Ilskans våg

Ny känsla

Nu har det snart gått tre veckor sedan jag publicerade mitt ~inlägg~ där jag berättade min skamfyllda hemlighet. När jag tryckte på den knappen var det som att samtidigt trycka på en knapp inuti mig, eller som att rycka bort ett tryckförband från mitt djupa infekterade sår. Det kom som en chockvåg jag inte var förberedd på. Allt jag önskat radera kom så nära och gjorde så ont på ett sätt som inte riktigt går att förklara.

Förra veckan gick jag in en ny fas. Från att bara ha varit ledsen, ledsen och ännu mera ledsen, kom så äntligen känslan jag gått och önskat mig få känna. Ilskan. 

Ilska

Under alla år då jag var så rädd för att känna, var ilskan den jag hade allra svårast för. Efter den kom ledsenheten och att gråta. Gråta har jag blivit duktig på, ja iallafall när jag är ensam. Men att bli arg har jag fortfarande svårt för. Där känner jag mig inte alls bekväm och jag blir väldigt illa till mods vid höjda röster och att se andra visa den där känslan jag själv har så svårt att nå fram till. Men jag förstår att man ibland behöver få bli arg. Ibland är det en nödvändig urladdning och man gör bäst i att bara följa med.

Onsdag 12/6

”Jag sitter i soffan med mina trådlösa hörlurar på mig, så jag kan lyssna på metal-musik utan att störa grannarna. Den musiken som jag vet kan hjälpa mig att få rörelse på sådant som lätt fastnar i min kropp. Två personer har vid olika tillfällen de senaste två dagarna hintat om att det kanske bor lite ilska där bakom någonstans. Det tror jag också men jag svarade förtvivlat att jag inte känner den, jag kan inte känna mig arg utan jag blir bara ledsen. Känslan jag har svårast för kan jag nu konstigt nog längta efter.

Hela dagen har jag känt mig uppgiven. Deppigt trött. Hoppet som jag anat är ute och svävar någon annanstans. Jag blir rädd för att allt ska stanna upp och bli som det brukar bli, att jag inte ska kunna göra mig fri denna gången heller. Ingenting kommer läka. Livet kommer fortsätta göra ont. Jag vill inte. Orkar inte.

Sitter i soffan och känner hur tårarna bränner där innanför, men jag känner mig bara så less på allting. Jag har faktiskt ingen lust att gråta mer. Kan jag inte bara få vara igenom det här nu?! Hur lång tid ska det behöva ta?! Jag vill inte mer nu!

Det börjar krypa i kroppen på mig och jag kan inte sitta stilla längre. Jag förstår att det är något som vill fram men jag kan inte identifiera vad det är. Jag kommer upp få fötter, vandrar rund i lägenheten och vet inte vart jag ska göra av mig själv. 

Hade det varit för några år sedan hade denna stund med dessa starka känslor inom mig lett till en ångestattack, i värsta fall hade jag i panik utsatt mig för fysisk smärta för att få den för mig ohanterliga stormen att stilla sig. Men nu vet jag att det inte är något farligt, jag vet att jag klarar det. Även om jag inte vet exakt vad det är eller hur jag just nu ska göra för att få utlopp för det som vill fram.

Jag höjer volymen ett steg till i hörlurarna, vandrar runt och vill bara skrika rakt ut! Men det kan man inte göra i en extremt lyhörd lägenhet… En våg med all förbjuden instängd ilska rullar in och jag slår på det jag kan slå på utan att göra mig själv illa, en filt som så lägligt ligger ihopvikt på en pall får agera slagkudde. Jag struntar i att jag känner mig fånig och pinsam i mitt utbrott. Jag slår. Skriker som att jag skulle skrika för allt vad jag är värd, men utan ljud. Kastar med kudden i sängen. Så dyker jag ner i den och skriker igen, låter kudden få dämpa ljuden som kommer. Struntar i om det trots allt skulle höras ner till grannen under mig. Jag kan inte hålla tillbaka, jag bara måste få det ur mig.

