En dag i sänder

Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt tar jag mig igenom dagarna. De passerar en efter en. Två veckor har gått sedan prinsen reste vidare och tiden känns på något sätt som en evighet. Har det verkligen bara gått två veckor? Han finns närvarande i mig hela tiden och fattas liksom i allt jag gör. Ibland glömmer jag, tittar efter honom innan jag minns att hans fysiska kropp inte längre finns här, och saknaden skär i mig. Minnen dyker upp på fb, nu i dagarna så var det 13år sedan jag och mamma hämtade honom, han som räddade mig. Jag fylls av kärlek, tacksamhet, sorg och saknad på samma gång. Det är så fruktansvärt tomt här hemma. Ensamheten nockar mig i mellan åt. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det som känns.

Ännu är det ofta jag får ta Bolt till hjälp för att orka en stund till, jag får tänka på honom för att hjälpa mig att inte fastna i den djupaste sorgen och känslan av att jag inte orkar. För att få min kropp att göra något annat än att ligga begravd under täcket, göra sånt jag vet att jag behöver för att hjälpa mig läka. Jag tänker att jag inte kan ge upp nu, jag måste fortsätta min resa och leva mitt liv efter bästa förmåga för att allt han har gjort för mig inte ska ha varit förgäves. Jag brukar ju tänka att allt som sker har en mening, då borde även hans räddning haft ett syfte som jag ännu inte kan se så tydligt. Inte bara att jag skulle överleva så länge han fanns här för det vore väl ganska meningslöst på något sätt, utan för att jag har något mer att ge till den här världen, ge till någon om det så bara är till en annan själ som vandrar här på jorden. 

Bolt gav sitt sitt liv för att hjälpa mig dit jag är idag. Han om någon vill att jag ska leva. Ge vidare av allt den fina han har visat mig finns här, allt det fina som finns i mig. Så jag vet att det finaste jag kan göra för honom, är att fortsätta min resa på jorden. Inte bara överleva min tid här utan Leva! Fortsätta mitt liv tillsammans med minnet av honom som en kärlekspåminnelse i mitt hjärta.

Men jag vet också att jag behöver få låta det göra ont just nu. Behöver ge den här djupaste sorgen och saknaden tid att värka ut så att stegen kan gå lite lättare igen. För tomheten jag upplever när Bolt inte längre är här i sin fysiska form gör just nu nått så fruktansvärt ont i mig. Jag saknar honom hela tiden.

BOLT

2016-02-15

Två mörka ögon.
En skiftande liten nos.
En söt liten tunga som längtar efter pussar.
Inramade av två långa lurviga öron.
Ett välbekant ljud över mina golv av fyra små tassande tassar. Ett lugnande ljud som påminner mig om att vi är två.
En liten kropp så full av energi, så full av liv. Alltid redo för äventyr.
En hand mot din sovande kropp, ett hjärta som slår. 
Ett hjärta som slår för två. Du håller mig vid liv.
Du får mig att fortsätta när jag inte orkar.
Du ger mening till mitt liv. Något att kämpa för, en anledning att inte ge efter för tröttheten.
Du var min räddning när du kom, ett ljus i mitt hopplösa mörker. 
Tände en vilja att komma ut.
Flytta hem. Det hem som blev vårt.
Försöka en gång till.

Du har fått ta en stor roll i mitt liv, allt för stor ibland.
Du är den livboj jag krampaktigt håller fast vid när stormen river som mest. När ångest, panik och destruktiva tankar tar över.
Du är den som då alltid finns där inom synhåll. Påminner mig om att jag inte får ge upp, inte göra något som riskerar att du far illa på något sätt.
Jag plågas av dåligt samvete över att inte vara den matte jag skulle vilja vara för dig. 
Men jag kan inte Älska dig mer.
Du är allt och lite till.
Ett liv utan dig vore inget liv.

Älskar dig Bolt, min vackra Prins <3

En ny tid

Jag vet att jag ofta har levt genom Bolt, att det är han som har känts som meningen i mitt liv. Under mina mörkaste år kunde jag tänka att jag lever så länge han gör det, jag kunde inte se hur jag någonsin skulle klara ett liv utan honom. Men med honom har jag lyckats utforska nya vägar, med honom har jag vågat möta mig själv och mina känslor, med honom har jag vågat ta del av livet allt mer. Med den tryggheten att liksom aldrig ha varit helt själv i vardagen har jag tagit mig fram och lyckats bygga mig själv starkare och hittat hem i min Sanning. Med honom vid min sida lyckades jag ta mig igenom mina mörkaste år och jag måste våga tro på att jag är stark nog att stå på egna ben.

Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt ska jag lära mig leva i min nu nya tillvaro. I en vardag utan min lurviga prins bredvid mig som på så många sätt varit min trygghet i den här världen. Nu ska jag lära mig vara den tryggheten för mig själv. Jag ska lära mig göra allting själv. Jag ska lära mig att fortsätta våga vara med andra utan att min terapihund är här och hjälper mig, som får det att kännas mindre obekvämt. Det har alltid känts så mycket lättare att vara med andra människor när jag har haft honom nära. Nu ska jag lära mig stå själv i allt. Och ja, det känns skrämmande.  

Nu ska jag lära mig leva helt för min egen skull, det har jag tränat på ett tag och jag har blivit bättre på att värdesätta mig själv, men nu blir det på ett annat sätt. För nu finns det ingen att ta skydd hos, nu finns det ingen annan här som är beroende av mig, ingen som behöver mig eller min tid och uppmärksamhet, ingen som behöver min kärlek och omsorg för att må bra, ingen jag behöver tänka på eller anpassa mig efter. Allt det jag gav till Bolt så länge han var här, allt det som kändes så självklart för han var ju mitt liv, ska jag nu efter bästa förmåga ge mig själv. För jag är kvar, och jag är också värd allt det han fick.

Jag ska försöka se på mig själv så som Bolt såg på mig. För lika mycket som han var allt för mig, visade han lika tydligt att jag var den viktigaste i hans liv. Så länge han fick vara nära mig var han nöjd. Skulle jag lämna honom hos hundvakt såg det ut som att hela hans värld höll på att rasa samman, han kunde se så ynklig och förtvivlad ut. Om jag så bara hade varit borta en timme kunde man tro att jag varit borta minst en månad när jag kom tillbaka, ja han var överlycklig och visste knappt vart han skulle göra av all glädje. Bolts kärlek behövde jag aldrig någonsin tvivla på och att älska honom var enkelt. Att älska mig själv har aldrig varit riktigt lika enkelt, inte så självklart som det borde vara. Jag ska träna på att se med Bolts kärleksfulla ögon. Jag ska träna på att leva i den livsglädjen som Bolt så ofta visade. Mera lek och bus, mindre allvar och prestation. Han visste vad som var viktigt. 

Kärleksfullt Minne

Det blir lite som ombytta roller nu, nu får Bolt leva vidare genom mig. Hur ont det än gör i mig i stunden så skulle jag aldrig vilja vara utan det vi hade, allt han gav mig. Jag vill aldrig någonsin radera minnet av honom, jag vill för alltid ha honom kvar runt omkring mig och i mitt inre. Jag vill bli påmind om honom och den tiden vi fick tillsammans. Jag vill tänka på honom varje dag och känna den ovillkorliga Kärleken som aldrig kan dö.

Jag skriver med dimmig blick och måste pausa när gråtattackerna kommer, för herregud vad jag saknar honom här i min fysiska värld! Men jag måste våga tro på att det inte alltid kommer vara som nu, det är en sorgeprocess som behöver sin tid. Hur mycket tid vet jag inte, så jag kan bara fortsätta ta en dag i sänder. Göra mitt bästa för att tillåta mig sorgen men samtidigt inte fastna. Tillåta mig stunderna då det känns mer ok, då jag kommer upp och kan hämta andan, då jag till och med kan le och skratta, det betyder inte att jag glömt honom. Det finns ingenting i denna värld som skulle kunna få mig att glömma honom. På min arm finns hans underbara leende ansikte alltid inom synhåll och nu är jag extra glad över att ha honom förevigad där.

Genom att fortsätta leva lever han vidare genom mig. Genom att fortsätta den resa vi påbörjade tillsammans och som han är en så stor del av kommer minnet av honom aldrig att blekna, för det är tack vare honom resan existerar och han kommer på så sätt fortsätta vara med i varje steg jag tar. 

Ja jag ska fortsätta min resa och lära mig leva mitt liv fullt ut, hitta mitt syfte, våga vara den jag är, den Bolt alltid har sett. För jag vet att det är vad han önskar, det är vad han ägnade sitt liv för att få mig att förstå.

Livet och Kärleken jag såg i honom, såg han i mig.

Alltid älskad

❤️