Dagens fotograferande väckte reflektioner.

Vi kan försöka gömma oss från världen, men vi syns ändå.

Jag har ofta önskat mig osynlig, många gånger har jag nog också känt mig som det. Sanningen är dock att jag har varit som den där insekten inuti maskrosen. Trott att om jag är tyst och stilla, om jag inte söker kontakt med någon utan bara försöker smälta in i omgivningen, om jag tycker och tänker som alla andra, ja då är det ingen som ser mig. Men precis som min samtalskontakt har sagt till mig vid flera tillfällen så syns jag ändå. Jag är en levande varelse och kan inte få min fysiska kropp att helt försvinna. Det är ingen idé att försöka gömma sig. Det är inte meningen att vi ska göra det för då skulle vi inte vara här.

Det är märkligt hur någonting så självklart kan sväva iväg så långt bort ifrån oss. Så långt iväg att vi glömmer. Glömmer hur viktiga vi är. Ser inte längre allt det vi kan bidra med. Som att vi bär ett filter för våra ögon som gör att det Vackra och Unika med oss blir suddigt eller tar sig en annan form. Det enda vi ser är kanske misslyckande, att vi gör livet jobbigt för andra. Jag är inte värd min plats...

Jag ser Dig och du är Vacker!

Det är meningen att vi ska Leva och det innebär att synas och ta den platsen som är vår.

Min plats på jorden kan ingen annan fylla. Även om jag gör mig så liten och så obetydlig jag bara kan, innebär det inte att jag lämnar mer plats åt någon annan. Det innebär bara att jag fyller min plats med mindre liv och glädje, mer mörker och ångest. Så tänker jag nu och då känns det ganska meningslöst att gå tillbaka och förminska ner mig själv, för vem gynnas av det?

Nej det känns väldigt meningslöst att försöka gömma sig och göra sig osynlig, eller vad säger du 🙂 ?

Jag är den jag är och den jag alltid har varit. Jag försöker träna upp min syn, se att jag är lika viktig som alla andra. Jag är unik precis som Du!

Våga titta fram från ditt gömställe, för du har synts hela tiden ändå!

#budskap #reflektion #foto #unik