Nu var det längesen igen, sista tiden har det varit fokus på lillebror och förberedelser inför 30-årsfirande. Hur svårt det än är att ta in så har han blivit så stor nu. Förra veckan tillbringades på Gotland och tillsammans fick vi till två fina dagar då lillebror njöt av att få vara i centrum. Bli firad med sång och paket, bubbel och fest. Åldersnoja finns inte i hans värld, äntligen kom 30-årsdagen som han längtat efter! 

I lördags var det dags för hans fest, som han pratat och drömt om i ett års tid. Han ville så gärna få hyra en lokal, bjuda alla han ville, en sådan fest han aldrig haft tidigare. Vilket inte är så bara, inget han kan fixa själv utan det krävs att vi andra bestämmer oss för att hjälpa honom att få det han önskar. Vi har väl ärligt talat försökt styra honom mot ett annat håll, lyft fram att det är mysigt att ha en liten fest hemma också. Men han har inte kunnat släppa sin önskan och han har inte låtit oss glömma. I julas när jag var på ön satt jag med mamma och pappa vid köksbordet och vi bestämde oss för att försöka fixa det så som han vill ha det. Började leta lokal och Per fick skriva sin inbjudningslista, en blandad skara med familj och släkt, kompisar och personal från både boendet och jobbet landade på ca 40st. Nästan alla skulle visa sig komma. Januari gick fort och vi förberedde det vi kunde på varsitt håll.

Vi har haft ett fint samarbete. Jag, mamma, pappa och storebror. För och med Lillebror. Det är inte ofta vi gör något så bara vi, med lite assistans av brorsans minsting som också var med. Det i sig kändes väldigt fint och vi möttes på ett sätt som vi tyvärr inte så ofta gör. Det bär jag med mig.

Tillsammans fick vi till en lyckad och trevlig eftermiddag, Per var så nöjd och glad. Och att se honom så stolt, nöjd och glad värmer hela mig. Jag ler när jag tänker på det.

⭐️

Jag och Per hade gjort en tipspromenad, med frågor om honom såklart. Han var så fokuserad på att informera om den när gästerna kom att han nästan glömde bort att säga hej och ta emot Grattiskramar och presenter. 

⭐️

Mitt bildspel med bilder från Pers liv visades med projektor på väggen, något att titta på och prata kring.

⭐️

Maten fick beröm och räckte gott och väl så att alla blev mätta och belåtna.

⭐️

Tillsammans med mig och storebror gick Per igenom sin tipspromenad. Och vad gör väl det att det rätta svaret på vissa frågor inte var samma som när vi gjorde den *ler*

Jag fick bita mig i tungan första gången det hände, perfektionisten i mig ville rätta honom, vi hade ju faktiskt satt ett annat svarsalternativ som det rätta.… Men jag kunde släppa det ganska omgående för som sagt, det gjorde absolut ingenting. Just i stunden var Lordi favoriter och inte Sanna Nielsen. Artist hade hoppat upp på första plats istället för Präst på drömjobbs-frågan. Ja säg vad gör väl det att svaren ändrat sig på en månad, det blev ju rätt ändå!

⭐️

Sen var det dags för musik-quiz och Per fick sätta sig på sin plats för att delta i tävlingen mellan de två långborden. Jag var teknikansvarig, storebror domare och lillsonen var poängräknare. Det kunde ha blivit en flopp ifall ingen hade nappat och alla bara suttit tysta, men det blev som vi hoppades ett humörhöjande inslag som bjöd in till sång och skratt. 

Pers kompisar liksom han själv är den de är på ett så befriande sätt, deras energi smittar av sig och sprider sådan glädje. Jag kan känna hur något i mig själv lättar i deras närhet, de har så mycket att lära oss.

~ Jag är den jag är för det är jag bäst på, jag kan inte vara någon annan ~

Jag blev mäkta imponerad över hur duktiga de var, jag hann knappt sätta på låten förrän någon räckte upp handen och visste vilken det var. Alla ”normal-störda” om jag får uttrycka mig som Glada Hudik-gänget, hängde inte riktigt med i tempot, tyckte jag var väldigt roligt!

⭐️

Sen var det dags för tårta och kaffe följt av en spännande presentöppning. 

När alla droppat av, allt var undanplockat och städat, körde jag hem en trött men supernöjd lillebror till sitt. Efter all anspänning och spänd förväntan inför dessa dagar gick luften lite ur honom, ganska förståligt. Vi kände likadant allihop tror jag.

I söndags var det dags för nästa kalas då vi skulle fira moffa som fyllt 80år. Halv tolv var det bestämt att vi skulle hämta Per. Jag kom in ungefär tjugo i och då hade han precis kommit upp. Han var, jag citerar, ”Satan trött idag!”. Jag kunde bara skratta och säga ja, lite samma här… Det tar hårt att fylla 30!

Att inte kunna kontrollera precis allting, att det blir som det blir, möter mig med jämna mellanrum.

Jag får träna på att acceptera och följa med, tänka om och ändra i planeringen. Stormen som drog in i söndags gjorde att gotlandsfärjorna låg kvar i hamn, vilket resulterade i att båten jag skulle ha åkt med i måndags morse blev inställd. Jag velade in i det sista vilken tur jag skulle boka om till, det känns som jag aldrig ska komma fram till något beslut när det blir så där rörigt i mig. Till slut får jag säga åt mig själv att bara bestämma mig, det blir bra. 

Det goda inställda färjor förde med sig var att jag fick några extra timmar på ön, jag fick mig en dos Vitvär då jag och pappa åkte dit och tog en promenad i blåsten. Jag gick där i måndags och tittade på vågorna, tänkte att det där havet vill jag inte ut och åka båt i… Nästan hoppades på ett nytt sms som meddelar att även kvällsturen skulle bli inställd, så jag inte hade något annat val än att stanna ett dygn till. Men 15m/s och 2,5m höga vågor ställer inte in några färjor, gungade kan jag dock säga att det gjorde första timmen… Jag fick andas och följa med även där. Uuuupp och neeeer. Uuuupp och neeeer. Sen lugnade det sig och illamående klingade av.

Efter en jobbig båtresa och nästan ännu jobbigare bilresa med rådjur som envisades med att vara vid vägkanter och skuttandes framför bilen anlände jag till Linköping. Tröttare än tröttast men ändå glad och nöjd efter denna vistelse på ön.

❤️❤️