Flöde i de talande orden

Hypnossession

En övningssession i hypnos och jag får bevis på att det händer saker inom mig hela tiden. Mina utmaningar för mig framåt och jag suger åt mig av stunderna jag upplever förändring. 

Jag övade med en nära vän igår, vi har följts åt genom utbildningarna och det känns väldigt tryggt och avslappnat med honom. Trots mina modiga steg har det gått extremt trögt att få in nya övningsklienter så därför fick ha ställa upp, och jag tänker nu att det var någon mening med det. För kanske hade det inte blivit på samma sätt annars, kanske hade jag inte kunnat sitta här och känna samma tacksamhet för mina framsteg och ett starkare hopp inför framtiden. Kanske behövde jag ännu få känna tryggheten med honom för att våga släppa mer av mina rädslor och ta mig förbi blockeringar.

För trots tryggheten var stressen i mig närvarande när vi började sessionen. Den vanliga osäkerheten i det inledande samtalet. Och ju närmare jag kom delen jag har svårast för i just den mallen, ju hårdare slog mitt hjärta. Delen där jag inte längre har en mall att läsa ifrån och ingen tid att förbereda vad jag ska säga.

En typisk situation då mina blockeringar slår till, då jag så lätt blir alldeles tom i huvudet och inte vet vad jag ska säga. Det blir en stress när tystnaden uppstår. Jag har ju upplevt att det händer något där också men även om jag lyckats få fram några fler ord för varje gång är det inte utan ansträngning. Det liksom hackar sig fram och jag bär på min rädsla att det jag säger blir fel vilket skapar mer motstånd.

En ny känsla

Igår blev en ny upplevelse och jag satt i bilen på väg hem och reflekterade över den med ett tacksamt leende på mina läppar. För kanske första gången upplevde något slags flöde i pratandet i en situation där min röst är i fokus, där det enda jag har är tilliten till min intuition och att jag bara vet vad som behöver förmedlas i just den stunden. 

Meningarna som kom liksom bara kom. Jag släppte rädslan för vad han eventuellt skulle tycka och tänka om det jag sa. Jag satt där och målade med min röst och orden som kom utan någon större ansträngning.

Så ovant och konstigt. Så……. befriande. Jag minns ärligt talat inte hur många meningar det var som förmedlades, och det är heller inte det viktiga i detta. Det spelar ingen roll om det så bara skulle varit en mening, det som spelar någon roll var min känsla av att INTE vara blockerad. Spärrar lossnade och rädslan fick stå åt sidan. Jag vågade mer än jag vågat tidigare.

Det är så otroligt skönt att för en kort stund fått känna att det kan vara så också. Det får mig ju nästan att tro på det några personer har sagt till mig. Att det faktiskt finns där inne även hos mig. Det är ingenting jag måste kämpa mig blå för att lära mig, det finns redan där om jag släpper rädslorna som blockerar flödet. Om jag litar på att jag alltid är vägledd, att jag bara behöver stilla mig och lyssna inåt så har jag alla svar.

Jag vet såklart att det är så, men jag har inte fått uppleva det så tydligt tidigare så det här känns så stort. Som ett genombrott! Jag känner mer hopp inför framtiden, mer tillit, om jag fortsätter precis om jag gör så kommer tryggheten komma mer och mer. Rädslan för att prata kommer fortsätta minska tills den inte längre existerar. Den resan har varit lång och jag vet inte hur långt jag har kvar, men jag vet att jag vill fortsätta.

Kanske kommer jag sitta en dag med en klient framför mig och känna flödet genom HELA sessionen, även i det inledande coachande samtalet. Jag kan inte veta om jag inte fortsätter, och jag är nyfiken så jag tar ett steg till. Jag vill veta vart vägen tar vägen!

∼ Ett steg i taget ∼

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.