~ Liten Evalill med sin farmor ~
Jag blev påmind om att det nyss, den 1:a december, var exakt 20år sedan farmor dog. Jag har varit så inne i det som är just nu att jag glömde att det var den dagen. 20år. Jag minns dagen som om det vore igår. Glasklart sitter den där. Det hemska telefonsamtalet från pappa som lämnade mig i chock och tårar.
❤️
Jag ligger hemma från skolan i körtelfeber och svarar i telefonen när det ringer. Det är pappa som ber om att få prata med mamma. Jag tar den trådlösa hemtelefon med mig upp till övervåningen, mamma är i badrummet påväg in i duschen så jag sticker in handen och säger att det bara är pappa. Jag sätter mig i trappen och väntar, tänker att jag ska ta med mig telefonen ner igen så den inte hamnar på vift. Plötsligt får jag en olustig känsla i kroppen. Från det jag kan höra av samtalet förstår jag att någonting hänt men inte vad. Jag sitter där och farmor svävar in i mitt sinne. Jag vet inte varför, ingenting av det jag hört har påmint om henne. Klumpen i magen växer sig större och jag ber mig själv sluta tänka att det skulle ha hänt farmor något. Varför skulle det ha gjort det? Så hör jag dem säga hej då och jag reser på mig för att ta emot telefonen. Jag vill inte höra det mamma har att säga. Jag vill bara ta telefonen och gå ner utan några ord om vad pappa hade att berätta. Men så kommer det som jag av någon konstig anledning redan vet. Farmor är död. Jag stannar upp. Hur hanterar jag det här? Nej jag kan inte hantera det här. Rörelseförmågan kommer tillbaka och i tystnad springer jag ner för trappen och in på mitt rum. Orden ekar i mitt huvud. Nej, inte farmor. Inte min farmor. Nej nej nej!
❤️
Bearbeta
Ni som känner och följer mig vet att det här med känslor och att visa hur jag mår varit svårt för mig. Jag minns att jag tiden efter höll ihop under dagarna. Men så fort jag stängde dörren till mitt rum på kvällen var det som att trycka på en knapp och tårarna rann okontrollerat. Då hade jag inte hittat hem till skrivandet ännu, men för första gången väcktes ett behov av att få fatta pennan och försöka sätta ord på sorgen jag hade svårt att hantera. Jag letade fram en dagbok och jag skrev lite trevande vid några få tillfällen. Det blev 17 gånger under tiden december 1999 – februari 2001, alla gånger handlade om farmor.
Jag läser, blir ledsen och påmind om vilket tuff förlust det var för mig. Samtidigt sitter jag och skäms lite för jag hade verkligen inte utvecklat mitt skrivande på den tiden, 14-15år gammal. Nu kan jag tycka att jag oftast har ett naturligt flöde, då var det mest en upprepning av samma ord och meningar. Men alla måste börja någonstans och det var då jag för första gången skrev på det sättet, skrev för att bearbeta.
❤️
3/12-99
Farmor! Jag saknar dig. Jag har ännu inte fattat att jag aldrig kommer att få se dig mer. Allt gick så fort, det kom som en chock för oss alla. Många tårar har fällts, mest från mig tror jag men mina tårar tar visst aldrig slut. Jag blir så trött av allt det här, varför ska sånt här hända? Varför min farmor? Ingenting kommer att bli som förr, inte utan dig! Varför måste Gud ta dem man älskar ifrån en? Farfar, nu får du ta hand om henne. Nu får ni vara tillsammans igen så jag tror du har det bra farmor!
❤️
16/12-99
Idag var jag på begravning. Det var hemskt. Det är nog det värsta som finns. Det värsta var när vi skulle gå fram till kistan och lägga en ros på den, då började jag att gråta jättemycket. Men begravningen var jättefin och vädret var kanonfint, det var minusgrader och snö och solen sken. Men det var halt på vägen så det kanske var nån som inte kom på grund av det, men jag tyckte det var många ändå. Det var många som älskade farmor och gör det ännu!
❤️
25/3-00
Idag sänkte vi ner farmors urna. Det gick inte att fatta att det var farmor som låg i den där lilla urnan. Jag trodde att jag skulle kunna hålla tårarna tillbaka men det var omöjligt, dom kom och ville inte sluta. Jag vill så gärna att allt det här bara ska vara en mardröm, men jag vet att det inte är det. Per var också med idag och han sa hela tiden ”acka ammo” (stackars farmor). Och han sa att det var som i en äcklig film och så började han att gråta. Så han förstår.
För ett tag sen drömde jag om farmor igen. Jag var i mitt rum och farmor kom in till mig. Det kändes som i verkligheten och jag blev så glad, det var så att jag kunde känna doften av farmor. Men det var bara en dröm.
❤️
1/2-2001
Ute ligger snön så vit, här inne sitter jag i min säng och tänker på farmor. Känner hur tårarna rullar nedför mina kinder. Känner hennes doft och minns farmor så klart och tydligt, kan inte fatta att det bara är minnen som finns kvar. Att om jag vill se dig så får jag stänga mina ögon, och jag ser farmor som om det vore på riktigt. Och kanske är det så, kanske finns hon här omkring mig vart jag än går. Det känns så i alla fall. Och jag vill aldrig att den känslan ska försvinna!
❤️
Jag har tappat den känslan i mellan åt, men den har alltid hittat tillbaka. Känslan av att farmor finns med mig.
❤️
Jag vet inte om jag egentligen träffade farmor så ofta trots att det bara var några mil emellan oss, jag har aldrig pratat så mycket med någon och kan inte minnas att jag hade några långa djupa samtal med henne heller, men jag minns ändå en nära speciell relation till henne. En stark värme och kärlek. Hon var lugn, snäll och mysig. Det var ofta en doft av nybakat när man öppnade dörren till hennes lägenhet, ingen kunde baka bullar som hon.
Jag minns en känsla av att vara sedd när jag var med henne. Jag minns hur mycket jag tyckte om när hon var barnvakt åt oss när vi var små, jag minns hur hon satt bredvid min säng och läste ur någon bok. Jag minns när jag blev lite äldre och fick sova över hos henne, vilken lycka att få ha farmor alldeles för mig själv! Jag minns en bussresa jag fick åka med på, kan ha varit till Fårö över en dag. Ett gäng pensionärer och så lilla jag, men jag njöt av varje stund, egentid. Ja det var något speciellt med farmor på ett sätt som jag har lite svårt att sätta ord på. Saknaden kan ibland dra in och kännas lika stark idag som när jag 14år gammal satt och skrev i min lilla dagbok.
❤️❤️
Farmor, jag tror aldrig jag sa det till dig men du vet att Jag Älskar Dig!
Jag vet att du alltid finns med mig!
❤️❤️
Minnen i en klänning
I somras när jag var på Gotland så hittade mamma en kasse i garaget innehållande två klänningar som hon sparat efter min farmor. Av någon anledning har de legat där i kassen i nästan 20år, flyttat med från Burs till Visby, blivit kvar. Skrynkliga och med en unken garagedoft drog jag dem på mig, först den ena sen den andra. Jag kunde inte tro att jag skulle få på mig dem, för jag minns farmor som kort och lite rund. Men chockerande nog så gick det, så nu hänger de strukna i min garderob.
Det mesta av hennes andra kläder pryder mitt golv. Jag satt timmar med saxen i handen och förvandlade farmordoftande kläder till mattrasor, för jag ville spara dem som ett minne av henne i form av just trasmattor. Trasmattor som min duktiga mommo vävde åt mig. De finaste mattorna jag äger.
~ Alltid älskad, aldrig glömd! ~