Nu känner jag mig arg, arg på honom. Genom ilskna tårar svär jag åt honom. Ditt as, du kan dra åt Helvete! Känner så tydligt i hela min kropp att det han utsatte mig för var allt annat än ok! Det var inte mitt fel! Det var inte min vilja! 

Det stormar och jag låter min kropp få fortsätta sitt utbrott. Jag vet inte riktigt hur lång tid det tar innan det stillar sig, men stillar sig gör det så småningom. Jag ligger i sängen och känner mig som en urvriden trasa. En annan slags trötthet än den jag kände innan. Ligger och tänker att det här var nog ett stort steg, ett framsteg. Jag har nog inte fastnat trots allt, processen och bearbetningen fortsätter. Men så jobbigt och omtumlande det är….”

våg

Jag tycker ännu det känns lite pinsamt och fånigt när jag tänker på utbrottet, men det var verkligen något i det som kändes befriande. Som att någonting lossnade och allting känns annorlunda. Allt det jag kände innan finns kvar, men har nu blandats upp med ilskan. Det gör fortfarande ont och jag kan bli väldigt ledsen, men nu kan jag också känna mig arg.

Jag behövde väl antagligen komma tillräckligt långt med att släppa på skulden och skammen innan ilskan kunde ta plats. Nu kunde den dundra in utan att jag vände den mot mig själv, nu var det inte längre mig jag var arg på. Nu kunde jag istället rikta den utåt och göra mig av med det som kom. Så som det ska vara. 

våg

En sång till ”honom”

Dagarna efter var det en mening som hela tiden kom tillbaka, en av dem jag skrek i kudden. Du kan dra åt helvete. Den envisades med att vilja komma fram varje gång jag kände mig lite arg, vid ett tillfälle utan att jag tänkte på det så mera sjöng jag fram meningen. Då väcktes något och meningar fortsatte komma en efter en så jag blev tvungen att ta fram papper och penna och skriva ner dem. Det blev en liten sång till honom. Aset, äcklet eller vad man nu vill kalla någon som han. I sången tar jag till så grova ord som ”din skit”! Det är så den börjar; Du kan dra åt Helvete din skit, och ta skulden och skammen med dig dit!

Jag tror det var i lördags den formades fram och efter det har den gått på repeat nonstop i huvudet på mig, jag skojar inte. Så fort jag inte är fokuserad på något annat så rullar den och jag sjunger den antigen tyst eller högt för mig själv. Den har blivit min bearbetningssång och jag tänker att den är väl där så länge jag behöver upprepa den för mig själv, för den hjälper mig verkligen. För första gången kan jag uttrycka mig kring det som hände med ord som kommer högt från min mun. Det är stort. 

Häromkvällen när jag gick och la mig kände jag ganska direkt att det här går inte, det kröp runt i kroppen på mig och blev så där obehagligt jobbigt. Jag hamnade i köket och jag satt där och sjöng min lilla sång säkert tio gånger efter sig. Sen kunde jag gå tillbaka till sängen och min kropp kunde ligga stilla. Ganska häftigt. 

Slutsats av detta; Det är ok att vara arg. Man får vara arg. Det kan till och med vara ganska skönt att vara arg. Framförallt är det ok att uttrycka även den känslan.

Arg

Våga vara Arg!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , ,

2 kommentarer till “Ilskans våg

  1. Klart att ditt utbrott inte var fånigt (förställ dig när jag stod och gjorde åsnesparkar som en galning?) och det kommer troligen bli fler lite mindre utbrott innan det är klart.❤️ Men så skönt att du vågade möta känslorna! Det är stort när man får kontakt med nåt nytt inom sig.

    1. Haha, ja nu fick du mig att skratta ? Tack! Det är skönt att bli påmind om att jag faktiskt inte är ensam om att få utbrott ?❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *