Sista helgen i Hyposyntesterapeututbildningen

Ännu ett tufft avslut, en sista helg i hyposyntesutbildningen. Jag vet att vi alltid har varandra, men att säga hej då denna gång och veta att vi inte kommer fortsätta ses en gång i månaden gjorde en smula ont i mig. 

Denna resa har förändrat mitt liv. Det jag behövde för att släppa på spärrar och blockeringar, möta allt jag mött inom mig, var tryggheten som denna grupp har gett mig och all extra tid Samya ägnat åt mig när det varit som tuffast. Att vara där och veta att vi har flera dagar i rad ihop, att det finns någon i min närhet 24 timmar om dygnet om jag skulle behöva stöd, har gjort att jag kommit längre än jag någonsin hade kunnat göra hemma på egen hand. 

Det gav mig mod att äntligen våga.

Allt det där som suttit som hårdast fast i mig och som känts omöjligt att rucka på, har helt lossnat eller börjat röra sig. Det känns som mirakel och det är precis vad det är.

Min kärlek och tacksamhet för alla går bortom orden. Min vackra fjärilsfamilj. Benämningen som kanske inte skulle existerat om det det inte vore för lilla mig… För att jag efter första helgen kände ett behov att få uttrycka det jag kände, och att dela när vi sitter tillsammans i cirkeln har jag svårt för så jag behövde för min egen skulle göra något annat, något där jag inte behövde säga så mycket. Jag vet inte vart det kom ifrån, men en dag satt jag vid datorn och tog fram alla mina foton på fjärilar jag tagit sedan jag köpte min systemkamera, och valde ut varsin fjäril till alla i gruppen. Kände in vem som skulle ha vilken. 

Jag kände mig så djupt berörd av att fått uppleva en sådan gemenskap i en grupp med människor som innan var främlingar för mig. Det jag hade längtat så mycket efter fick jag äntligen uppleva. Jag satt för första gången med i cirkeln, istället för att placera mig själv utanför. Någonting som jag inte kunde ta på fick mig att stanna kvar. Jag fick vara där lika mycket som alla de andra, vi var där tillsammans. Det var och är en väldigt stark upplevelse och något jag alltid kommer bära med mig.

Det krävdes en stor dos mod att ta fram fotona jag skrivit ut på deras fjärilar och överlämna dem vid nästa tillfälle vi sågs, men jag gjorde det och jag är så glad att jag vågade. Sen var jag inte beredd på att alla skulle ta till sig det så som de gjorde, att det blev fler än jag som började uttrycka sig i fjärilsform. Varje gång någon använt sig av ordet fjärilsfamilj eller fjärilssyster/bror rör det vid något väldigt speciellt i mig. Som kärleksvågor i mitt inre. 

De bor alla i mitt hjärta, nu och för alltid!

Diplom och Intyg

När Samya delade ut fina inramade diplom och hon ställde sig framför mig vet jag inte riktigt vad som hände men det brast totalt. Jag var så inställd på att inte få något, för jag är ju inte klar. Det står inte exakt likadant på mitt som på de andras, men det är precis lika fint och betydelsefullt. 

Jag blev helt ställd först, bara tittade på henne och det hon höll i. ”Får jag? Är det till mig? Men det står ju hyposyntesterapeut…”

Hon svarar ”Ja, såklart får du också. Det enda som skiljer ditt från de andras är tiden.” Sen minns jag knappt vad hon mer sa för min sista spärr att gråta inför alla andra släppte helt, jag tror inte ens jag försökte hålla tillbaka för det som kändes kom så starkt och det var fint att få låta det kännas. Det var tacksamhet och glädjetårar i överflöd. 

Jag har gjort samma utbildning som de andra, jag har tagit del av lika mycket och varit öppen för allt det vi fått till oss, gjort mitt bästa i alla övningar hon presenterat för oss, hållit fast i mitt ja till mig själv. Men jag har behövt göra min resa och ta stegen därifrån jag befinner mig, och den har inte gått helt bredvid de andras på alla plan. Träningsklienter blev för stor utmaning. Från där jag påbörjade resan, i allt det som hänt under denna utbildning, både inom mig och i min vardag.

Jag kom inte helt i mål, att jag trots det också fick något att hålla i mina händer betyder så otroligt mycket. Det gick nog ingen förbi….

