Överflöd

Ännu en magisk Soul Releasehelg är förbi och jag befinner mig i ett överflöd av Tacksamhet. Tacksamhet att få vara där jag är, precis som jag är. 

Det största jag tar med mig från dessa dagar är att det skiftet jag upplevde förra kurstillfället består, jag är inte i samma kamp längre. I det vi gjorde och pratade om denna helg så var det återigen min ofrivilliga tystnad som blev närvarande hos mig, och det har varit så tydligt att jag har en helt annan relation till den problematik som funnits med mig större delen av livet. Kanske har jag faktiskt blivit lite kompis med det som kan benämnas med Selektiv Mutism. Problematiken är inte utplånad men jag förhåller mig till den på ett nytt sätt från en helt ny plats, och i det bor det en stor frigörelse. En acceptans jag inte kunnat nå fram till tidigare.

Love it

Det är en magisk resa jag gjort med Samya & Jai vid min sida, eller ibland har de nog gått bakom och puttat på mig när jag varit i de värsta tvivlen, och ibland har de fått dra upp mig ur de djupaste hålen när jag trillat dit. Det är en resa som varit fantastisk men också väldigt tuff. Det har skett så stora förändringar på alla plan i mitt liv sedan jag anmälde mig till den där första online-kursen i början av 2020. Den som sen ledde vidare till året med Hyposyntesen och en Samya som såg förbi alla murar och begränsningar, allt mitt bagage, all min ångest och alla mina rädslor. Såg någonting där bakom som jag själv omöjligt kunnat se. Kanske har hon tvivlat ibland, men det enda hon förmedlat till mig är en stark tro på att jag kan ta mig förbi det som kontrollerar mig. Som ett vetande att det kommer lossna för mig, bara jag får göra min resa på mitt sätt i min takt. Kanske är det faktiskt så!

Jag gick in i Hyposyntesutbildningen med tanken att det bara var för min egen skull, trodde jag visste att jag inte skulle bli diplomerad, för inte kunde jag förstå hur det skulle gå till. Men Samya visste tydligen att jag skulle bli det… och hon hade rätt, som hon haft så många gånger. Det diplomet som nu hänger på min vägg kommer alltid betyda något speciellt för mig, ett bevis på att jag klarar så mycket mer än jag tror. 

Det har varit så avgörande i mina steg framåt att jag haft någon som trott så starkt på mig. Det gav mig modet att fortsätta utmana mig och för varje utbildning jag gått så har jag kommit lite längre. Jag kan se alla framsteg jag gjort längs vägen. Men trots det så har min upplevelse fortsatt att vara ganska jobbig i väldigt mycket, det har känts så dubbelt hela tiden för det är så väldigt mycket som varit utmanande och läskigt i min värld. Jag har kunnat bli så frustrerad för att det aldrig släpper, för att det fortsatt att kännas så svårt att prata när jag vet att uppmärksamheten riktas mot mig. Trött på att hela tiden slungas tillbaka ner i sörjan där jag bara känner mig så pinsam och misslyckad.

Jag vet att den enda som dömt mig är jag själv, min inre kritiker har tagit stor plats. Samya och Jai och alla fina grupper jag fått förmånen att vara en del av, har aldrig fått mig att känna något annat än att jag får vara där precis som jag är. Och jag har upprepat det för mig själv så många gånger, och jag har skrivit om det. Ibland har jag nog trott att det landat in i kroppen. Men nej, min ångest har stannat kvar. I min kropp har det aldrig känts riktigt ok, det har varit kamp. 

Cirkeln är en sån där situation som verkligen triggat igång min SM. Varje gång jag suttit där har min upplevelse varit jobbig, jag har haft svårt att vara närvarande i de andras delningar för jag har varit så upptagen med det som dragits igång i min kropp. När det blivit min tur har det ibland varit helt stopp, ibland har det kommit något ord, en bättre stund har jag lyckats pressa fram några meningar. Men hur det än har gått, så har jag mått mer eller mindre dåligt i det, både innan och efter jag haft talbollen i mina händer. Och som sagt blivit så frustrerad över att det aldrig släpper. 

