Terapeut och Klient

Hyposyntes

”Hyposyntes vänder sig till den som behöver styra upp sitt tänkande och sin omvärldsuppfattning i mer positiva banor. Genom ett utstuderat system av frågor ställda på ett visst sätt, inklusive ledd visualisering, programmeras sinnet om. Målsättningen är att ta bort behovet av att försöka kämpa emot sina upplevda problem i sin upplevda ”litenhet” i utbyte mot en upplevelse av inre frid och djupare sanning. Med hjälp av tekniker av andra väl beprövade och effektiva terapimetoder förändrar man sina tankar om både problem och sitt förflutna och sedan lämnar man över till livet självt att ta hand om fortsättningen. Allt går så snabbt att den analyserande, kontrollerande delen inte hinner med. Man får hjälp att hitta sitt positiva nu och det räcker som språngbräda.”

Hyposyntes® är varumärkesskyddat och det är enbart vi på Love it samt våra godkända elever från Hyposyntesutbildningen som får använda varumärket.

Love it

Jag fortsätter boken om min hyposyntesutbildning 🙂 Började med lite fakta för den som är nyfiken. Det sistnämnda vill jag gärna lyfta fram, för mig får det utbildningen att kännas speciell och unik. Ja kanske får det mig att känna mig lite extra stolt över att få vara en del av det. Det är en utbildning man inte kan gå någon annanstans än hos Love it, tänk att just jag hade turen att ramla över den!? Fast det finns ju ingen slump så det hade inte så mycket med tur att göra, det var meningen att jag skulle dit så universum såg till att det blev så. Punkt.

❤️🙏❤️

Jag skrev mycket i förra inlägget men långt ifrån allt. Jag vill gå vidare och skriva om övningen i att vara terapeut och klient. Sista dagen fick vi träna det på varandra. Båda två är en lika stor utmaning för mig. 

Lite kort beskrivet kan man väl säga att en Hyposyntessession är uppdelad i två delar. Först en meditation där klienten guidas in i avslappning, därifrån går man vidare in i hyposyntesdelen där terapeuten ställer frågor. Allt utgår ifrån färdiga mallar och vi fick nu prova på våran första.

Klient

Jag kände att det var svårt att helt slappna av när jag var klient, det fanns någon stress och blockering där inne för att jag vet att jag ska svara på frågor. Jag ska lyckas känna efter hur det känns och dessutom lyckas sätta ord på det. Långt ifrån det självklaraste för mig… Det gick bättre än förväntat får jag säga, jag är så nöjd över att jag svarade något och inte hamnade i totalblockering. Sen kan jag känna mig osäker på om jag var helt i känslan eller om jag ibland försvann upp i huvudet och mer tänkte fram svaret. Jag kände mig nog ganska avslappnad, men jag kände också den välbekanta pressen att jag måste svara något. Med den kommer osäkerhet, ångest och blockering. Jag vet plötsligt inte alls vad jag känner eller vad jag ser där för min inre syn. 

Men, just nu känns det inte så viktigt varifrån alla svar kom. Det viktiga för mig är att våga delta. Sen får allt komma efter hand.

Terapeut

Att vara hyposyntesterapeut, ja det är ju verkligen något helt nytt. Det är ett helt nytt sätt för mig att använda min röst på. Jag är inte van att höra min röst på det sättet. Jag är inte van att höra min röst så mycket! Jag är inte van vid att min röst är den som leder något framåt, guidar någon annan. Det är läskigt!

Igen var mitt mål att delta, att ännu en gång ta mig förbi rädslan och rösten som säger mig att jag inte kan. Jag satte mig tillrätta med papperna i mina händer och tog ett djupt andetag. Ok, bara gör det, bara läs nu!

Även det gick bättre än jag hade trott, kände mig faktiskt lite förvånad. Det var nervöst och jag kände mig hes av anspänningen, men kände att jag ändå lyckades hålla ett jämt och lugnt tempo. Hon som var min klient i övningen sa att det var lätt att följa min röst och jag vill tro på henne.