Det står ”Intyg” på mitt och inte ”Diplom”, men min resa är inte sämre eller mindre viktig för det. Det står också att det är tillfälligt, att det gäller till februari. Det står inte ”om” utan ”när” jag då har fullgjort arbetet med träningsklienter kommer intyget att bytas ut mot ett diplom. Som att det vore alldeles självklart att jag kommer klara det.

Jag ska ha det framme så jag ser det, för när jag tittar på det känner jag Samyas tro på mig som hon har uttryckt ända sedan vi började. När jag uttryckt mina tvivel och tårar av frustration har hon mött mig med ”Du kan”. Trots mina tvivel på mig själv har jag ändå alltid känt en tillit till allt det hon sagt till mig, och det har hjälpt mig framåt. 

Jag har fortfarande svårt att se hur jag ska ta mig ända fram, men mitt fina intyg påminner mig om målet jag har. Jag känner väldigt starkt vad jag vill och jag har blivit bättre på att låta egot tjattra på utan att tro på allt som sägs. Egot vill fortfarande få mig att tro att det inte är någon idé att jag försöker, för jag kommer bara bli besviken när jag inte klarar av det. Men mitt hjärta säger snällt åt mig att fortsätta, ett litet steg i taget. Göra det jag klarar av just nu och ta det där ifrån, jag behöver inte se hela vägen fram. Att jag inte kan se mållinjen betyder inte att jag inte tar mig dit. Hur det än blir, blir allt som det ska.

Där har vi henne, min lärare och mentor, min stora trygghet i hyposyntesresan. Hon som funnits med i varje steg och som kommer fortsätta finnas med mig i stegen jag har kvar. All Kärlek till dig vackra Samya!

Där har vi också den modiga flickan som sagt ja till sig själv och som följer drömmen om att leva ett liv i frihet. Som väljer att möta allt det hon behöver möta, göra det hon behöver göra, för att göra sig fri från alla begränsningar. Hon ser ganska glad och nöjd ut tycker jag!

Jag ställde mig bredvid Samya och sa att vi får ta ett nytt foto i februari, när intyget bytts ut. Hon svarade ja, det gör vi!

Förändringen

Första helgen i september fick vi skriva ett brev till oss själva. Vart vi befann oss i livet och vad vi ville uppnå. Jag skrattade till lite när jag läste brevet vi nu fick tillbaka, för jag insåg att jag lite bett om det som sen hände bara ett par månader senare. 

”Känner att jag fastnat i min vardag, att jag vill och behöver en förändring för att komma vidare. Rädd för att prova för att jag är rädd för bakslag, att det ska bli för mycket.”

Universum tog det till sig och såg till att jag fick min förändring, den kom inte i en form jag förberett mig på men den kom på det sätt jag behövde. Den kom i form av en livskris när jag blev av med jobbet pga arbetsbrist, jag hade inte längre något val utan var tvungen att förbereda mig på att jobba min sista dag på Kanevad i februari. Fick en ofrivillig hård knuff ut från min trygghet, sen rasslade det till och nu bor jag i Skåne och ska börja mitt nya jobb om ett par veckor. Ja snacka om att jag fick min förändring i min vardag!

I det jag ville uppnå kan jag även där se hur långt jag kommit på dessa månader. 

”Jag vill uppnå mer balans i mitt liv. Vill hitta hem till ett tryggare Jag som inte är så rädd för allting. Vill känna att det är jag som bestämmer vad jag ska göra och inte, inte vara styrd av mina rädslor. Jag vill känna mig tillfreds i min tillvaro. Vill känna tillit till att jag klarar av allt som kommer i min väg. Jag önskar få känna att mina spärrar och blockeringar har släppt. Att prata inför andra inte ska kännas så laddat och ångestfyllt.

Våga drömma och tänka framtid, våga tänka på vad jag vill göra i mitt liv. Våga sätta upp mål. Vill leva mer i min ”I AM” närvaro. Se min Storhet och all Kärlek!”

Det har hänt mycket i allt och jag har tagit mig en bra bit på vägen mot hur jag vill att mitt liv ska vara. Resan fortsätter och jag är inte ensam i den. Allt kommer falla på plats.