Skifte

Jag vet inte själv exakt vad som nu har hänt som gör att det känns så annorlunda, men det är som att jag slutit fred med min problematik, slutit fred med kampen. Det var verkligen som att något klickade till under Soul Releasen i oktober. Jag hade fått nog helt enkelt. Första helgen var det ju väldigt mycket kamp, flera gånger som det blev gummibandseffekten och jag slungades ner i den välbekanta sörjan. Och jag förstår att det var så det behövde bli, för då kände jag bara att nu räcker det, nu är jag faktiskt på riktigt klar med det här! Vilket fick mig att sätta en tydlig intention inför helg nummer 2, och från en väldigt bestämd men kärleksfull plats bestämde jag mig för att om gummibandet började spännas åt, skulle jag klippa av det! Jag nämnde det för några av de andra och bad om hjälp ifall det skulle behövas. Som jag skrev i det blogginlägget var det som att det räckte med att ta beslutet, det hände något redan där, för sen var allt annorlunda. Det blev ett skifte som verkar bestå.

Det har tagit 4år på Love it, men äntligen har det som jag hela tiden vetat i mitt mind trillat ner och landat i kroppen. Äntligen kan jag på riktigt känna att jag är ok precis som jag är, mitt värde sitter inte i hur mycket jag pratar, jag behöver inte känna någon skam i min tystnad. Känslan i min kropp är för alltid förändrad. Allt blir lättare när jag inte måste ner i sörjan titt som tätt, för att jag så starkt önskar vara annorlunda, för att jag inte kan förhindra min inre kritiker, mitt jämförande med andra och min enorma frustration att dra ner mig i geggan som tar tid att kravla sig upp ifrån igen. Jag har inte hamnat där en enda gång under de senaste två kurstillfällena, trots att min problematik varit närvarande och märkbar.

Jag hade väldigt svårt att dela något första tillfällena i cirkeln denna helg, jag fick bara fram några enstaka ord eller ingenting alls. Och jag förstår att det fanns ett syfte med det. Det behövde vara så där välbekant nästan helt blockerat för att jag skulle få känna att det är ok, att jag är ok även när jag inte lyckas dela något av det jag skulle vilja säga. Jag har ju liksom aldrig fått känna det så här tydligt innan. Jag upplever allt på ett annat sätt, ett nytt ovant sätt. Jag är med mig själv på en ny plats, en kärleksfullare plats.

Det är inte utan anspänning jag sitter där men min inre kritiker har tystnat, min skam när jag blir ofrivilligt tyst i cirkeln har flyttat ut, jag jämför mig inte längre med de andra som delar mer än mig. Jag vet inte om ni kan förstå vilken frihetskänsla det ger mig efter alla dessa år där kampen varit så närvarande, där jag krigat mot mig själv i mina försök att vara som alla andra. Men vi är alla unika, ingen är ju som ”alla andra”. Och idag kan jag känna att jag inte vill vara någon annan än den jag är, för någonstans vet jag att det finns ett syfte med att jag är precis så som jag är och att mitt liv varit som det varit. 

Visst har jag fortfarande en längtan efter att kunna dela från hjärtat utan talångestblockeringar, att inte behöva känna stressen i kroppen i och inför situationer där jag behöver prata. Men jag accepterar nu mig själv som jag är, där jag är, på ett djupare plan. Hur det än går, så är jag tillräcklig. Och jag vet att det kommer hjälpa mig på min resa som fortsätter, i min träning i att våga ta min plats på jorden. När man är ovan, behöver man öva. Och nu kan jag ge mig space i det på att annat sätt, det är stort. Det är Kärlek.

Det är mirakel som sker i mitt liv!

❤️