Igår var det mors dag. Kanske tittade du också precis som jag på ”Mammagalan”.  Svårt att inte bli berörd och påverkad av det som visas. Ibland känns världen bara så hemsk och orättvis. Så svårt att förstå hur någon kan göra en annan människa så illa. Varför så mycket ondska och krig, varför inte bara kärlek och harmoni?

Men det är fint att också få se alla starka människor som kämpar för att göra skillnad. Jag blev extra påverkad på ett speciellt och väldigt oväntat sätt.  

Jag satt på golvet och lekte med vovven. Plötsligt fick jag se ett bekant ansikte i tv-rutan och jag kände hur jag lite chockad stannade upp. Jag anade hur Bolt otåligt tittade på mig och undrade varför leken tog slut, men jag kunde inte slita blicken från teven. Tittade med beundran på den fantastiska människa som vann mamma-priset. Starka fina Paulina. Som startade Novahuset för att använda sina hemska erfarenheter till att hjälpa andra. Hon är så värd det priset!

Det drog igång något i mig att se henne på tv. Minnen och känslor från hur det en gång var.

En gång för längesen hade jag kontakt med henne. När jag flyttade till Linköping 2010 var hon en trygg punkt. Jag var väldigt ensam i mitt mående då, jag hade inte klarat av att berätta för mina nära hur dåligt jag mådde och vad jag kämpade med. Hon var den jag skrev till. Hon var den som hjälpte mig. Hon var den som en dag sa att nu tar vi oss till psykakuten. Mina tankar och mitt beteende blev allt mer destruktivt. Mina ord som skrevs till henne blev allt mörkare. Min ångest fortsatte ta allt större plats och bröt ner mig mer och mer. Fick mig att göra saker jag egentligen inte ville. 

Jag känner en stor tacksamhet för att hon fanns där, att hon var någon jag kunde skriva exakt så som det var till. Att hon brydde sig så pass mycket att hon tog mig under armen och ledde in mig innanför psykiatrins låsta dörrar. Benen ville inte riktigt bära mig den dagen, jag hamnade i någon konstig overklighetskänsla. Vad är det som händer? Hur kan jag som har haft det så bra, må så dåligt att jag behöver gå in där? Jag vill inte behöva gå in där…. Men vi gick in. Jag kan inte säga att jag har haft någon direkt positiv upplevelse ifrån psykiatrin som fortsatte vara en del i mitt liv flera år efter det där första besöket, men det hade nog kunnat sluta ganska illa om hon inte hade tagit det initiativet. Alla jobbiga turer dit ledde mig ändå på något vis vidare.

Jag kan nästan se Paulina som en ängel i fysisk form på jorden, hon svävade in och såg till att jag överlevde. Fram till annan hjälp tog vid. Fram till andra änglar landade i mitt liv. Det måste vara någon som vakar över mig. Annars skulle jag inte vara här idag.

Änglarna viskar allt är ok. Du kommer klara dig.

Jag klarade mig.

Jag är så imponerad av Paulina och hon inspirerar mig. Hon bestämde sig för att vända det hemska och försöka göra något bra utav det. 

Det vill jag också göra. Det är vad jag försöker göra. Genom att dela min historia. Genom att ha mina fotoutställningar där jag hänger upp min känslor och låter den som vill ta del av min resa. Det är läskigt och stora steg för mig. Här på bloggen skriver jag många gånger sånt jag själv behöver höra och jag tänker, kanske finns det någon mer som behöver få just de orden till sig i den stunden.

Vill du följa mina inlägg så gå gärna in och gilla min nya Facebook-sida ☞@allowedtofeel.se . Dela om du vill ❤️

Jag vill avsluta med en dikt. Jag fick den av Paulina i början av vår kontakt och har tittat på den ibland under årens lopp. Det bor en tröst i den.

Dig väntar en glädje

Dig väntar en glädje.
Det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.
Tusenfalt skall du få dem tillbaka –
inte sådana de var
då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, sönder trasade.

Någon har tagit dem i sin hand
som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år –
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje
någonstans ännu förvarad i en kruka av lera.