I mitt hjärta bor du för alltid kvar

Älskade prinsen min, en vecka har gått sedan du började må sämre. Snart en vecka har gått sedan jag behövde ta mitt livs tuffaste beslut och du reste vidare till en bättre plats. Tiden har på något sätt stått stilla. Jag går som i ett töcken. Har det gått en dag? Tre? En månad? Jag går runt i en overklighetskänsla som inte går att få grepp om. Sorgen känns så där bottenlös. Tomheten så ekande påtaglig.

Det jag varit så panisk rädd för har nu blivit verklighet, jag är ensam kvar.

Jag har sett det för mitt inre ett antal gånger de senaste åren, i de djupare dipparna då jag varit så rädd för att förlora dig. Jag har tänkt mer än en gång, att kanske är det dags nu. Försökt förbereda mig, försökt acceptera att den dagen kommer förr eller senare vare sig jag vill eller inte. Så när jag tänker på stunden i onsdags, vet jag inte alltid om det hänt eller om det bara var mardrömmen jag såg framför mig. Men när jag ser mig omkring i nuet möts jag av tomheten och frånvaron, du finns inte längre vid min sida och det skär i mig.

❤️

Jag saknar dig i varje vaken stund. I allt jag gör fattas du.

❤️

Sista dagarna

Vi hade en så fin midsommarhelg, du och jag och Jeanette. Vi gick ner till sjön och du fick bada. Du var så glad och lycklig. Glömde helt bort värk och dåliga leder. Vi var på utflykt och du fick nosa på nya platser och gå så mycket som du orkade. Jag är så otroligt tacksam för dessa dagar!

Ja så innerligt tacksam, för på söndagen blev du sämre. Jag trodde det ”bara” var magkatarren som blossat upp och då du blev som vanligt senare på dagen och ville äta oroade jag mig inte så mycket mer. Men på måndagen kom nya symtom och de stannade kvar. Blev värre. På tisdag åkte vi till jobbet och jag bröt ihop efter en kram och frågan hur det är. Kunde inte hantera situationen, visste inte vad jag skulle göra. Förtvivlad och så rädd. Vi satt ner och pratade, jag grät och du vilade trött på filten bredvid. Samya och Tindra försökte få mig att förstå att jag behövde förbereda mig, landa i ett beslut. De sa inte åt mig vad jag skulle göra, men att jag för din skull behövde ta beslut åt något håll. För med dessa nya symtom hade jag en så stark känsla att det inte skulle vända av sig själv den här gången. Så det jag såg var två val, veterinärundersökning eller att jag skulle bestämma att din kamp var över. 

Som jag slets, och som det sistnämnda ännu kändes så totalt omöjligt! Men jag tror att jag egentligen innerst inne redan då visste vad som väntade, för egentligen fanns det bara ett val. Men jag var inte redo, jag kunde inte tänka det alternativet fullt ut. Jag hade bestämt mig för att ringa veterinären på onsdag morgon och boka en veterinärtid, eller jag hade bett mamma hjälpa mig ringa för jag visste inte om jag skulle klara av att prata. För igen, någonstans visste jag.

Men sent tisdag kväll efter att vi hade gått och lagt oss vände jag om mot det omöjliga. Jag vet inte hur, det bara hände när jag låg och höll min hand på din vibrerande kropp. Kanske nådde du äntligen fram till mig, tog dig igenom min starka rädsla, förmedlade att du var redo. Förmedlade kanske också att jag var det, att jag skulle klara mig, för du har ägnat så mycket tid åt att förbereda mig på den här oundvikliga dagen. Kanske har du känt att jag börjat öppna upp mitt hjärta för fler, du visste att jag skulle klara av att be om den hjälp jag behöver för att klara av att ta mig igenom det värsta. Du visste att gamla Evalill inte finns kvar, hon som skulle stängt dörren och isolerat sig och kanske inte återhämtat sig. Du visste att jag inte stod ensam kvar, att jag har vänner och familj som jag nu vågar släppa in och låta hjälpa mig i sorgen.

Men jag tappade andan där jag låg i sängen bredvid dig, sorgen vällde över mig. Genom tårarna sträckte jag mig efter mobilen och skrev till mamma.

