Seger

Jag har precis avslutat sista helgen i hypnosutbildningen och är så fylld av känslor. Jag har nästan svårt att ta in det, att jag tog mig i mål precis som alla andra i gruppen. Jag kom hem med ett Diplom och det är så otroligt stort för mig!

Jag trodde verkligen inte det när jag anmälde mig, jag pratade med Jai innan i min vånda. Jag ville så gärna gå för jag kände att den skulle kunna hjälpa mig på flera sätt, men jag kunde inte se hur jag skulle ta mig i mål i tid. Jag kämpade med Hyposyntesen och såg inte riktigt vägen fram där, jag kände tidspressen och att jag behövde prioritera övningsklienter i den för att ha en chans att få mitt diplom innan fördjupningen som börjar i juni. Han vet min resa och alla utmaningar jag har med mig, han sa att om jag behöver mer tid så får jag det, om utbildningen kan hjälpa mig framåt ska tiden inte vara ett hinder. Med den tryggheten gick jag in i min andra terapeututbildning. 

Så mycket som hänt sen den började i februari. Någonting lossnade och jag lyckades ta för mig stora steg och komma vidare i klientarbetet, både i hypnos -och hyposyntesterapi. Jag kanske inte har haft många, men jag har haft klienter. Jag har haft tillräckligt många för att komma i mål, och det är…..tillräckligt! 

Good enough!

Det bor så mycket i mitt diplom, det är verkligen inte bara en bit papper. Nu när jag landat hemma och allt landar i mig har jag nästan svårt att hålla tårarna tillbaka. I mitt diplom ser jag min resa och alla steg jag tagit de senaste månaderna, steg som jag egentligen inte vågat ta men jag har gjort det ändå. Inte bara i jobbet här hemma utan också under utbildningshelgerna. 

Utmaningar

Av de helgerna i Blentarp var den här sista den största utmaningen, jag hamnade i mitt inre krig och en stor del av mig ville bara få slippa undan. Men, med visst pushande, gjorde jag mitt bästa för att delta i det vi skulle göra. I lördags mötte Jai mig halvvägs, vi jobbade själva och han fick agera den duktiga terapeut han är. Med den extra tryggheten vågade och klarade jag mer än jag var inställd på och stunden gav mig väldigt mycket på flera plan, både samtalet vi hade och själva sessionen. Vi pratade lite innan vi gick in i den utmanande hypnossessionen och det var något som klickade till där, i sånt jag egentligen vet men som jag ändå fastnat vid och haft svårt att helt förstå. 

Det här med att jag inte ser inre bilder. Jag vet att alla inte gör det, jag vet också att alla trots det har en föreställningsförmåga och förmågan att visualisera och se för sitt inre. Att alla kan få ”bilder” till sig men det blir på ett annat sätt, man mer känner bilden och bara vet vad det är som vill förmedlas. Jag vet men det har ändå blivit en låsning för mig, och jag blir så extremt stressad när jag ska utsätta mig för en situation där jag både ska prata och lyckas förmedla inre bilder och minnen. 

Men som sagt så var det något som klickade till när vi satt och pratade och när Jai sa det han sa, en stund som inte var planerad att bli men som jag är så tacksam för.

Jag behöver helt enkelt träna på att vara med min inre upplevelse och förstå hur just jag ”ser” mina inre bilder, träna på tilliten till det jag känner och får till mig. Hans ord fick det att väckas en ny nyfikenhet och jag vill nu verkligen lära mig se mitt inre liv tydligare.

Ofrivillig tystnad

Gårdagen skulle man kunna se som ett enormt bakslag när jag gjorde ett tappert försök att delta med de andra. Det blev en frustrerande påminnelse om att den blockerande ångesten jag levt med i en stor del av mitt liv ännu kan slå till i utsatta situationer. Denna ångestfyllda ofrivilliga tystnad. Och har den väl slagit till så är det svårt att bryta igenom. Det spelade ingen roll vad min kära terapeut sa, jag hörde orden men det når inte fram. Trycket i kroppen ökade hela tiden och trots mina försök att stanna kvar i hypnosen kände jag att jag inte längre var kvar där. För att undvika en ångestattack valde jag att plötsligt bara sätta mig upp, ta några djupa andetag och hämta hem mig själv igen. Det fick oss båda att bryta ihop i en känsla av misslyckande. Men sen kramade vi om varandra och påminde oss om att allt är precis som det ska, vi gjorde båda vårt allra bästa och det är alltid gott nog. Ingen gjorde något fel, ingen är misslyckad bara för att det inte blev som vi skulle ha önskat. I allt som sker finns en möjlighet att växa och lära. Så, en något jobbigare stund men även den en stund som på sitt sätt gav oss något. 

Stundvis, speciellt när jag sitter och lyssnar till de andras delningar, hamnar jag lätt i jämförandet och känner mest att jag inte kommit lika långt. Men jag ska bara jämföra mig med mig själv, min väg har varit och är längre än många andras och jag behöver få ta allt i min takt. 

Så ja, det bor mycket i mitt diplom och jag är så stolt över de inramade orden. Tack Jai för en fantastisk utbildning och för allt du bidrar med på min resa!

❤️

Evalill Pettersson, Diplomerad Hypnoterapeut. 

❤️