Rockar sockorna i viloläge
Rockar sockorna för min förebild och för allas lika värde
Vi pratade nyligen om förebilder på en utbildning jag går. Jag har flera förebilder, bland annat båda mina bröder på olika sätt. Jag ser upp till min storebror för hans driv och självständighet, för hans mod att våga köra sitt eget och hur han lyckas ha koll på allt vad det innebär att ha ett eget åkeriföretag med anställda. Jag ser upp till hans förmåga att liksom bara lösa allt som uppstår längs vägen utan att förlora sig i oro och uppgivenhet, för det har varit många motgångar som ibland bara tycks avlösa varandra, men han fixar det varje gång. På ett sätt som jag inte riktigt förstår hur han gör…. Det jag har med mig från honom är att allt går, jag ska inte oroa mig så himla mycket för allt hela tiden för allt ordnar sig!
Just idag när det är den Internationella Downs syndromdagen vill jag lyfta fram min lillebror lite extra, min lillebror som föddes med en extra kromosom. Jag har så mycket att lära mig av honom, jag kan nästan se hur han blir en symbol för ”Soul Release” i mitt liv. Jag ser upp till hans förmåga att vara den han är utan tankar på vad andra ska tycka och tänka. Jag ser upp till hans glädje och frihet som han förmedlar i sitt sätt att vara, hans inlevelseförmåga i sång&dans-uppträdanden som alltid väcker den sanna glädjen hos mig. Han lär mig att det är ok att känna och uttrycka känslor. Jag ser upp till hans ärlighet, han går liksom inga omvägar, det han visar är det han känner vilket gör att jag alltid har känt mig trygg i hans sällskap. Jag ser upp till hans förmåga att ha drömmar, att uttrycka dem hur omöjliga de än kan tyckas vara i andras öron, hans inställningen att allt är möjligt. Det spelar liksom ingen roll om det förblir drömmar, han har lärt mig att det viktigaste är att våga drömma och leka med allt jag skulle vilja göra under min tid på jorden. Hålla mig öppen så att det som är menat att bli har möjlighet att komma in i mitt liv. Jag tränar ännu på det min lillebror är så bra på, att våga tro på att allt är möjligt och framförallt tro på att jag kan, att våga uttrycka mig i frihet och glädje utan att begränsa mig i rädslan för vad andra ska tycka och tänka om mig. Leva mer i Soul Release!
Återhämtning
Jag skulle vilja rocka lite på riktigt idag, typ rocka rockring med mina udda strumpor på fötterna, men det blir i stillhet i soffan då jag hamnat i lite utmattning. I måndags tog det stopp, migrän och en blytung kropp. Att inte gå ner mig i en tyngre sinnesstämning när det blir så är ännu en utmaning jag inte riktigt klarar av…. Jag blev frustrerad och ledsen över att jag vill mer än jag orkar, jag har svårt att acceptera det och då hamnar jag i kampen där jag önskar att situationen vore annorlunda, jag önskar mig själv någon annanstans än där jag är. Och i kampen går det snabbt åt fel håll, plötsligt tar det negativa över och jag vill bara dra mig undan allt, oro och framtidsångest får fritt fram, Boltsorg svävade in och kramade om mitt hjärta när jag inte kunde få söka tröst hos honom, mitt synfält begränsas och jag ser mest bara hinder… ja allt blev bara jobbigt.
Jag är medveten om vad som händer, att jag går in i något som blir destruktivt och att det inte bor så mycket sanning i det jag tänker och upplever, men i utmattning har jag så svårt att ta mig ur det, så jag blir kvar en stund. Skillnaden idag mot hur det en gång var, är att jag är just medveten. Vilket gör att jag inte fastnar där lika länge, för i det kan jag ändå göra små saker som hjälper mig att hämta hem mig själv igen. Jag tar inte beslut därifrån, för jag vet någonstans att det kommer passera och jag kommer uppleva allt från ett annat perspektiv igen, jag kommer känna att jag vill igen. Jag har varit där så många gånger och jag har kommit ur det lika många gånger, så varför skulle jag inte göra det även denna gång?
Lärdomar
Och som alltid finns det något att lära mig av det här. Jag har hämtat upp mig ganska bra mentalt men är fortfarande väldigt trött så är hemma, och idag när jag har en hemma-från-jobbet-sjukdag inser jag hur mycket lättare jag har för att tillåta mig att bara vara till skillnad från mina lediga dagar. Jag blir påmind om att jag behöver bli bättre på att stilla mig och tillåta mig att bara vara även när jag är ledig. För jag jobbar halvtid av en anledning, jag kan inte vara aktiv fysiskt och/eller metalt varje dag för då håller jag inte. Jag behöver ge mig tid för återhämtning, stunder då jag helt och hållet släpper allt annat. Men det är så svårt när jag överlag mår så mycket bättre, nu när jag tycker livet är roligt och spännande, när det är så mycket jag vill göra. Det blir frustrerande när det är så fantastiska grejer som hänt sista tiden, men att det ändå leder till utmattning.
För mig och i min upplevda värld har det varit en minst sagt intensiv början av året. Det har skett så stora förändringar i mig, jag har tagit mig an så stora skrämmande utmaningar och övervunnit rädslor. Jag upplever en allt större frihet även om jag har mycket kvar att släppa taget om. Men allt jag gjort, hur fantastiskt och magiskt det än är, kräver en hel del av mig. Mer än vad som kanske syns utifrån. Och jag har glömt bort att stanna upp och landa i allt som händer, gått från den ena utmaningen till den andra samtidigt som vardagen ska klaras av, samtidigt som jag också går in i kreativa jag-vill-projekt. Nu kom påminnelsen om att det inte riktigt håller så länge, om jag inte stoppar in återhämtning emellanåt.
Jag behöver acceptera min situation och hitta balansen. Där ligger min träning nu. Det går hand i hand med att fortsätta ha mera fokus på min kropp, lyssna in och ge den det som den behöver. Annars kommer jag aldrig ta mig tillbaka till en högre energinivå som räcker till mer. En av mina högt uppsatta önskningar är att få ordning på sömnen som har varit ett problem så länge jag kan minnas, alltså det skulle göra en sådan enorm skillnad för utan den återhämtningen är det svårt att komma tillbaka och att känna mig utvilad. Mina nya kvällsrutiner som jag duktigt håller i hjälper, jag upplever överlag att jag somnar snabbare. Men det är inte bara min aktiva hjärna som stör mig, det är också dessa envisa krypningarna i benen som gör mig smått galen! Nu har det varit en period där det varit värre igen, då det inte bara är ett par gånger utan ett flertal gånger jag vaknar och bara måste röra på mig. Jag har provat så mycket och ingenting hjälper, så det är väl nån känslomässig blockering som sitter kvar och som jag inte når fram till… jag vet inte, men det är frustrerande iaf och en stor bidragande faktor till min känsla av utmattning som hänger sig kvar i mitt daglig liv. Någon som har en mirakelkur???
Tillit. Det kommer ordna sig det också, annars får jag väl helt enkelt fortsätta anpassa mitt liv efter den energinivån jag har. Acceptera situationen som den är och utgå därifrån.