Samya hade stått utanför dörren och lyssnat i smyg när jag var terapeut, hon kom in efteråt och sa att jag inte behöver ändra på någonting i mitt sätt att läsa. Evalill, du har väldigt lätt för det här.

Ok stopp, vänta lite nu. Skulle jag ha lätt för något som har något minsta lilla med att använda min röst att göra?? Inför någon annan??

Ok, vänta lite till, jag måste bara påbörja en megastor omprogrammering i hjärnan för det stämmer inte ihop med den sanning jag har levt i så länge!

Radera det gamla och in med nytt. Jag…använda rösten….läsa högt…någon hör…guida…lätt…vågar…kan!

Nej det känns ännu konstigt. Jag behöver nog lite tid att vänja mig vid att det skulle kunna vara så…

Jag satt där och försökte ta till mig orden jag fick som kändes så konstiga att höra. Jag blev glad, ja en smula generad, men kunde samtidigt inte riktigt förstå att det var till mig.

Låt det Kännas. Lätt.

Övningsklienter

I utbildningen ingår det att vi ska ha övningsklienter hemma. Jag visste det innan jag började men inte när det skulle komma, kunde inte riktigt tänka på det för det blev för jobbigt så jag sköt det väl ifrån mig. När Samya tog upp det och jag förstod att det var något vi skulle ha redan nu från start, 3st mellan varje skånehelg, knöt det sig i mig. Ångestattacken var inte speciellt långt borta. Det kändes som ett steg alldeles för långt för mig att ta. Jag kunde verkligen inte se hur jag skulle klara av det. Inte nu. I stunden kunde jag inte ens se ett sen.

I pausen som blev innan vi skulle öva på varandra tittade jag på henne och hon måste ha sett min ångest. Hon frågade vad som utlöst den, var det för att det var dags att öva på varandra eller var det detta med övningsklienter? 

Övningsklienter…

Släpp det. Du måste inte, du tar dina steg i din takt.

Jag kände ångesten och tankarna och måsten tumla runt där inne. Det går så fort, på en millisekund så fastnar jag i den där spiralen som går åt fel håll. Jag kunde höra att jag visst måste, jag måste väl lika mycket som alla andra, måste klara lika mycket som alla andra, måste ta exakt samma steg, vill inte komma efter, vill inte vara sämre, varför måste allt kännas så svårt, varför är jag som jag är…

Så hör jag hennes röst bryta igenom igen.

Släpp det. Nu ska ni öva här på varandra, nu tar vi det först. Släpp allt det andra.

Det hjälpte mig tillbaka. Ett steg i taget, en utmaning åt gången. Allt är ok.

Det hjälpte mig att trots allt fråga mig själv här hemma om det finns någon i min närhet jag skulle våga fråga nu som ett första steg. Och det fanns det ju. Jag vågade fråga och är så glad och tacksam att hon kändes så positiv till det.

Så jag har gått från ”Nej jag kan inte det kommer aldrig att gå!” till att ha haft en fysiskt närvarande övningsklient. Seger!

Även om det var en person jag är trygg med kändes det läskigt och nervöst. Det är så nytt. Osäkert. Men jag tyckte också att det skulle bli spännande att se hur det gick och vad hon skulle tycka om det. Jag tror det gick ganska bra, det kändes så. Hon vill iaf komma tillbaka och följa med mig på den här resan så jag tolkar det som godkänt. Så, en klient som följer med från början till slut; check!

⭐️⭐️⭐️

Övningsklient på distans

Sen fick mamma ställa upp, det fick bli över telefonen även om det inte är optimalt. För jag tar de steg jag klarar av och att öva med mamma kändes inom räckhåll, så då fick det bli så helt enkelt. Och även om det var över telefonen gav det mig väldigt mycket.

Jag ska inte lämna ut henne allt för mycket här, bara lite lagom 😊. Den sessionen blev inte så lätt, händelseförloppet gjorde att jag inte bara kunde läsa mallen rakt igenom. Mallen som är den enda trygghet jag har i det här just nu, något att följa. Livrädd för att lämna den för tänk om jag gör fel, tänk om jag förstör min klient, tänk om personen mår sämre efteråt än innan!?!