”Jag får panik av tanken, men kanske är det dags för Bolt att få resa hem till Gud”

Sen skrev jag samma till Jai och Samya, och bad om hjälp ifall det omöjliga väntade dagen efter. Läget var oförändrat på morgonen och när jag pratade med mamma bad jag inte längre henne om att boka veterinärtid på kliniken, utan ett hembesök. 

Det beslutet tog jag redan i början av året när du dippade. Att om det var dags, ville jag att du skulle få somna in här hemma. Jag ville inte att det sista du skulle uppleva skulle vara stressen du alltid förlorar dig i när vi kliver in hos veterinären. Jag vet fortfarande inte hur jag klarade av att ta det beslutet nu, men jag vill tro att det helt enkelt var för att det var det enda valet jag egentligen hade. Det fanns inget mer att göra. Hade jag åkt in med dig hade vi stått på samma plats ändå, för din mage skulle aldrig ha pallat medicineringen för de nya symtomen. Enda skillnaden skulle ha varit att jag hade utsatt dig för ännu ett jobbigt stressigt och smärtsamt veterinärbesök, provat mediciner som skulle ha gjort din sista tid ännu jobbigare. Det besöket hade bara varit för min skull, inte för din. För att jag skulle känna att jag gjort allt jag kunnat, för att jag varit så rädd för att jag annars skulle känna tvivel och ånger när jag tagit det andra beslutet, men kanske mest för att jag inte kunnat acceptera tanken att bli lämnad kvar i ett liv utan dig. Hur jag lyckades sätta mig själv åt sidan vet jag inte, för jag visste inte hur jag skulle klara av att säga hej då.

Men jag var tvungen att ta mig förbi min största rädsla och se till ditt bästa. Jag har sett hur tufft du haft det i mellan åt och jag är så ledsen för det. Kanske har du varit redo länge, jag kan bara säga förlåt i så fall, förlåt för att jag inte har varit redo att släppa taget om dig. Jag har gjort så gott jag har kunnat och du har kämpat så tappert, kanske mest för min skull. För att jag ännu har behövt dig, för att jag har behövt mer tid.

Det har känts så fel när jag tänkt på att jag ska vara den som beslutar när ditt liv ska vara över. Hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag veta när det är dags? Och så länge jag sett min glada Bolt har det varit helt omöjligt. Men dina sista två dagar fanns inte livsglädjen så närvarande. Du var så trött och hade så ont. Jag såg det jag inte ville se. Du gav mig den tid jag behövde, nu var det tid för mig att låta dig gå. Jag vet att det jag gjorde, gjorde jag av Kärlek. 

Hej då älskade prins!

Din sista morgon i livet och du var så trött <3

Det blev ett fint avslut, fast jag höll på att gå sönder. När beslutet väl var taget gick allt ganska fort, och jag vet att det var för både min och Bolts skull. Samya kom för att vara med som stöd. Vi pratade och grät och jag satt och klappade Bolt som låg lugnt och sov på sin favvoplats, på sin puff på lammskinnet. Både jag och mamma hade bett om extra beskydd och Samya som är väldigt inkännande kunde känna alla änglar som var närvarande i rummet.

Så kom veterinären och Bolt reagerade inte ens när Samya gick förbi och öppnade för henne, inte förrän hon satte sig bredvid och sträckte fram handen lyfte han på huvudet och nosade på henne, sen la han ner huvudet igen. Det var som att han redan var på väg till en bättre plats, han orkade inte mer. Hur ont det än gör i mig så var han klar. 

Han tyckte inte om att få den lugnande sprutan, sticket störde hans sömn och han satte sig upp. Jag höll om honom, sa att allt är ok, jag älskar dig. Det sista han gjorde innan han blev för trött av sprutan var att slicka på mina tårdränkta kinder, som han gjort så många gånger innan. Som att han sa samma sak tillbaka. Allt är ok, jag älskar dig!

Vi fick en stund och Bolt låg så lugnt och stilla och sov i min famn, jag ville stanna där för alltid, ville inte behöva säga hej då. Men den oundvikliga stunden kom.

Ditt hjärta slog ett sista slag. 

Jag var helt förlorad i sorgen men Samya kände hur energin i rummet lättade, din smärta var borta och hon förmedlade din djupa tacksamhet som hängde sig kvar. 

Jag vet inte hur jag tog mig igenom det. Jag vet inte hur jag klarade av att vira in din livlösa kropp i en av dina filtar och lämna dig ifrån mig. Änglarna fick jobba hårt tror jag, det var nog de som höll mig, lyfte mig, fick min kropp att röra sig. Fick mig att försiktigt lägga in dig i bilen och viska orden ∼Vi ses igen. Fast jag visste ju att du inte längre var kvar där, det var bara din jordkostym som åkte iväg med veterinären. Du, den du är, din själ, finns kvar överallt. Det är en tröst i allting, att du har det bra nu. Det är en lättnad att jag inte känner ånger eller tvivel, du var klar. Även om det ändå krockar lite i mig nu i den djupaste sorgen vet jag att beslutet jag tog, tog jag för att jag älskar dig!

Ingen Sorg utan Kärlek

Sorgen och smärtan som den drar med sig kan inte uppstå utan Kärleken. Det är priset vi får betala, andra sidan av myntet. Sorgen blir som ett bevis på hur mycket kärlek det funnits och finns. Och ser man det så, kan sorgen på något sätt bli vacker. Till och med nu, när det ännu gör så fruktansvärt ont i mig. Ibland vill jag bara lägga mig ner och försvinna, känner bara att jag aldrig kommer orka igenom detta. Känner att jag inte vill vara här utan min prins, han som varit allt för mig. Jag kan få som panikblixtrar som drar igenom mig, för att jag inte kan få röra vid honom, inte lägga min hand på hans kropp och känna hans andetag, inte gosa in mig i honom när vi lagt oss och säga att jag älskar honom. Det finns ingen här hemma som behöver mig längre, ingen som söker min uppmärksamhet och närhet, ingen att ge min kärlek till. Tomheten och ensamheten blir förlamande, och jag känner hur bröstkorgen kramas åt. Jag vill vara någon annanstans än där det gör ont.

Men så tänker jag på varför Bolt kom till mig, jag tänker på hans villkorslösa kärlek som räddade mig från mörkret. Jag är övertygad om att hans syfte på jorden var att rädda mig och hålla mig vid liv under åren då jag var fast i mitt ångestmörker, och att sen på tillfrisknandets väg ge mig trygghet att våga ta steg jag har behövt ta. Så även om jag just nu inte förstår hur, ska jag ta mig igenom den här djupa sorgeprocessen, jag ska lära mig leva på nytt utan honom tätt vid min sida. För hans räddning och allt han gjort för mig ska inte ha varit förgäves. Och när jag återhämtat mig ska jag hedra hans minne genom att ta reda på vad mitt syfte på jorden är. Jag ska leva i ljus och kärlek och glädje precis som han gjorde, och han ska fortsätta att få finnas med mig i allt jag gör.

Mitt allt

Ja Bolt var verkligen allt för mig. Min räddning, min livboj, min vän, min livskamrat och soulmate. Han öppnade upp mitt hjärta på vid gavel, han var den jag kunde dela min tillvaro med. Han lindrade ensamheten, för plötsligt var jag inte ensam i allting längre.

Här är vårat första möte, för ganska exakt 13år sen, juli 2010. Denna gång var du bara för att hälsa på, för att jag skulle få se dig, för att jag skulle veta att du fanns och att du skulle flytta till mig om jag ville. Det var här du tände något i mig, en gnista av ljus jag trodde var släckt för alltid. En vilja att försöka en gång till att klara av livet på jorden. 

Det syns nog inte på bilden vart i livet jag befann mig, men jag vet, vi vet. Det syns inte att det var utanför psykiatrin i Linköping som du stod och väntade på mig tillsammans med min familj, för att ta mig ut några timmar innan jag skulle återvända till avdelning 37. Jag såg livet i dig. Och eftersom jag nu vet att vi alla är ett, såg jag utan att jag visste om det även livet i mig, genom dig. Jag har andats genom dig så många gånger. Du har bokstavligt talat hållit mig vid liv.

