Min känslomässiga bergochdalbana fortsätter sin färd. Den har tagit en loop och fortsatt ner i den mörka sorgens tunnel. Tunneln som kommer med jämna mellanrum. Sorgen som funnits med mig i hela mitt vuxna liv.
Det spelar ingen roll hur många framsteg jag gör, att min vagn tar sig högre upp än den tidigare kunnat göra, den där tunga delen av mig som drar mig neråt finns alltid där.
Det spelar ingen roll att jag hittar den ena viktiga insikten efter den andra, att knutar börjar lösas upp, det finns ändå alltid något där det förblir lika låst.
Dit in når inte min tro.
När min vagn far ner i denna tunnel är mörker det jag ser. Trötthet och uppgivenhet det jag känner. Allt annat känns så långt borta. Hur kunde jag nyss känna lätthet och glädje? Hur kunde jag nyss vandra i skogen och se färger i ett grått november?
Var finns hoppet nu?
Nyanser
Var det inte jag som skrev något om det för ett par inlägg sedan. Det finns nyanser i det mesta. Undrar om det finns det även här. Finns det nyanser av svart? Ja det finns det nog, och kanske är det bara lite grått i mellan åt. När jag är upptagen och fokuserad på något, distraherad, kanske det till och med är ganska skapligt.
Men med mig själv i tystnaden känner jag den djupt rotade sorgen. Den som gör ont. Den som tar bort glädjen och känslan av mening. Den som får mig att känna mig ensam och isolerad.
Så länge den bor i mig kommer dessa dippar fortsätta vara en del av mitt liv. När jag inte mår som nu, när jag kan känna så mycket mer av allt det andra, kan jag tänka att det går bra. Jag kan leva med den. Det är en dos ångest titt som tätt när något triggar mig men jag överlever, har jag gjort det så här länge fixar jag väl en fortsättning. Men när jag däremot mår som nu, när jag badar i sorgen och den kommer så väldigt nära, vet jag inte hur jag ens ska klara mig igenom denna pågående dipp. Jag försöker påminna mig om att det kommer lätta. Min vagn står aldrig stilla och även denna tunnel har ett slut. Det kommer snart en bättre period igen, då jag orkar leva mer än jag orkar just idag.
Jag känner mig extra skör då även Bolt har en dipp och åter igen lider av sin magkatarr. Jag trodde vi hade den under kontroll, det har varit lugnt så länge. Men av någon anledning har sista veckan varit jobbig för honom. Vilket leder till att min sömn blir sämre då han inte får ro på nätterna. Magmedicin har intagits sen i lördags och jag ber för att det ska gå tillbaka så han kan få må bra igen. Men det känns lite uppgivet då jag inte förstår vad det beror på denna gång. Kanske är han också inne i en tunnel, en stressfylld sådan som hans mage inte klarar av. Det finns ett slut på den också i så fall.
Vi ska bara pina oss igenom detta. En stund i taget.
Nyanser. Perspektiv.
Mitt sinne kanske grundar sig i mörkret med hela dagen har faktiskt inte varit becksvart.
~ Trots en orolig natt gick jag upp när alarmet sa till mig att det var dags. Jag tog mig till jobbet och fick andra intryck, jag fick träffa och prata med två fina kollegor.
~ Jag har som varje dag promenerat med min vovve. Jag var trött och längtade hem till soffan men jag fick frisk luft och det är bra.
~ Jag hade en inbokad tvättid som jag var påväg att strunta i för bara tanken på att springa upp och ner och in och ut till och från tvättstugan fick mig att vilja gråta. Men så tog jag tag i det, för jag tänkte att det blir skönt när det är klart. När jag ändå var på benen passade jag på att riva ur sängen och bädda rent, så nu längtar jag lite extra mycket efter att få krypa ner under täcket!
~ Mamma skickade filmklipp och bilder från lillebrors julavslutning med sin kör vilket placerade ett smile i mitt dystra face. Så mycket glädje. Lillebrors röst full av inlevelse bröt igenom och som alltid gör det mig alldeles varm att höra honom. Mitt ljus.
Så ja, visst finns det nyanser i en sorgens tunnel. Men det krävs lite mer koncentration och fokus för att se skiftningarna i mörkret. Det kan inte vara på samma sätt här som när jag är högst upp med världens utsikt och en kittlande känsla i magen, det säger ju sig självt.
Så tack bloggen för perspektiv, att stanna upp och skriva hjälper mig.
~ Shine your light into the darkness ~