Jag andas
Jag tappar andan

Jag glömmer 
Jag minns

Jag är i den största Kärleken
Jag är i den djupaste Sorg

Jag älskar 
Jag saknar

Jag ler 
Jag gråter

Jag känner tacksamhet
Jag känner en rent fysisk smärta

Tacksam för tiden vi fick
Men jag saknar dig så det gör ont

Jag vill backa tiden
Jag vill hålla dig i min famn bara lite till
Dra mina fingrar genom din päls
Känna dina andetag mot min hand
Höra ditt hjärta slå

För mitt inre ser jag dig hela tiden
Men när min blick söker din kropp bredvid mig
är det tomheten jag ser
Frånvaron 
Jag blir påmind
Jag är ensam kvar

Jag andas
Tappar andan
Tar en stund i taget

Du var Kärlek för mig
Du var Livet
Jag älskar Dig Bolt
Nu och för alltid!

Livet som fortsätter

Utanför fortsätter livet som om allt vore som vanligt, trots att min tid stannat upp. Där utanför har inte så mycket förändrats, trots att min värld aldrig kan bli den samma igen. Jag går ut i min trädgård eller på en promenad i min vackra omgivning och möts av liv, jag blir påmind om att livet fortsätter fast allt måste bli på ett nytt sätt för mig. Jag möts av allt som växer och frodas. Jag möts av fåglarnas sång. Jag möts av fjärilar och humlor på blommande blommor. Jag möts av rådjuret precis utanför mitt staket. Jag möts av min vän ekorren som bor här i skogen och som hälsar på mig ibland, och en annan ekorre i en skog längre bort. Jag möts av en räv som sitter och solar sig på en stig. Jag möts av livet som fortsätter precis som vanligt trots att jag går i sorgens dimmiga värld, och jag är tacksam för den påminnelsen. Livet i trädgården har till och med fått mig att ta fram systemkameran ett par gånger, tröttnar aldrig på att fota humlor och fjärilar!

En gemensam tråd

Jag möter vänner och blir påmind om att livet fortsätter även där, inget stannar upp fast jag upplever ett kaos. Blir påmind om att jag inte är så ensam som jag känner mig, inte så ensam som jag ännu lätt kan göra mig i rädslan för att störa. 

Jag går runt med känslan av att det fattas något, någon, även när mina tankar är på annat håll. Ni vet känslan när man åker hemifrån och det känns som man glömt något, man vet inte vad men känslan att något inte kommit med är så påtaglig. Ja typ lite den känslan har jag hela tiden, den där närvarande känslan som är lite svår att ta på, något som inte stämmer liksom.

Men Livet fortsätter, livet utanför och det liv som är mitt. Jag har tackat Bolt mer än en gång för att han orkade med en flytt till, för att jag bor här när jag måste ta mig igenom det som alltid känts omöjligt. Det är lättare att komma ut när jag har en trädgård jag älskar att vara i. När jag har naturen inpå husknuten och bara kan knyta på mig skorna och ta en promenad i skogen, vid åkrar och ängar, vid sjön. Jag har behövt naturen för att inte fastna i sorgen. Jag har gått där på nya stigar och för mitt inre sett hur en lycklig Bolt springer framför mig, ingen artros som hindrar honom längre. Han är fri, han är tacksam. Inom mig ser jag honom och jag ler genom smärtan. Det är konstigt hur jag typ kan le och gråta på samma gång, fast kanske inte så konstigt ändå. Sorgen kan inte existera utan Kärleken, det är på något sätt samma känsla fast de kan upplevas så olika. Så kanske inte så konstigt att de kan vara närvarande samtidigt. Som att de ibland är en och samma tråd i livets vävda matta, eller så tätt tätt sammanslagna trådar att de upplevs som en.

Sorgen&Saknaden&Kärleken&Tacksamheten

Rivningsprojekt

Första tiden var promenader det enda jag kunde få mig själv att göra, jag pallade inte mer här hemma. Så första två semesterveckorna blev det ingenting gjort av det som stod på att-göra-listan. Semestern blev inte som det var tänkt, det blev en sorgesemester och det får vara ok. Förra veckan kom jag äntligen igång med altanrivningen och det tog mig hela veckan att demontera det som inte ska vara kvar och dra ur alla miljoner spikar. Det har varit skönt med fysisk ansträngning och jag har slagit lite extra med kofoten i mellan åt, bara för att det känts som att jag behövt! Och det är spännande, man vet aldrig vad man hittar här i lustiga huset. Däckförvaring under altanen, ja varför inte?!

Nu försöker jag komma fram till vad nästa steg är, inte så lätt när man håller på med sånt man aldrig har gjort innan… Men det ska väl ordna sig det också, jag får kanske rådfråga någon som är lite mer kunnig inom området. Tillit.

Attackerande hammare lämnar sina spår… alltså det gjorde så ont att jag höll på att svimma! Men knät fungerar som det ska, det bara blåmärksömmar lite så arbetet kunde fortsätta.

Boktips

Jag har också börjat läsa en väldigt bra bok, Maria Magdalena -Den begravda sanningen. Väldigt mycket kärlek och ett budskap om att hitta in till den stora Kärleken som bor inom oss alla. Fina påminnelser och intressant att läsa om hennes liv. Häromdagen kom jag fram till ett stycke som fick gråten att bubbla upp, ett stycke jag behövde nu i sorgeprocessen, tänka sig…. I stycket står det Jesus och Maria, men det jag läser är Bolt och mitt eget namn.

”Noli me tangere är Jesus påminnelse till Maria om att det inte finns något behov av hans fysiska form. Han är inte utanför henne, en uppenbarelse i trädgården utanför den tomma graven. Han är fortfarande där han alltid har varit, och han kommer aldrig att avvika därifrån. Han finns inuti hennes mystiska hjärta. 

Noli me tangere, älskade. Du behöver inte vidröra mig, klamra dig fast vid mig, hålla kvar mig. Jag är hos dig, inom dig.”

Det får mig att lägga händerna på mitt hjärta, sluta ögonen som svämmar över av tårar. Jag hör mig säga; Bolt är där han alltid har varit. Bolt bor kvar där han alltid har bott. 

Jag vet att det är sant, ja jag kan verkligen känna sanningen i orden. Jag tvivlar inte på det, men ändå gör det ännu så ont i mig. Och jag vet att det är som det ska det också, för lika mycket som jag är en gudomlig själ som för alltid är förenad med Bolts själ, så är jag också människa med alla dessa känslor. Och denna fysiska kropp upplever en sådan fruktansvärt plågsam tomhet när Bolts lilla lurviga fysiska kropp inte längre finns här. Så tomt, så ekande tomt. Jag saknar hans kropp som var en del av den han var här på gjorden för mig, i den vardag vi delade.

Detta stycke från boken hjälper mig när saknade drar in. Jag lägger återigen händerna på mitt mystiska hjärta och med Bolt för min inre syn upprepar jag orden. 

Du är kvar där du alltid har varit. Du bor där du alltid har bott.

Du är hos mig, inom mig.

I min fysiska värld har ett Vi blivit ett Jag

På ett själsligt plan förblir det ett Vi in i evigheten

❤️