En dans med döden

Ibland känns det verkligen som att det blir lite för mycket på en gång. Lite för mycket att bearbeta och hantera. Djupt inne i en pågående påfrestande process bjuder livet upp till en ny dans, en dans med döden. Eller kanske snarare en dans med min extrema dödsskräck och ångesten den ger mig. En dans där sorg, smärta och ovisshet hänger på och alla känslor varvas med varandra. 

I förra veckan nås jag av beskedet att mommo är inlagd med lunginflammation, vilket är en livsfara i hennes tillstånd. Min dödsskräck slår klorna i mig direkt och kramar om mitt bröst så jag inte får luft. Hela mitt inre skriker Nej nej nej, det där kan jag omöjligt hantera, jag vill inte! Inte nu, aldrig någonsin!

Hon krigar ännu på och ingen kan veta så mycket om framtiden, men jag kommer inte undan påminnelsen om att vi alla ska dö. Jag tvingas in i att försöka bearbeta även det, att på något sätt landa och acceptera det oundvikliga. Men jag vet inte hur jag ska lindra min rädsla. Jag blir mer eller mindre skräckslagen inför döden. Att dö själv men kanske ännu mer att förlora människor jag har i min närhet. Jag har tvingats uppleva förluster i mitt liv och överlevt, ändå bor skräcken kvar i mig lika starkt. Att skriva är ett sätt för mig att kunna stanna i det som är, så det blev några rader när jag precis hade fått veta hur illa det var med mommo.

En oro som sprider sig i min kropp.
En skräckblandad ångest.
Hur kommer det bli?
Jag ser det oundvikliga, det avslut vi alla kommer nå.
Jag ser Döden men jag vill inte se.
Skräcken griper tag i mig och jag kan inte andas.
Snälla vänta lite till.
Jag kan inte hantera tanken.
Jag vill inte!
Jag vänder mig om.
Blundar. Andas.
Om jag ignorerar kanske döden försvinner.
Låter alla jag älskar leva för evigt.
Botar alla sjukdomar.
Låter mig möta en pigg och glad mommo när jag kommer hem till ön.
Så som jag minns henne innan kroppen började brytas ner.
Snälla döden, jag kan inte hantera dig.
Du skrämmer mig.

Men jag vet.
Döden är en del av livet.
Skräcken får inte styra och påverka mig så starkt.
Acceptans.
Jag behöver acceptera det definitiva, det som ligger utom min kontroll.
Vår tid på jorden har ett slut.
Det spelar ingen roll att jag inte vill, det kommer ske ändå.
Det spelar ingen roll hur mycket motstånd jag gör till tanken, 
jag kommer ändå förlora människor jag tycker om.
Det är livet.
Acceptera.

Begränsande Dödsskräck

En skräck som stundvis påverkar mig väldigt mycket och tar väldigt mycket energi. Det man motarbetar har ju en tendens att hela tiden söka ens uppmärksamhet. Ibland kan jag se en mening med att den tagit så stor plats i mig, jag tror den tillsammans med annat har hjälpt till att rädda mitt eget liv i de mörkaste stunder. Men som skydd anser jag mig inte längre behöva den, jag orkar inte bära skräcken längre. Den begränsar mig nu när jag faktiskt vill vidare framåt.

Om någon har en idé, tips och råd att ge, tar jag tacksamt emot det! Kanske har du egna erfarenheter av att gå från förlamande rädd till att acceptera döden och därmed kunna lägga fokus på att faktiskt leva! Istället för att väldigt ofta gå runt och vara rädd för att döden ska komma nära i någon form. Det funkar liksom inte så bra att gå runt och låtsas som att den inte existerar, för man kommer aldrig undan den.

