Älskade Höst – Hyposyntesresan fortsätter

Vi har gått in i min tid, älskar hösten. Alla vackra färger. Kallare friskare luft. Det mysiga mörkret. Tempot som automatiskt tycks lugna ner sig. Ja jag gillar denna tid.

Kameran fick följa med på söndagens promenad, det var allt för längesen. Och jag är i djup sorg. Mitt favoritobjektiv, mitt älskade macro, vill inte fungera som det ska. Det surar väl för att jag fotat så lite. Så nu får det ligga där i väskan och sura tills det hoppar igång igen, för jag har faktiskt ingen lust att köpa ett nytt! Så länge får jag använda mitt andra objektiv och vara glad för att det inte är själva kameran som packat ihop. Det hade varit jobbigt på riktigt. Det blev inte så många foton tagna denna dag heller men den fick iaf komma upp och lufta sig, en mysig stund i skogen.

Utbildning

Snart är det dags att åka ner till Skåne igen. Redan dags för utbildningshelg nummer två, ja så fort det går ändå. En månad har passerat sen sist och på fredag får jag träffa alla underbara människor igen. Längtar.

Det har varit en tyngre vecka så jag hoppas kunna tanka på lite ny energi. Kan inte låta bli att just nu hoppas på att utmaningarna inte blir allt för stora…

Tur att jag hade klarat av det där med övningsklienter innan orken sinade. Men jag har ändå utmanat mig lite extra, ringde upp min samtalskontakt och guidade henne i meditationen. För att få öva. Öva på att våga. Öva på att läsa och guida. Öva för att vänja mig vid min egen röst. Det är ännu ovant och konstigt, kan kännas lite så där pinsamt och läskigt att blotta min röst på detta nya sätt. Men det kändes ganska lugnt när jag väl börjat läsa, glömde lite bort att hon fanns på andra sidan och lyssnade. Det var mest skakigt efteråt när jag hade klarat av det. 

Jag frågade om jag kunde få ta mig an denna utmaning med henne dels för att öva, men också för att jag kände att jag ville dela en liten bit av utbildningen med henne. Jag tänkte på det innan och hon sa det efteråt, att hon aldrig har fått höra min röst så mycket som hon fick göra nu under ca 10min. Kanske en lite speciell stund med tanke på hur många år hon mest har fått möta min tystnad eller några osäkra ord här och där, allt det jag sagt har till typ 99% varit via mail. 

Det kändes lite pinsamt först men det gick över, nu känns det mest fint att fått visa henne en ny del av mig.

En ny del som alltid har funnits där, väl gömd under massa skit.

Den meningen fick mig att tänka på en låt hon en gång för ett par år sedan bad mig att gå hem och lyssna på. The mystery med Van Morrison. Den har lyssnats till många gånger. Den handlar om att inte göra motstånd till livet utan mer bara följa med och vara öppen för det som kommer.

”Let go into the mystery
Let yourself go
You’ve got to open up your heart
That’s all I know
Trust what I say and do what you’re told
Baby, and all your dirt will turn into gold”

And all your dirt will turn into gold”

Jag både förstod den meningen och inte alls. Jag kunde inte förstå hur min skit som samlats där inne skulle kunna förvandlas till guld. Men jag förstår meningen mer och mer. Jag kan förstå att allt som varit, de erfarenheter jag har med mig i ryggsäcken, kan användas till något. Om jag ändrar mitt sätt att hantera det, om jag ger mig själv och det som varit i mitt liv Kärlek kan ett frö börja gro i det som varit tufft. Om jag vårdar det väl kommer det växa och slå ut i blom, bli något vackert.

”All my dirt will turn into gold”

Så lätt men så svårt.

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *