Ibland slår det till och så blir det svart. I trötta stunder krävs inte så mycket för att trigga igång jobbigheter, fortfarande kan det bli så där så att ångestattacken rullar in och jag hinner inte försöka möta den. Den rullar in och slår omkull mig, jag kan inte göra annat att ta mig igenom det som kommer.

Ångest och rädsla tar över. Mörkrets tårar skymmer min syn. En osynlig hand kramar om min hals och gör luften svår att få ner i mina lungor. Jag övermannas av känslan av att inte orka, av rädslan för att leva och att dö. Jag har ingenstans att ta vägen. Min enda önskan är att någon ska komma och rädda mig för i stunden är det så övertygande att det aldrig ska gå över.

Då jag numer har för vana att lyssna på stärkande och lugnande affirmationer och meditationer på youtube lyckades jag greppa tag i mobilen och få på ett passande klipp, en affirmation för att lugna i just panik/ångestattacker. Jag låg där och försökte göra som hon sa, andas. Det gick sådär. Jag låg i soffan och tittade mot mitt älskade vitvärsfönster, försökte tänka mig själv där på stranden som jag tycker så mycket om. Det gick inte heller så bra. Det fortsatte storma.

Klippet var 18minuter långt. När det tonade ut låg jag lugn under en filt. Tjock och tung i huvudet, matt och genomfrusen. Men luften hade återigen fri väg ner till lungorna, rädslan hade släppt sitt hårda grepp. Precis som alla gånger tidigare passerade även denna attack. För mig finns det inget bättre än att ställa mig i en VARM dusch efteråt, för kylan i min kropp går inifrån och ut. Jag kan gömma mig under en hög med filtar men jag fortsätter ändå frysa. Det varma vattnet når längre in. Värmer, lugnar. Jag blir kvar, kan inte förmå mig stänga av duschen. Bara lite till…

Det fanns en tid det här var en vardag för mig. Jag kunde uppleva denna kraft mer eller mindre varje dag. Jag känner mig otroligt tacksam över att ha kommit så pass långt i att våga vara med mina känslor så att ångestattackerna håller sig på avstånd. Men ibland slår det till. I det jobbigaste jobbiga, eller ja nu så här i efterhand, kan jag ändå se en skillnad. Jag kan se viljan att försöka hjälpa mig själv i den mån jag kan, istället för att slå på mig själv för att ännu en gång förlorat mig i ångest. För att inte bara kunna rycka upp mig, tänka förnuftigt, sluta överreagera på småsaker. 

Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt den kraften ångest kan ha, men jag kan säga att det inte alltid går att förnuftigt tänka sig ur den våg som rullar in. Når den sin topp får man bara försöka ta sig igenom stunden så gott man kan. Men jag kan som sagt se skillnad när jag har för vana att vara väldigt hård mot mig själv, jämfört med perioder när jag är bättre på att vara snäll.

Senaste veckorna har mitt fokus varit på att vara just snäll och visa mig själv kärlek och omtanke. Mata min hjärna med positiva stärkande ord varje dag. Ja jag försöker hålla mitt nyårslöfte. Jag tror det gjorde att jag ikväll kunde hjälpa mig själv lite när skräck och ångest satte sig i varje liten cell i kroppen. Det kändes mer som en reflex att sträcka mig efter mobilen och youtube, jag minns inte att det var något jag medvetet tänkte. En önskan om att kanske kunna skänka mig lite trygghet på något plan. Jag gav mig själv det jag helst ville ha efteråt, värme. Jag lät mig stå där i duschen tills det kändes som att jag tinat upp. Jag stannade till vid spegeln innan jag lämnade badrummet och tittade in i två blåa ögon. Jag sa hej, det är bra nu, det finns inget att vara rädd för. Sjöng en snutt på Kärleksvisan som jag har sjungit så många gånger för att nå fram till mig själv.

❤️❤️

~ Var inte rädd, jag går bredvid dig. ~

~ Kom ta min hand, jag håller i dig. ~

❤️❤️

((Min tolkning av kärleksvisan som jag gjorde för några år sen))