Som med mycket annat har jag aldrig klarat av att prata om ämnet döden, inte kunnat närma mig det. Kanske är det just det jag behöver göra. I mitt fall är det då kanske att skriva som är första steget, så som jag vågat göra lite här idag. Jag har också precis läst ut en bok som inte var helt lätt att ta mig igenom, men som jag ska fortsätta ha med mig. En bok skriven av en väldigt kär vän till mig vilket gör att den berör mig extra djupt. Hennes mamma fick ALS och gick bort i allt för unga år. I boken berättar Petra sin historia, hur det var då men också tiden efter, hennes dialog med sin Ängel-Mamma. Den fick mig att stundvis le och stundvis torka tårar. Den fick mig att möta min dödsskräck och ångest. Men hon skriver på ett sätt som gör att döden trots allt låter lite mindre skrämmande. Hon påminner mig om min tro på Änglar som jag ju faktiskt har. En tro som verkligen kan hjälpa mig i det här. 

Så dagens boktips är; ☞ Dialog med en ängel av Petra Malmsten.

Dialog med en ängel. Boktips. Petra Malmsten.
Boken finns att beställa i nätbokhandeln! Om du beställer den får du inte bara läsa en bok som berör, du bidrar också till forskningen kring ALS och hoppet att hitta något som botar denna vidriga sjukdom.

Oundviklig Sorg

Men med eller utan dödsskräck går det aldrig någonsin att komma ifrån smärtan och sorgen i att se någon man tycker om gradvis försämras. Det kommer alltid göra ont att förlora personer man har en relation till. Men det blir så mycket svårare att hantera när man står panisk rädd och inte kan röra sig när man möter det. 

Mommo är en kämpe, det bevisar hon ännu en gång. Hennes hjärta måste vara minst lika starkt som en oxes, slår som om ingenting hänt. Verkar helt oberört av att resten av kroppen börjat checka ut. Slår som om varken KOL, lungcancer, sviter av en stroke och nu lunginflammation existerar. Det har varit en minst sagt jobbig vecka och jag har varit så rädd. I min ångest har jag våndats fram och tillbaka kring hur jag vill och borde göra. Just nu hatar jag avståndet mellan mig och min familj på Gotland. Önskar jag bara kunde sätta mig i bilen och köra en timme, springa in, krama om och säga hej, jag tänker på dig och jag är med dig varje dag i tanken, vi ses snart igen! Sen åka hem och fortsätta vardagen fram till min planerade gotlandssemester. Men det funkar inte. Det är inte heller så lätt att bara släppa allt och åka. Jag har tänkt om och tidigarelagt min semester två gånger, så nu är planen att ta mig över den där vattenpölen på fredag kväll. Men jag har varit så rädd varje dag att det värsta ska hända. Att jag ska komma för sent. Jag har aldrig upplevt tiden på det här sättet, det är liksom inte bara att den segar sig fram, det är något mer som jag inte kan sätta ord på. Några få ynka dagar känns så skrämmande långa. Ovissheten är så plågsam.

Mot alla odds verkar lunginflammationen släppa sitt hårdaste grepp om henne, värdena går åt rätt håll och hon blir lite piggare. Mamma uppdaterade mig om läget och skrev att om allt ser lika bra ut imorgon kommer hon få bli utskriven på fredag och flyttad till avlastningsboende. Det är som ljuv musik i mina öron. Jag fylls åter igen med hoppet om att vi faktiskt kommer fira hennes 80-årsdag den 4juli tillsammans här på jorden. Det är den enda önskan jag gått och bett om hela veckan. Snälla snälla snälla, låt oss få det minnet tillsammans! Kanske har någon hört min bön. Eller så är det bara hennes envishet och styrka som klarar detta på egen hand. Ingen som vet. Men stark, det är hon!

Avslutar med några bilder från midsommarhelgens lek med kameran, för inte ens det har jag orkat publicera under dagarna som varit….

Ta hand om er! Ta hand om varandra! Idag. Imorgon. Varje dag! ❤️

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , ,

1 kommentar till “En dans med döden

  1. […] tidigare, i ett inlägg där jag bland annat tipsade om en bok som hennes dotter har skrivit (☞En dans med döden). Som av en händelse fanns det en plats kvar precis bakom Gittan. Ingen slump, det var helt enkelt […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *