacksamhet.

Som alla utbildningshelger jag varit på hos Love it var även detta utmanande dagar som kräver en hel del viljestyrka och mod för att våga ta del av allt. Samtidigt bara älskar jag att landa i den trygga energin och gemenskapen som skapas i dessa grupper. Det går inte att förklara, det går inte att förstå om man inte varit där. Det hjälper mig så otroligt mycket, jag hade liksom aldrig klarat att ta mig så här långt på egen hand. 

Förändring

Och det är så häftigt att så tydligt få uppleva förändringarna som skett. Vi började fredag fm med en övning jag gjorde för två år sen, första dagen på första helgen i hyposyntesutbildningen. Mingelpresentation, mötas två och två och presentera sig utan att prata om vad vi jobbar med/fritidsaktiviteter/vart vi bor/familjesituation, utan prata om vem vi ÄR. Då för två år sen var jag på väg att resa på mig och gå ut när Samya berättade vad vi skulle göra, snacka om skräckutmaning! Då krävdes all min viljestyrka för att stanna kvar, då fick jag tvinga fram varje liten stavelse och det blev alltid en obekväm tystnad när det var min tur att prata. Då var jag totalt slut när övningen äntligen var över.

Nu blev det en annan upplevelse. Fortfarande en utmaning, jag kunde känna att det triggade stressen i mig när jag hörde vilken övning som väntade, det drog ihop sig lite i magen men det var inte alls i samma styrka. Nu var jag så mycket lugnare och jag kunde vara mer närvarande. Och det är ju ett mirakel att orden kom så mycket lättare, vilken skillnad! Jag är inte direkt bekväm i situationen men orden som kom, som skapade hela meningar, letade sig fram utan känslan av att jag måste tvinga mig själv att prata. Det blev fortfarande tyst ibland, men till skillnad från första gången pratade jag mer än jag var tyst. Och tystnade som blev var inte lika obekväm, jag kunde vila lite mer även i den, släppa prestationen. Seger! Känslan efteråt var inte utmattning, utan den djupaste tacksamhet över hur långt jag tagit mig tack vare alla dessa utmaningar jag vågat möta om och om igen! 

Cirkeln

Jag upplevde också en skillnad i cirkeln, det som ännu är en av de största utmaningarna för mig. Att våga dela när turen kommer till mig. Detta var dessutom en betydligt större grupp än jag är van vid, en cirkel med typ 25st vackra själar som vänder sin uppmärksamhet mot mig. Av dessa var det bara 5st som helt kan förstå den resa jag gjort, som varit med mig i 2-2,5 år. Som ser förändringen, som vet hur mycket mod det krävs för att överhuvudtaget våga öppna munnen, som sett min kamp och alla gånger jag fastnat i min tystnad. Bara de kan förstå segern när några osäkra försiktiga hela meningar letar sig fram när det är min tur. Ja, mirakel är ett passande ord.

Att få uppleva förändringen så tydligt ger mig mig hopp om att kunna ta mig förbi denna djupt rotade rädsla för att synas och höras. Hopp om att helt kunna lämna den ångestfyllda ofrivilliga tystnaden jag levt så länge med. Låta det bli ett minne och med tacksamhet se allt det som den trots allt har givit mig. 

Kontraster

Ja det kan skifta fort… I lördags gick jag från fred till krig. Vi hade en så fin förmiddag och jag landade i ett lugn, en inre frid.

Jag skrev i mitt block innan lunch:

Fred inom mig.
Jag behöver inte kriga mer.
Jag behöver inte kämpa i kaoset.
Det är ok att vara rädd.
Jag behöver inte kämpa emot rädslan.
Jag behöver bara med kärlek möta det som i stunden skrämmer ett litet Jag.
Med kärlek hålla mig i steget fram.
Jag vet att inget kan skada mig, inget kan förändra den jag i sanning är, så kampen är över.
Jag vet vart jag är och åt vilket håll jag vill gå.
Jag går i fred och kärlek.
Frid i mitt inre.

Ja det var känslan innan lunch. Efter lunch hamnade jag i fullt krig igen, det var inte alls över, det var bara vapenvila en stund… En speciell meditation som jag gjort tidigare och som inte var en så trevlig upplevelse då heller. Den går på djupet på något sätt och triggar något jag uppenbarligen fortfarande inte är redo för att möta. Jag hamnar i rädsla och försvar, jag hamnar på en plats där jag verkligen inte vill vara. En plats där allt bara gör ont utan att jag riktigt förstår vad det handlar om. Jag vill inte vara där men jag tar mig inte där ifrån. Fastnar i det som var mitt hem så länge. 

En hjälpande hand

Men, jag vågade be om hjälp när jag märkte att jag inte kunde ta mig loss på egen hand. Vågade vara ”jobbig” och be om Jais tid fast jag inte riktigt visste vad det var jag ville ha hjälp med, visste inte vad jag kände eller vad jag i stunden behövde. Men det lossnade under tiden vi pratade, jag kunde förstå varför det blev som det blev. Orsaken till den starka reaktionen finns kvar men jag kunde ta mig ur försvaret jag fastnade i. Kampen, kriget. Det blev vapenvila igen och jag kunde, om än något utmattad, återgå till närvaro och gemenskap under kvällen. 

Det blev en väldigt tung eftermiddag men på något sätt känns det bra att få insikt i vad det är jag har kvar att göra. Medvetenhet är första steget. Det är egentligen inget nytt men jag vet att det är något jag ännu försöker att inte låtsas om, det börjar bli dags att verkligen ta reda på varför det sitter så hårt. Vilka känslor det är som gömmer sig där. Och jag vet att jag har trygg hjälp om jag ber om det, det finns en öppen dörr och jag tror att jag börjar bli redo att gå igenom den. Det finns inget mer plågsamt än att ha denna mörka klump bevarad i mitt inre. Så, det som i stunden bara upplevdes som ett onödigt lidande, som gjorde att jag trodde att resten av retreaten var över för min del, förstår jag nu var precis vad jag behövde få uppleva. Ibland behöver det liksom göra tillräckligt ont för att jag ska fatta hur mycket det faktiskt påverkar mig. Jag är redo för förändring även där. Tror jag, kanske, eventuellt….

Hemresa

Det är alltid lite vemodigt att säga hej då till alla och lämna den kärleksfulla gemenskapen, samtidigt är det skönt att komma hem igen. Komma hem till min lurviga lilla prins!

Och jag fylls av tacksamhet igen. Över att ha honom i mitt liv. Över att ha så fina kärleksfulla föräldrar som kommer hela vägen från Gotland för att hjälpa mig med Bolt, så att jag tryggt kan åka iväg på mitt. Det betyder så otroligt mycket! 

De kanske inte förstår allt jag gör, jag kan ha svårt att förklara exakt vad det är utbildningarna jag gått och går innehåller, vad det är vi faktiskt gör när vi möts på Love it. Men den förändring som skett hos mig märks, så resten spelar inte så stor roll. De vet att det här hjälper mig och är den väg jag behöver gå, så de stöttar mig och hjälper till på de sätt de kan. Och jag är så innerligt tacksam!

Så innerligt tacksam för så väldigt mycket i mitt liv!