Bolt

Kan inte låta bli att skriva några rader om min duktiga prins. Andra halvan av utbildningen har ju han fått vara med under helgerna i Blentarp, vilket jag är så tacksam för. Det har varit svårt att lämna honom vid hundvakt så många dagar då hans hälsa gått lite fram och tillbaka. Men det har fungerat så bra att ha honom med. Han har haft sin plats i cirkeln bredvid mig, haft sin egna kudde med sin filt på och funnit sig i att vara där. Landade på Love it och kände sig hemma precis som jag. Minns inte om det var så redan förra gången men denna helg hade han iaf samma kvällsrutin som han har hemma i lägenheten. När jag gick in på toa för att ta en kvällsdusch och borsta tänderna gick han och la sig i min säng, istället för att som vid första tillfällena följa med mig in på toaletten. Kändes så fint att han var så trygg där och att han kändes så välkommen av alla.

Japa Mala

Samya gör även smycken. Smycken by Samya. Varje helg jag var på Love it drogs jag som en magnet till ett Japa Mala, kände ett sånt lugn och en trygghet när jag rörde vid det och provade det. Men, jag unnade mig det aldrig. Så kom jag dit en helg, minns inte vilken i ordningen, och det var borta. Hade det varit sålt hade jag nog kunnat acceptera det, men hon hade tagit sönder det för hon behövde pärlorna till en beställning. Det på riktigt skar i hjärtat på mig. Så får man väl inte göra heller, inte med mitt halsband! Sen har hon fått höra det några gånger… Jag råkade nämna det sista dagen, för jag lite hoppades på att det skulle vara tillbaka bland de andra hon har till försäljning när jag kom dit förra veckan, men det var inte det. Hon gick iväg för att hämta något och jag blev helt stum när hon kom tillbaka och la mitt halsband i mina händer. Det var inte trasigt längre, det var helt igen och jag blev alldeles varm i hela kroppen. Jag vet inte om hon hade återställt det speciellt till mig men det var lite så det kändes. Det var mitt! Jag kan se en symbolik, hur jag känt mig trasig i mitt liv men att jag nu inser mer och mer att jag alltid varit hel och komplett. Precis som halsbandet såg trasigt ut ett tag men nu var helt och fint igen, så som i min minnesbild och jag kände precis lika starkt för det. När jag tänker på Samya är Trygghet ett av orden som kommer först, hon har varit trygghet för mig och det är hennes trygghet jag känner i detta vackra Japa Mala.

Jag hängde det runt min hals och jag kunde liksom inte låta bli att köpa det. Det var ju så självklart mitt sedan första gången jag såg det och blev nu min present till mig själv för den fantastiska och modiga resa jag gjort. För jag kan se den. Jag kan känna den. Och det är stort!

Hemfärd

Det kändes väldigt konstigt att jag skulle sätta mig i bilen och köra till Östra Karup när alla jobbiga hej då var avklarade, och inte ta tåget till Linköping som jag alltid har gjort. Eftersom jag bara hade bott här lite över en vecka innan det var dags att bege sig till Blentarp hann jag under fyra dagar glömma bort att det numera är i Skåne jag bor. Jag hade glömt bort att vara nervös över bilkörningen på nya vägar. I onsdags kom Göteborgsgänget och plockade upp mig, så jag kunde få köra bakom deras bil och så fick jag till och med sällskap bredvid mig, så där hade jag med mig trygghet i de andra. Men hem skulle jag klara mig helt på egen hand.

När det bara var jag kvar så såg Samya att det var en kvarglömd jacka innehållande en nyckelknippa, tillhörande en fjärilssyster som bor åt samma håll som jag. Jag kände mig så modig att jag tog på mig den lilla extra utmaningen att ta med mig jackan och stanna till längs vägen så hon kunde få den. 

Efter alla framsteg och med mitt nya Japa Mala runt halsen kände jag mig så konstigt lugn när jag satte mig bakom ratten, körde och undrade när stressen i kroppen skulle accelerera. Kommer det inte och bli en större anspänning än så här? Nej, tydligen inte.. konstigt men skönt, tack!

Allt gick så bra och jag är så stolt över mig själv. Jag tar tillbaka mitt liv mer och mer och känslan av frihet ökar i samma takt. Precis som jag önskade i brevet jag skrev i september så har inte rädslan alls samma kontroll längre, jag kan bestämma mer själv över vad jag ska göra och inte. Jag är ännu rädd, ibland mer och ibland mindre, men i allt större utsträckning kan jag välja att göra det jag har framför mig ändå. Jag har en större tillit till mig själv och att jag klarar av det. Känner mig starkare för varje utmaning jag fullföljer, liten som stor. 

Jag känner att jag är på rätt väg. Det kan bara bli bättre!

❤️

Att säga ja till denna utbildning är det bästa jag gjort!

❤️

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.