Diplomerad

Seger, en av mina allra största! Som jag tvivlat i mellan åt när jag inte kunnat se vägen fram. När mina steg har känts för små för att hinna fram i tid. Men jag gjorde det. Det tog ett år längre än för de andra men nu har mitt intyg rivits i bitar och bytts ut mot ett Diplom och det känns så stort! Om det bodde mycket i det jag fick för ett par veckor sen så bor det ännu mer i detta. Ja herregud vilken resa det varit. Så tuff, omtumlande, krävande och jobbig. Så underbar, fantastisk, kärleksfull, utvecklande, lärorik och magisk!

Och när man blivit diplomerad får man vara med på fördjupningskursen och jag är så tacksam över att jag fick vara med i helgen då den påbörjades. Jag grät en skvätt här hemma när Samya för inte så längesen skrev att jag var i mål, det var någonting som släppte och jag har haft lite tid att landa i det stora. 

Med det blev en ännu starkare upplevelse när Samya inför alla andra började första dagen med att ge mig mitt efterlängtade Diplom. Hennes ord berörde oss båda lika mycket tror jag, jag vågade inte riktigt släppa efter för då hade jag börjat stortjuta och stått och hulkat henne i örat igen… Men när jag står framför denna vackra människa som aldrig uttryckt några tvivel, hör hennes ord och ser hennes tårar är jag så fylld av starka känslor att översvämningen är nära. Tack för att jag fick uppleva den stunden! 

Kärleksfull Gemenskap och Förändring

Och så underbart att få landa i Hyposyntes-energin igen, det är något speciellt. Trots en ny grupp föll vi in i den kärleksfulla gemenskapen direkt. Några känner jag väl och vi har följts åt sedan vi gick utbildningen tillsammans, några har funnits med mig sedan hypnosutbildningen, några var helt nya. 11 vackra själar att spegla sig i och det är magiskt. Ja 12 med Samya förstås!

Ett år har gått sedan min fjärilsfamilj avslutade Hyposyntesutbildningen och jag kan konstatera att det skett förändringar i mig under detta år. Jag har verkligen tagit mig vidare framåt. Allt kändes lugnare, inte alltid helt lugnt men överlag märkbart lugnare. Jag är fortfarande inte bekväm i att prata inför alla andra men fler ord letade sig fram i cirkeln. Det går inte direkt lätt, mitt hjärta slår fortfarande väldigt hårt och jag har en stress i min kropp, min röst är väldigt låg så alla hör inte alltid vad jag säger, men jag pratar och delar mer när det blir min tur och det är tydliga framsteg. Förändring som fler än jag kunde notera. Det är en väldigt skön känsla när den blir så där tydlig, mina steg tar mig faktiskt någonstans så jag ska fortsätta gå!

Reflektion

Under en övning fick jag en så fin reflektion med mig, känner att den vill delas här.

Under samtalet kom min ofrivilliga tystnad upp i ljuset som så många gånger tidigare. Jag berättade om skoltiden och att inte bli mött i kampen jag hade med att prata, att jag bara fick höra att jag måste ändra på mig för att passa in.

Efter att Samya tittat in för att kolla av läget fick jag en fråga som rörde henne och hon fanns med i samtalet en stund, jag berättade bland annat hur viktig hon varit för mig.

Min terapeut i stunden gjorde en jämförelse och frågade hur den kändes:

I skolan möttes jag inte där jag var av lärarna, det var ingen som försökte förstå mig och det jag satt med när jag inte kunde prata. Istället sattes det krav på mig som jag inte kunde leva upp till. Misslyckandet som det blev för mig etsade sig fast. Det som upprepades för mig under alla utvecklingssamtal fick mig att känna att jag inte duger som jag är, att det måste vara något fel på mig.

I hyposyntesen fick jag en lärare och mentor som verkligen såg mig. Jag hade samma svårigheter och utmaningar med mig men möttes på ett helt annat sätt. Hon såg förbi mina hinder och såg något jag inte själv kunde se, en potential att faktiskt bli terapeut. Men hon mötte mig också där jag var och jag fick göra utbildningen på mitt sätt i min takt. Jag fick vara precis som jag var och var lika välkommen som alla andra. Hennes starka övertygande tro på mig har burit mig och hjälpt mig så otroligt mycket framåt på vägen. Hon gav mig möjligheten att växa och blomma ut, istället för att fastna i prestation och ångest.

