En rörelse -Seger -En invigd Terapihörna

Förändringens våg

En rörelse. Svår att ta och sätta ord på, den bara är där i min kropp. Vad det än är tycker jag om den. En rörelse som ger mig energi, som får mig att känna att jag vill, ger mig inspiration och motivation.

Ja det händer så mycket och jag känner verkligen en förändring. Och all förändring, rörelsen i min kropp när blockeringar lossnar, visar sig också i det yttre. Det är så sant det jag fått lära mig, att all förändring börjar på insidan. När jag är hemma där förändras också världen runt omkring mig. Jag upplever allt fler mirakler, i det stora och det lilla. Det jag behöver tycks komma allt tydligare till mig, och min tacksamhet växer för varje gång. 

Spacet av ovetande

Det här med jobb och hur min framtid ska bli är ännu en oviss dimma. Jag vet inte hur jag ska tänka, hur jag ska lösa vardagen, eller ens vilka jobb det är som jag verkligen vill söka. Men jag tränar på att vila tryggt i ”Spacet av ovetande”, lita på att allt blir precis som det ska, allt kommer ordna sig. Det kommer klarna där också, det finns en plan jag ännu inte kan se.

Och när jag befinner mig i känslan som denna rörelse i min kropp får mig att känna, när jag förlorar mig i alla framsteg jag gör, känns det inte så viktigt. Tvivel och oro inför framtiden bleknar för stunden, det som känns viktigast är det som sker precis just nu. Det lilla stora steget jag kan ta nu idag, utan att veta fortsättningen och exakt hur långt det kan ta mig. För det enda vi säkert vet att vi har, är stunden just nu.

Pengar. Rädslan för att inte ha tillräckligt, motståndet att lägga pengar på sådant som jag verkligen inte måste ha, att inte riktigt kunna unna mig saker, är något som alltid funnits med mig. Känslan av att jag måste spara så mycket jag kan ifall det blir kris i framtiden, för en period i mitt liv var jag helt nollad och dit vill jag inte igen.. Och nu kan jag säga att det minskar drastiskt på sparkontot då min inkomst är betydligt mindre än utgifterna, och ja det kommer vågor i mellan åt som suger tag i mig och ger mig lite välbekant pengaångest.. Ändå är jag förvånansvärt lugn i det, ännu har inte paniken infunnit sig.

Ännu kan jag betala hyran, mina utbildningar, få mat i magen och ge Bolt det han behöver.  Kommer dagen då det börjar närma sig att jag inte kan det, så får jag deala med det då. 

Tillit

Terapihörna

Det största som hänt nu de senaste dagarna är bland annat en nyinredd ”terapihörna” som jag typ älskar! Jag har skrivit om det tidigare, den här längtan i mig som jag inte förstår. Det frontalkrockar i mig. Jag vill något jag inte vågar, så hur ska jag någonsin ta mig dit min längtar når. Men jag tränar på att vara i flödet, att följa med i rörelsen och göra det jag vill och kan just nu. Ett steg i taget.

En speciell plats för hyposyntes/hypnos är en sån sak jag tänkt på ett tag och funderat på hur jag skulle kunna få till. Fredag/lördag fick jag sådan inspiration att jag helt på egen hand möblerade om och inredde en plats som för mig blev helt perfekt. Jag ler så fort jag går in i rummet. Och flödet visade sig, levererar precis det jag behöver. Jag har helt nyligen lärt och känna en granne på andra sidan vägen, som sist vi sågs pratade om att hon skulle göra sig av med ett par fåtöljer. Jag skrev och frågade om hon hunnit sälja dem, hon svarade att de fanns kvar och att hon hade en fotpall också om jag var intresserad. Wow, tack! Det stod liksom också på inköpslistan…. Här fick jag allt i ett paket till ett väldigt bra pris. Så allt bars över senare på lördagkvällen och det blev så fint, som gjort för den platsen. Helt perfekt!

Att äntligen våga!

Det som är ännu större är att jag faktiskt också har invigt terapihörnan! Jag har faktiskt haft en övningsklient, i hypnos, som jag inte känner sen innan och det är så stort. Vilken seger! Jag svävade resten av hela söndagen.

Jag gjorde det så enkelt för mig som möjligt. Jag skulle ”bara” välkomna henne, fråga henne kring hypnos och berätta lite mer om det, sen läsa en mall och ge henne en skön och positiv stund. Inget fokus på ett terapeutiskt/coachande samtal och frågor. Men, för mig ändå en stor utmaning. Det är en så väldigt ny och ovan situation för mig att sitta på andra sidan. Att sätta mig i terapeutstolen och inte av ren vana inta klientrollen som har varit mitt hem under så många år. Det kändes nervöst, konstigt och speciellt, men också spännande och med en nyfikenhet inom mig. 

Nerverna var där men i detta steget kändes det trots allt hanterbart, och när hon väl hade gosat ner sig och slutit sina ögon kunde jag landa i tryggheten jag känner i själva läsandet. Kände mig lugn och närvarande och jag kunde se att hon gick ner i djup avslappning. Hon var en perfekt första klient och stunden gav mig så otroligt mycket. Att hon dessutom kände sig så nöjd med sessionen, att hon fick med sig en fin upplevelse med sig hem, värmer hela mig och känns väldigt speciellt. Tänk att där jag är i mina osäkra trevande steg ändå kan ge något, där kommer det magiska in. Hon var så nöjd att hon gärna vill komma tillbaka, och jag fick med mig många fina stärkande ord från henne som jag tar till mig. En gåva jag bevarar och kan ta fram när jag behöver extra näring till mitt mod att våga vidare.

Så, egentligen kan jag inte längre säga som jag har gjort nu hela vägen och som något i mig vill fortsätta göra, att jag inte vågar ha övningsklienter. Även om jag bara har haft en så har jag ju vågat! En är någon, och har jag vågat en gång måste det betyda att jag kan våga en gång till. Och en gång till, och en gång till. Mitt tvivlande ego vill inte tro på det, men jag vet någonstans där inne att det är så.

Jag vill faktiskt det här!

Och vilket väder vi har haft, som vi njutit i solen, jag och prinsen!

Allt är precis som det ska vara

❤️

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.