Jag hänger mig kvar i dåtiden. Någonting i mig vill ha min fulla uppmärksamhet.

Mycket har jag blottat mitt inre, men det finns något jag aldrig nämner. Om du läste mitt förra inlägg, om du vet vem Paulina är och vad hon jobbar med, är det kanske inte så svårt att lägga ihop ett plus ett och förstå vad det handlar om. Det fanns såklart en anledning till att jag hade kontakt med just henne. För att någon gång i mitt liv hände något som inte var ok. Någon tyckte sig ha rätten att ta för sig av något som är mitt, min kropp. Något som har påverkat mig på ett eller annat sätt ända sen dess. Något som jag ännu inte riktigt har försonats med. 

Jag har tänkt och känt precis som jag har hört många andra göra. Jag får skylla mig själv. Det var mitt eget fel att det hände. Det är inget att bry sig om, andra har varit med om så mycket värre saker, det här är ju bara pinsamt att må dåligt över… Varför kan jag inte bara glömma att det hänt?

Denna förgörande skuld och skam som verkligen kan bryta ner en människa, förpesta hela ens inre.

Jag har vid flera tillfällen bestämt mig för att ta i det, göra det jag behöver göra för att bli fri. Men det går inte att bearbeta något så länge man inte kan stanna i det som känns, vilket är något jag kämpat med så länge jag kan minnas. Varje gång jag försökte låste ångesten fast min kropp, hindrade mig från att gå dit där allt kändes ohanterligt. 

Ett sår infekterat av skammen. En stinkande sörja som ger mig kväljningar.

I början på 2018 kunde jag öppna grinden och gå in och stanna där en stund, vid det laget hade jag ju lärt mig att känslor inte är något farligt. Det var något undermedvetet som styrde mig dit. Jag gjorde en ☞ ”Låt det Kännas”-bild, på den stod det Äcklig. Jag visste inte riktigt varför jag gjorde den just då, bara att den känslan ville fram. Jag lägger in en liten bild här nedanför, om du är väldigt äckelmagad kanske du inte ska klicka på den 😉 Själv mår jag lite lätt illa när jag ser den. Äcklig är just det jag känt mig när händelsen har gjort sig påmind. Jag har aldrig kunnat kalla det något annat än för händelsen och jag märker att det fortfarande är svårt använda något annat ord för det som hände.

Jag vet inte heller om jag i stunden förstod varför jag skickade den till min samtalskontakt. Men det gjorde jag och när vi sågs frågade hon varför jag hade gjort det, vad bodde i den, vad ville jag säga? Och så var jag oundvikligen där på förbjuden mark. Där vid det stinkande såret och det slog emot mig med sådan kraft att jag tappade andan. Det gjorde ont på alla plan, både själsligt och fysiskt, jag förstod inte hur jag skulle ta mig igenom det men jag gjorde mitt bästa för att stanna kvar i allt det som kändes. Smärta, äckel, skam, sorg, ånger, ilska, ännu mera smärta… Det lättade så småningom, jag överlevde även det. Kanske gick jag då omedvetet ut och stängde grinden igen. Trodde kanske att jag var klar. Det hade gjort ont, jag hade stannat i det som kändes. Check! Men jag känner idag allt det som finns kvar. Jag känner kroppens ännu starka reaktion på minnesbilderna som förvarats så tydligt inom mig. Så svårt att förstå att det kan kännas så starkt trots alla år som passerat.

Det är någon mening med det mesta som sker. Det var ingen slump att jag hade ”Mammagalan” på teven i söndags, att jag fick se Paulina, att jag hamnade i minnen från den tiden vi hade kontakt och varför, att denna händelse blossar upp ännu en gång. Det påminner mig om det oläkta. Placerar mig vid ett vägskäl där jag kan se att jag har två val. Antingen tvingar jag tillbaka det igen och låtsas som att det inte alls känns. Eller så stannar jag kvar och tar fram det i ljuset. Eftersom du läser detta blogginlägg förstår du att jag valt det sistnämnda. 

Jag vill inte ha platser inom mig dit jag inte får gå, platser jag inte får visa för andra. Jag är så innerligt trött på att stå beredd att dölja min hemlighet när någon kommer nära. Nu går jag medvetet fram och plockar ner skylten där det står ”Tillträde förbjudet” och kastar bort den! Jag får gå in och ut som jag vill, jag behöver inte dölja någon del av mig. För det som hände kommer alltid finnas med mig. Jag bär på min historia precis som du bär på din. Jag kan inte göra något ogjort eller radera allt det jag helst skulle ha sluppit ha i min ryggsäck. Men jag kan acceptera, lära mig förhålla mig till det som hänt på ett sätt som gör det lättare att leva. Inte ge det tillåtelse att styra mitt liv.

Det här kan nog förbli mitt livs läskigaste blogginlägg. Bara att erkänna att det faktiskt har hänt är inte alls så bara för mig. Men det kanske också är ett av de viktigaste inläggen jag kommer skriva. Jag skriver och delar för att hjälpa mig själv i läkningsprocessen. Kanske kan jag samtidigt också ge någon annan modet att börja våga berätta. För att göra det som hänt oss till mörka skamfyllda hemligheter skadar oss mer än någonting annat. Jag vet.

Att skriva och dela hjälper mig att minska skulden jag bär på mina axlar, ett sätt att tydligt säga till mig själv att det inte var mitt fel. Skammen är inte min att bära. Det var inte jag som utnyttjade min kropp och orsakade mig smärta. Det var någon annan som utsatte mig för ett övergrepp.

Övergrepp. Jag fick andas med det en stund innan jag kunde skriva ordet. Så laddat är det ännu för mig. Jag är så van vid att ta på mig skulden, så van vid att kämpa för att förminska ner det som hände i hopp om att det ska försvinna. Men det försvinner inte och jag vet nu att det han gjorde mot mig inte var ok. Det var inte min vilja.

Jag har burit på tyngden tillräckligt länge. 15år, det kan faktiskt få räcka så. Nu vill jag göra mig helt fri, läka såret inom mig så det bara blir ett fint litet ärr kvar.

En del av mig som jag inte längre behöver gömma.

Ett minne som inte längre kan göra mig illa.

#metoo #allavi #vågaberätta