Det känns som jag skrivit en hel bok. En bok om min första upplevelse av Hyposyntesterapeututbildningen och hur dagarna efter har varit. Ja det blev ett långt inlägg och kanske orkar ingen läsa, men som oftast är så skriver jag för att jag av någon anledning behöver det. Nu har jag behövt skriva för att hjälpa mig själv att landa i allt som känns.

Första helgen lämnar mig alldeles tagen och överväldigad. Jag hoppades och hade en känsla av att det skulle bli bra, trots rädslor var det ju något som drog så starkt åt detta håll men egentligen hade jag ingen aning om vad jag skulle förbereda mig på, hur det skulle bli. Att jag skulle få uppleva det jag fick uppleva kunde jag nog aldrig ha förberett mig på, för det var något helt nytt.

Helgen innehöll nog det mesta i känsloväg för mig.

Nya överväldigande upplevelser och gamla alltför välbekanta jobbiga känslor.

Skratt och gråt.

Kamp och seger.

KÄRLEK!

Det största jag tar med mig från denna första helg är något jag längtat efter så det gjort ont men aldrig riktigt lyckats nå fram fram till. Gemenskap. Att våga ta klivet in i gruppen istället för att mentalt placera mig själv någonstans utanför. Jag har försökt många gånger men hamnar alltid i känslan av utanförskap, för att jag inte vet hur jag ska göra för att inkludera mig själv med de andra i en grupp.

Nu lyckades jag med det jag inte lyckats med tidigare och det blev en väldigt stark upplevelse för mig!

❤️⭐️❤️

Det hade inte hänt utan mig själv, mina val och min inställning. Men det hade heller inte hänt om det inte vore för den bärande tryggheten i denna fantastiska grupp. Jag har fortfarande svårt att förstå hur det gick till, hur är det möjligt att jag kunde känna mig så hemma i en cirkel där det satt 10 främmande människor som ska gå denna utbildning tillsammans med mig?! Jag som är så rädd för främlingar… Men de kändes inte som främlingar speciellt lång stund och jag tror vi alla kände likadant. Vi liksom bara fann varandra. Vi ska göra en resa ihop och jag ser så fram emot fortsättningen.

❤️⭐️❤️

Det blir väldigt speciellt att gå en sådan här utbildning där det handlar så mycket om en egen inre resa, mycket självterapi för vi behöver alltid börja med oss själva för att sen kunna hjälpa andra som terapeut. Vi lyssnar och delar och blottar oss på många sätt och kommer oundvikligen varandra väldigt nära på ett djupare plan.

Samya, vår underbara lärare, är inte en person som sitter utanför och bara lär ut teori om en kraftfull terapiform. Nej hon är lika mycket en i gruppen som vi andra. Sitter med i cirkeln, lyssnar, delar och är där med sin aldrig sinande närvaro samtidigt som hon vägleder och ger av sin kunskap för att vi ska lära oss. Gemenskapen som blir i gruppen går inte att ta ner i ord, jag har då aldrig upplevt något starkare. 

Speciellt och så rakt igenom äkta!

Utmaningar

Med detta skrivet kan man ju tro att rädslor och ångest inte var närvarade under mina dagar i Skåne. Det hade varit önskedrömmen men så var det inte. Utbildningen i sig innebär stora utmaningar för mig. Det känns som att det ofta blir dubbeltrippelutmaning för mig då jag först måste ta mig förbi motstånd, ångest och spärrar för att klara av att delta och göra övningarna. Men jag har verkligen bestämt mig, det är dags nu, dags att ta mig förbi allt det som begränsar mitt liv. Jag utmanar mig så mycket jag kan och tar de steg jag klarar av.

⭐️

Jag höll ärligt talat på att gå ut redan vid start. Någon form av presentation var jag inställd på, men mingelpresentation?? Alltså skulle jag stå och prata om mig själv elva gånger. Vi fick dessutom inte prata om vart vi kom ifrån, vad vi gjorde, ålder, familj utan vem vi är, hur vi är som person.

Jo men tjena, kunde du inte hitta på en större utmaning att börja med kära Samya?!?! Jag fick ta i ända från tårna för att stanna kvar, för att lyckas säga några ord om mig själv. Men det var långa minuter och det uppstod alltid tystnad under min tur…. Men, jag gjorde mitt bästa och att jag deltog är en stor seger för mig! Jag tyckte det var skitjobbigt och en aning pinsamt och var helt slut efteråt, men jag kan såklart också hålla med de andra i att det var en fin övning för den gjorde att vi kom varandra väldigt nära direkt. Vi öppnade upp. Hej, här är jag! Det var fint att få lyssna till alla andra.