2010-10-16
”Kaos.
Vilsen i en främmande värld.
Famlar i ett mörker, ett tomrum.
Känner allt och ingenting.
Tiden har stannat.
Jag blundar, beslut fattas men jag är inte där.

Jag ser dig, en värme, ett ljus.
En underbar varelse i mitt knä, du är hos mig.
Du tycks förstå, jag behöver dig.
Du får mig känna något, vilja något.
Något inom mig väcks till liv, en längtan efter mera.

Jag ser dig, ett hopp.
Du hämtade mig från botten, 
bytte mörker mot ljus.
Livet fick en chans till, det är du och jag.
Kampen fortsätter, uppförsbacken är kvar.
Men det går lättare nu, jag är inte ensam.

Jag ser dig, glädjen i mitt liv.
Du puffar mig framåt, lockar mig att fortsätta på den rätta vägen.
Tillsammans ska vi nå målet, med dig är jag stark.

Jag ser dig, ett lurvigt ansikte som vänds mot mig.
Ett leende, en oändlig kärlek.
Du räddade mig då, du räddar mig nu.

Bolt, du betyder allt för mig!
Du är meningen i mitt liv.
Du får mig känna en enorm värme och kärlek, 
glädje och tacksamhet.
Du får mig glömma motgångar och ångest.
När du njuter av livet kan jag inte göra annat än det samma.
Bolt, Matte älskar dig!”

Ja han räddade mig, och i många år var det honom jag krampaktigt höll mig fast vid för att inte drunkna. Utan honom hade jag inte levt det liv jag lever idag. Han har varit min trygghet. Jag har haft människor i mitt liv som varit viktiga i den resa jag gjort, som också har varit livbojar, men ofta är det ändå Bolt som har varit viktigast. För det är han som alltid har funnits i min närhet, hemma i de allra mörkaste stunderna är det han som funnits i mitt synfält och påmint mig om livet som är värt att leva. När jag inte orkat för min egen skull, har jag orkat för hans skull, för att han har behövt mig. För att han alltid har visat så tydligt att jag är den viktigaste i hans liv. Hur det än har varit, har han fått mig att känna mig behövd och älskad. Och som jag älskar honom! Och den kärleken kan aldrig dö.

Ett

Det jag hade med Bolt var unikt, det går liksom inte att sätta ord på så att någon annan helt kan förstå hur livet var för oss. Ofta har jag fått kommentaren hur speciell kontakt vi hade, hur synkade vi var, att han bara har ögon för matte. Jag har också fått höra att jag har en så väluppfostrad hund, men helt ärligt har jag aldrig ägnat mig åt någon uppfostran. Det var bara sån Bolt var. Jag hade ju fullt upp med att överleva när han kom till mig, och han förstod hur mycket jag behövde honom, att han behövde hålla sig nära mig. Det var han och jag, det har alltid bara varit han och jag, tätt tätt sammanlänkade. På grund av mitt mående så lärde han sig aldrig att vara ensam hemma vilket resulterade i att han varit med mig i stort sätt överallt, och att jag behövt anpassa min vardag så att den skulle funka för oss. Att förlora Bolt, som funnits med i allt jag gjort typ varje dag under 13år, är det absolut värsta och svåraste jag upplevt och upplever. Frånvaron av hans lurviga kropp är så extremt påtaglig HELA TIDEN! 

Nej jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här, hur jag ska lära mig leva utan honom. Men jag har bett honom att hjälpa mig, för jag vet att hans själ aldrig är långt borta. Det vi hade kan aldrig försvinna. Jag vet att han kommer fortsätta finnas med mig, vi är ju ett. Men just nu, gör allt lite för ont för att jag ska kunna ta det till mig. Fast jag innerst inne vet, är det som att det inte når igenom sorgen jag upplever nu. Men jag försöker ha tillit att den tyngsta sorgen kommer lätta. Jag kommer känna hans närvaro igen. Jag kommer känna att han för alltid finns med mig, tätt tätt sammanlänkad med min själ.

Tack för allt du berikat mitt liv med under våra 13år tillsammans!

Jag älskar dig Bolt, nu och för alltid!

❤️