Första gången det tog stopp fick jag kortslutning i hjärnan. Jaha, ok, men… Samya hjälp, kom och guida mig rätt! Jag kan inte det här, jag vet inte vad jag ska göra! Jag var ärligt talat på väg att avbryta, jag blev så stressad av situationen så jag kunde omöjligt se hur jag skulle komma vidare. Det blev tyst i vad som kändes som en evighet. Men så samlade jag mig så gott det gick, tänkte att det här är övning för min skull, det är bara mamma på andra sidan. Nu har jag en möjlighet att träna på att lämna mallen, ta en liten avstickare och se om jag kan lyckas få oss tillbaka till den med rätt fråga. Jag lyckades! Jag pustade ut och tänkte yes, nu kör vi vidare, tillbaka till det trygga mallen. Två frågor senare var det stopp igen, och sen igen och igen…

Jag fick verkligen träna på att försöka lyssna till någon slags magkänsla i något jag bara provat på två gånger innan. Så himla läskigt!! Jag upplevde det som jag gick helt i blindo på okänd mark, att jag inte hade en aning om vad jag egentligen höll på med. Tvivlade på att jag skulle lyckas guida min klientmamma till slutet. Men på något sätt med trevande steg tog vi oss dit. Det var en stor utmaning, det var läskigt och svårt, men så nyttigt för mig! Jag är tacksam att det blev svårt med en person där jag ändå vågade fortsätta. Vi var en hel del utanför mallen eller hoppade lite fram och tillbaka men det gick ju ändå. Från någonstans hittade jag ord att säga men jag har ingen aning om ifall jag gjorde rätt, men det kändes inte som att det blev katastrofalt fel. Hon hade en bra känsla när vi avslutande och det känns som det viktigaste. 

Hon är väl kanske lite partiskt, men hon sa att jag gjorde det bra. Att hennes känsla var att jag följde min intuition bra. Jag hoppas hon har rätt… Jag ska ta ett snack med Samya vid tillfälle och se vad hon har för tankar kring hur jag hanterade denna övningssession.

Så, två av tre. Jag har två veckor på mig att klara av den sista. Jag vet att jag har en till att öva med på distans så jag vet att det löser sig. Allt är väl på min väg.

Låt det Kännas. Ett steg i taget.

Det här med övningsklienter känns väldigt läskigt och jag vet inte riktigt hur jag ska ta nästa steg i det här med att våga ha övningsklienter hemma, men det visar sig när jag är redo. Att öva är enda vägen att gå för att kunna bli en duktig terapeut. Även om jag idag inte ser det yrket framför mig är mitt mål att få hålla det där diplomet i mina händer. Innan tänkte jag att det inte är så viktigt, jag gör ju resan för min egen skull. Skyddstänk för att inte bli för besviken om jag misslyckas skulle jag tro…

Men nu vill jag dit och jag ska dit. Även om min väg skulle komma att bli lite längre, eller ta lite längre tid… Jag kan inte utmana mig mer än jag klarar av, det finns begränsningar i hur stora steg jag kan ta, men min inställning är verkligen att göra mitt allra bästa i allt jag möter för att ta mig i mål.

Varje litet steg är en stor seger. Jag borde köpa hem bubbel och fira mer för jag besegrar rädslan gång på gång. Jag drar mitt ljussvärd för mitt inre och tar mig förbi rösten som säger att jag inte kan. Jag kan om jag vill!

💖⭐️🦋⭐️💖

Så, är du Linköpingbo och inte redan blivit avskräckt av att läsa om min osäkerhet, och känner att Hyposyntesterapi låter spännande och som något som kanske skulle kunna ge dig något, låt mig veta! Jag behöver ha flera personer som är intresserade av att vara en fysiskt närvarande övningsklient ifall, jag menar när jag samlat ihop mod för nästa steg! 

⭐️🙏⭐️

Tittar på mitt bildspel ”I am that, I am” för att ännu en gång påminna mig själv om allt jag är. Den enda som sätter gränser är jag själv och nu tänjer jag på dem allt mer. Allt är möjligt! För mig och för dig!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.