Ja vilken skillnad. Vilken skillnad att vara jag, elev, då och nu. Tänk om en lärare hade mött mig då som barn, som Samya mött mig nu som vuxen elev. Hur hade mitt liv formats då? Eller tänk om Samya mött mig som lärarna i grundskolan, då hade jag inte klarat utbildningen och fått mitt diplom.

Det var såklart ingen som menade att göra mig illa eller förstod vad som planterades i mig, och jag skriver inte detta för att skuldbelägga någon. Så vad är det jag vill lyfta fram utifrån denna reflektion? Helt enkelt hur viktigt det är hur vi blir bemötta i det vi befinner oss i. Vilken avgörande skillnad det kan vara att verkligen bli sedd när man kämpar med något, när man behöver stöd för att ta sig vidare.

Jag delar också för att lyfta fram ofrivillig tystnad, selektiv mutism. Jag har aldrig fått den diagnosen men jag kan känna igen mig så mycket i den. Det går inte att tvinga någon som sitter med denna ångestfyllda blockering att prata. Ju mer press man känner ju värre blir det. Det handlar inte om att man inte vill prata. Jag har verkligen upplevt det som en fysisk omöjlighet i vissa situationer, det spelar ingen roll hur mycket jag vill och försöker för munnen förblir stängd. Ångesten ökar och frustrationen över att inte kunna förmedla det som vill fram eller vad som händer inom mig. 

Hemma var jag trygg och där hamnade jag inte i dessa utsatta situationer. Det var i skolan det började framträda allt mer, och ju mer krav som ställdes ju mer tog det över. Det har påverkat mitt liv ända sedan dess.

Jämförandet

Jag inser också nu att det var där jag hamnade i jämförandet som fick mig att känna mig så mycket sämre än alla andra. Jag jämförde mig med mina klasskamrater, kände mig dålig när jag inte klarade av att vara lika delaktig under lektionerna. Detta eviga jämförande som jag uppenbarligen ännu har så lätt att falla in i, det gjorde sig påmint under helgen.

Till stor del var det underbara dagar men jag fick mig en känga av egot mot slutet. Jag trodde inte jag skulle falla in i det så starkt denna gång, jag har ju accepterat att jag behöver ta allt i min egen takt. Jag är helt ärligt så stolt över resan jag har gjort och alla utmaningar jag övervunnit längs vägen, att jag fortsätter fast det ännu kan kännas väldigt läskigt. Jag vet att jag kan. Men det är en sak här hemma, tillsammans med de andra hamnar jag så lätt där igen. När vi övar och när jag tar del av de andras delningar blir det tydligare att jag inte riktigt är jämsides även om jag börjar komma ikapp. Jag upplever inte samma trygghet och säkerhet som jag hör andra dela. Jag hittar inte orden lika lätt. Jag får inte så starka upplevelser som hyposyntesklient då ångesten ännu triggas i mig. 

Jag kan riktigt känna hur något tynger ner mig. Ljuset dämpas. Sista stunden i cirkeln ville jag helst resa mig upp, dra med mig en viss person ut till boxningssäcken för att få hjälp att avreagera mig…. Jag blir så trött när mitt extremt högljudda ego tar plats bredvid mig så jag inte kan hålla mig närvarande! Fast säcken hänger i och för sig inte kvar där i träden som den gjorde den gången jag behövde slå tills jag inte orkade lyfta mina armar, känns som en evighet sen… – Frigörande slag och skrik –

Men. Prestationsjämförandetramset kastar jag i soptunnan och med mig tar jag det fina. De tre första dagarna är dagarna jag väljer att bära med mig, ljusa dagar som gav mig så mycket. Sista dagen får jag bara acceptera att den blev som den blev och det är också ok.

Terapeut

På min vägg i min terapihörna hänger nu två diplom som jag är så stolt över. En vacker påminnelse om att jag kan och att jag har något att ge. Nu när jag kan släppa pressen att jag ”måste” ha övningsklienter ska allt få landa i sommar och jag ska känna in hur jag vill forma den verksamheten jag drömmer om. Fundera över hur just jag vill använda mig av det jag fått lära mig och som jag vet kan hjälpa så många andra.

❤️

Det vill bli bra

❤️