En annorlunda sommar

Min sommar på Gotland är över och vardagen tar vid. Det är inte mycket som har varit som vanligt. Det blev en annorlunda, konstig och väldigt jobbig semester. Jag har knappt registrerat att det varit sommar. 

Samtidigt som jag kan känna en sorg över att ännu en sommar blev tung och påfrestande och inte direkt innehållande den vilan som jag behöver, är jag ändå glad över att allt hände när jag kunde vara närvarande. Att jag fick vara med mommo hennes sista tid. Att jag kunde vara med lillebror när han blev sjuk. Att begravningen blev när jag redan var på plats. Att jag fick vara hemma med familjen.

Det finns mycket att vara tacksam över. Änglarna har vakat över oss i allt det svåra och lillebror har haft sina superhjältar hos sig. Mommo somnade in lugnt och stilla. Lillebror besegrade proppar, infektion, feber och hjärtsvikt. Han är stark, så otroligt tapper. (☞Änglar och superhjältar)

Det blev en begravning. Det kunde ha blivit två om det värsta tänkbara hade hänt och det hade jag aldrig överlevt… Tacksam för att det ändå har gått så pass bra trots att det varit så fruktansvärt jobbigt. Jag rasade och luften gick ur mig när mommo dog och lillebror blev utskriven, när jag inte längre behövde ta mig till lasarettet varje dag sa kroppen ifrån och visade tydligt hur trött jag var. Jag hamnade i den övertygande känslan att jag aldrig kommer återhämta mig. Livet kommer för alltid vara svart. Yrsel och illlamående kommer aldrig släppa. Men jag fastnade inte. Fast det kändes som jag stod stilla fortsatte stegen framåt. Jag utsatte mig inte för några större fysiska ansträngningar, det var fullt tillräckligt med lugna hundpromenader när blodtrycket dippade och gjorde mig svimfärdig. Mitt minne är så suddigt så allt blir rörigt, men jag tillbringade nog mycket tid i soffan den veckan. Slötittade på en serie, skrev på bloggen, bearbetade, gick bort till lillebror på kvällen där jag sov varje natt i två veckor för att han ville ha sällskap. Allt hjälpte mig på sitt sätt. 

Sen kom ångesten inför mommos begravning. Men jag klarade även det och har kunnat tillåta mig att vara i sorgen trots människor runt omkring mig. Sen kom en ny våg av trötthet och någon slags tomhet. Nu då? Vad händer nu? Vad ska jag göra nu? Vad hände med sommaren och semestern?

Sommar

Det känns som det har varit något hela tiden men jag minns knappt att jag gjort något. Känns som jag inte har gjort någonting alls samtidigt som det känns som att det har varit en ansträngning varje dag. Ja allt har varit upp och ner. Men jag har klarat det, en stund i taget. Det kunde ha blivit så mycket värre. Jag kunde ha fastnat i mitt mörker om jag hade hanterat allt så som jag en gång gjorde. Då när jag ännu inte hade lärt mig stanna i det som känns, när det enda jag kunde var att stänga in och försöka förminska ner allting så att ingenting kändes. Ett sätt som gjorde att ihållande ångest och återkommande depressioner var en del av min vardag.

När jag som denna sommar hamnar i en utmattning. När livet känns lite som då, känns det i stunden som bakslag och misslyckande. Att något som jag tror mig vara färdig med titt som tätt kommer tillbaka. Men jag vet att det inte är på samma sätt. Det är inte att jag försöker fly, det är min kropp som säger att det varit för mycket, att jag behöver göra ingenting och ta in och bearbeta allt som hänt. Sorg, trötthet, mörker och ångest är en del av livet det också. Men det är inte allt, det finns så mycket mer. Det är den stora skillnaden, att jag så mycket lättare kan se och känna allt det andra också. När jag blickar tillbaka på mina senaste fem veckor kan jag plocka ut ljusglimtar och tacksamhet, trots att det varit så jobbigt.

Stenhjärta

Nu ska jag ta mig an vardagslivet igen och klara av även det. Jag hoppas orken räcker. Det var ärligt talat en aning småtungt att behöva packa ihop och köra till båten idag för att återvända till Linköping. Jag är väldigt trött och allt känns ännu så konstigt, jag kan inte riktigt förklara. Känner mig lite dimmig. Det är en ny fas nu, då jag ska försöka ta in och landa i allt som hänt. Lära mig förhålla mig till en ny tillvaro där mommo inte längre finns i tiden.

Nej jag kan ännu inte förstå….

Jag och mommo.
Jag, mommo och Bolt midsommar 2014.
Moffa står för fotograferandet.


Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Taggat , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.