Cirkel

Varje dag satt vi i cirkeln på golvet och turen gick runt för att alla skulle få dela det som ville delas i stunden. Det var alltid där vi började och avslutade dagen, och det var där vi landade för att dela hur vi upplevt det när vi fått ta del av något eller gjort övningar.

Att sitta i cirkeln när turen går runt drar igång min ångest där inne, fast jag försökte djupandas och känna in tryggheten i gruppen blev den ändå allt för påtaglig. När turen kom till mig var det inte alltid jag lyckades pressa fram några stapplande ord, ibland kunde jag bara förmedla att ångesten var i vägen. 

Samya tittade på mig och sa att det är ok. Det finns ingen prestation, du måste inte säga något, låt ångesten vara där, känn den, det kommer bli lättare, det är ok. 

Trots att jag knappt vågade titta upp var det som att jag kände mig hållen av de andra och den energin som var i rummet. Jag vågade stanna kvar. Att jag inte mentalt förflyttade mig själv till någon annan plats i rummet är stort. Det jag är så van att känna när det blir kamp, skammen över att vara som jag är och känslan av att vara sämre än alla andra som lyckas bättre, var inte alls lika närvarande som det brukar vara. Något i mig känner väldigt starkt att jag får vara där precis som jag är, det finns inget dömande. Jag kan tillåta mig själv att vara en del i gruppen. Det finns plats för mig även när ångestblockeringar slår till. Jag får ta mina steg därifrån jag är. Ja vi tar alla våra steg därifrån vi befinner oss i livet, samtidigt känns det som att vi verkligen gör resan tillsammans. Jag känner en sådan stöttning från de andra och det hjälper mig så otroligt mycket i att våga. Min tacksamhet svämmar över!

❤️❤️

Kamp

På lördagen fastnade jag i kampen och hade en väldigt tung dag. Något blossade upp i cirkeln på morgonen när ångest tog över och jag inte kunde få fram några ord. Mitt fokus hamnade på att hålla tillbaka något som ville fram men som jag inte klarade av att släppa fram inför alla. När tillfälle gavs fick jag en stund själv med Samya och jag kunde inte hålla tillbaka det längre. Vi kunde komma fram till vad det handlade om och det värsta trycket lättade. Jag kände mig ändå fortsatt dämpad och drog mig tillbaka lite, det behövde väl få processa där inne. Men igen så stannade jag ändå kvar. Jag tog inte på mig skorna och tackade för mig, sa inte att det här blir för jobbigt så nu åker jag hem. Jag var låg men jag var där, det är ok att inte alltid må bra. Jag är så glad att det hände på lördagen så jag inte behövde åka hem med den känslan på söndagen. Då hade det skiftat. Jag upplevde inte längre att någonting drog mig så hårt åt helt fel håll utan jag kände återigen att jag var precis där jag ville vara, där det var meningen att jag skulle vara. Jag var redo att ta mig an nya utmaningar!

Det blev känslosamt att säga hej då, jag ville liksom inte riktigt skiljas från alla mina nya vänner. Men vi kommer ses snart igen och de kommer alltid ha sin speciella plats inom mig. Dessa vackra själar föll rakt in i mitt hjärta och har på så kort tid kommit att betyda mer för mig än jag kunnat ana. Så mycket kärlek och värme. De förmedlade så mycket till mig, men jag hade svårt att säga vad jag känner tillbaka. Jag har ju inte så lätt för att uttrycka mina känslor för andra. Jag är inte heller van att få så mycket till mig på en och samma gång. Det var överväldigande. Det kändes som att jag bara kunde le lite blygt, säga tack, försöka våga tillåta mig att verkligen ta orden till mig. Förstå att jag är sedd och hörd och en del i gemenskapen, att cirkeln inte hade varit sluten utan mig. Hoppades att de kunde känna att jag kände så starkt för dem också.

För att förmedla en del av det jag bär på fick jag ta till det jag är bäst på och skriva, skrev ett inlägg i vår privata facebookgrupp i måndags. Det resulterade i en kärleksbombning som tog andan ur mig en aning, deras kommentarer fick mina tårar att rinna. Vilken gåva att få ha dessa människor i mitt liv!

