December har passerat.

Mitt mörka tunga december. Då orken och lusten inte räckte till mer än det nödvändigaste. En ihållande dipp ner i uppgivenhetens sorgsna land. Ingen ork eller lust till att skriva, blogga, fota, skapa. Bara jobba och ta Bolt på promenader. Energin var så låg så jag undrade hur jag skulle ta mig fram till julledigheten, men det gick. En sista kraftansträngning, packa bilen och köra till Oskarshamn för att så äntligen landa hos mina föräldrar på Gotland ett par dagar innan julafton. 

Nu har även två lediga veckor på ön passerat. Välbehövlig vila och återhämtning. Sovit länge och inte gjort några större ansträngningar under dagarna, tillåtit mig att ta det väldigt lugnt och ladda batterierna. ~Långpromenader i gotlandsnatur, besök vid mina favoritställen, ljuständning vid mommos grav, kramar från lillebror, god mat, en och annan sötsak kan erkännas också ha slinkigt ner, vinster och förluster vid köksbordet i yatzy och kortspel, filmmys i soffan, kameran har varit framme även om det varit ovanligt lite.~ Ja det är väl ungefär vad jag fyllt dagarna med.

Igår åkte jag båt och körde hem till Linköping igen, tillbaka till vardag och jobb. Vi är redan en vecka in på det nya året och jag sitter och tänker på hur jag ska ta mig an 2020. Vilka förändringar jag behöver göra för att våga leva. Det är inte lätt att leva när livet skrämmer och att blicka framåt drar igång ångest. Det är där emot lätt att fastna i det som ofta tar över och gör ont, det som får mig att känna meningslösheten. Att det inte spelar någon roll vad jag gör, det finns sådant jag inte rår på.

Men om jag nu tror mig veta att jag aldrig kan nå det liv jag önskar, om jag inte förstår hur jag ska klara av framtiden, får jag ändå börja med att göra det bästa för mig själv i det som är. Fokusera på vad jag kan göra för att må så bra som möjligt idag. För hur det än är så pågår livet just nu. Hur mycket jag än önskar kunna stanna tiden för att på något sätt komma ikapp så fortsätter den gå, i som jag upplever allt snabbare takt. Det som skrämmer mig kommer jag inte undan. 

Jag behöver träna på att vara modig och möta det, för när jag skjuter det ifrån mig tar ångesten över. Och det dränerar mig på energi. Det gör att jag fastnar och garanterat aldrig kommer känna mig tillfreds med mig själv och mitt liv. Jag vet det så väl men invanda mönster kan vara svåra att bryta. Rädslan kan vara svår att se förbi. Det som bor i mina dunkla vrår håller mig tillbaka. När det tar över tror jag på det som känns, tror på orden jag hör därifrån. Tror på sanningen om ett misslyckat liv jag inte vill visa, ett misslyckat jag som vill gömmas undan. En kvävande känsla av att sitta så fast man bara kan göra.

Om jag skulle skriva ner ett nyårslöfte så skulle det nog bli att fokusera på att verkligen bli min omtänksamma vän som vill mig väl i alla lägen.

Som aldrig dömer utan möter mig med kärlek i allt. Jag kan inte bara vara min vän och komma ihåg att säga fina uppmuntrande ord när jag gör något bra, när jag klarar en utmaning. En vän under de lättare dagarna. Jag behöver vara min vän genom alla dagar och alla känslolägen. Jag vill inte begränsa mig själv. Jag vill inte hela tiden vara på min vakt, beredd att dölja och mota bort sådant jag inte tycker om. En sörja av misslyckande och skam. Dipparna kommer så tätt för att orken tar slut.

Jag kan se att jag gör många framsteg längs min väg som verkligen påverkar och får saker och ting att falla på plats i kroppen, samtidigt känns det som att ingenting alls förändras. Jag försöker vara snäll, men när jag möter mig själv är det sörjan jag ser. Det jag känner är det som bor där. Utan att tänka vänder jag mig om och går, för där är inget trevligt ställe att vara på. Så fastnar jag i uppgivenheten att det alltid kommer vara som det är.

Nyårslöftet blir att stanna kvar. Ge näring åt mitt inre ljus.

Är det någongång jag behöver en vän så är det då. Jag kan inte bara radera det där mörka som bosatt sig i mig, men jag kan möta mig själv med kärlek när det känns. Varje gång en mörk tanke söker sig nära, varje gång jobbiga känslor omsluter mig och luften blir svår att andas, ska jag tänka en snäll tanke vare sig jag tror på den eller inte. Även om det känns som att den inte har en chans mot det andra. Även om det i stunden kan kännas som att det förvärrar, att det jag vill radera känns ännu mer. Även om jag är övertygad om att jag kommer fortsätta förlora. Även om hoppet är ute och flyger.

Det sägs att man ibland behöver nöta om och om och om igen för att ett nytt spår i hjärnan ska bli tillräckligt inkört för att bli det självklara valet. Den självklara sanningen. Så trots alla tvivel och allt inom mig som gör motstånd, ska jag försöka komma ihåg att upprepa något kärleksfullt. Göra något omtänksamt mot mig själv.

Varje dag

❤️❤️❤️

Avslutningsvis en julledighet i bilder!

(Klicka för större bilder)