Hemresan märkte jag knappt av. Jag blev avsläppt vid busshållplatsen i Veberöd och sen var jag typ hemma. Ingen ångest. Jag minns inte ens att jag upplevde något större stress, uppenbarligen var det iaf inget som påverkade mig nämnvärt. Vilken skillnad mot när jag var och hälsade på i augusti. Tänk att jag satt innan sommaren och nästan avskrev utbildningen för att jag inte kunde förstå hur jag skulle klara av att åka tåg och buss alldeles själv. Ja det är WOW-känsla på den!

Mårbacka

Jag har en blomma som är väldigt speciell för mig, en pelargon, en fin liten Mårbacka. Nu när jag lever i en tro att allt levande har en själ så även växter, känns det inte längre så konstigt att jag kan känna så mycket för en blomma som jag gör. Jag känner verkligen Kärlek.

Den har inte velat blomma för mig på hela sommaren men innan jag åkte till Skåne hade den två knoppar. När jag kom hem sent söndag kväll, trött och överväldigad av det jag fått uppleva, och tände lampan i vardagsrummet fick jag se att en av knopparna slagit ut i blom. Då kom första tårarna för det blev så otroligt starkt symboliskt. Som att den ville säga att det verkligen är dags nu. Evalill, det är på riktigt dags att blomma ut och våga visa världen vem du är. En vacker blomma lika viktig som alla andra själar på denna jord!

Min Mårbacka var en gång bara ett litet skott som jag fick av min samtalskontakt, som även hon betyder väldigt mycket för mig. Jag var hos henne i onsdags. Nog för att jag har börjat prata lite mer hos henne sista åren men jag har aldrig pratat så mycket under våran timme som denna gång! Det har liksom aldrig spelat så stor roll vad vi har försökt att prata om då situationen, fokus på mig och fokus på att prata, har gjort att låsningarna hållit i sig. Det har alltid varit en ansträngning att få fram varje litet ord. Men nu kunde jag säga flera meningar i rad, berätta om min helg i Skåne. Jag kunde till och med gå från de tysta pauserna som blev, till att börja berätta något mer. Hon behövde inte lirka och dra, ställa specifika frågor, precis hela tiden. Det tror jag aldrig har hänt under alla dessa år. Jag pratade inte oavbrutet men orden kom lättare och det var inte bara jag i det rummet som märkte det….

Även min bästa väns ord tar jag med mig efter att vi sågs häromdagen. ”Så roligt att få höra dig prata så mycket!”

Det är alltså inte bara en känsla hos mig, människor jag möter som känner mig väl kan notera en förändring. Det är häftigt. Det är hoppfullt. 

Det där hoppet jag kunnat vara så rädd för tar jag nu i min famn. Det är nästan så jag kan våga tro på att det är möjligt, kanske kan jag faktiskt ta mig förbi dessa hårt sittande spärrar och begränsningar. Kanske kan det bli lättare. 

Elefanten

Elefanten har Samya valt som en symbol för hyposyntesen.

Sitter och tittar på min pärm och känner mig stolt. Stolt över att gå den här utbildningen. Stolt över att få vara en del i gemenskapen. Stolt över mig själv som vågade hoppa!

Imorse drogs min blick mot ett föremål som stod i min bokhylla. Plötsligt spred det sig en speciell värme i min kropp och med ett leende ville jag bara ta detta föremål i mina händer. Det var en liten elefant. En elefant som alltid har haft sin plats där. En elefant jag tycker påminner om den symboliska elefanten på pärmen. Från och med nu kommer jag tänka på mina nya vänner när jag tittar på den. När jag behöver känna deras stöd och trygga närvaro kan jag hålla den i min hand. Min lilla Hyposyntes-Elefant!

Ja den fick plötsligt en ny betydelse för mig. Den fick mig att tänka på att allt har en mening. Tänk om det här har varit meningen hela tiden? Jag minns inte exakt när jag fick den eller från vem, men jag vet att den hängt med sedan jag var liten. Det finns en mening med att den fått stanna kvar i mitt liv. 

Jag har bara tänkt att jag går utbildningen för min egen skull, för att ta mig förbi spärrar som begränsar mig. Aldrig tänkt att jag ska bli terapeut. Men tänk om universum har en större plan? Tänk om jag faktiskt kommer att använda mig av hyposyntesen på något sätt i framtiden.… Det har jag såklart väldigt svårt att se just nu då allt är så tufft och utmanande, för mig handlar det ännu mycket om att bara våga delta, men jag fick en påminnelse om att jag faktiskt inte har en aning om vad som väntar. Jag ska inte tro mig veta, jag ska följa med på resan och se vart det leder.

Jag är precis där det är meningen att jag ska vara!