Gongvila och lördagsnöje

Igår var jag modig och provade något nytt, gongvila. Först ett litet mjukt yogapass sittande för att sen ligga ner i vila samtidigt som gongen vibrerar. Det var en upplevelse. Jag var inte alls förberedd på hur det skulle vara. Det blev överväldigande och jag upplevde till en början ett väldigt starkt obehag, nästan panikvarning. Jag fick verkligen fokusera på andningen och påminna mig om att jag var på en trygg plats. Svårt att förklara men det var något som kom så nära, ett tryck som inte gick att komma undan, ett oavbrutet vibrerande i öronen. Den lät betydligt högre än jag trodde det skulle göra, jag tänkte mig ett mjukt rogivande vibrerande ljud. Men det som kom var för mig ett mörkt dovt och läskigt ljud, som i en skräckfilm eller när jag gick genom skräckhuset när jag var liten, man bara väntar på att något ska hända för man vet att det kommer göra det.

Men där jag låg igår visste jag att inget skulle hända så panikkänslan la sig ganska snabbt även om det lite obehagliga hängde sig kvar. Efter en stund när jag börjat vänja mig vid ljudvibrationerna fick det mig att känna den här sörjan jag vadat runt i så länge nu. Jag kunde se hur den rörde sig runt mig, bubblade och lät. Det fanns ingen direkt önskan om att fly, eller så var det en känsla av att inte kunna fly för att gongens ljud och vibrationer höll mig stadigt kvar där jag var. Jag vet inte så noga och det är inte så viktigt. Det var som när något gör så där ”skönt-ont”, det gör ont men man vill ändå vara kvar i det.

När ljudet och trycket ökade i styrka kunde jag känna hur det drog runt med sörjan och hur en del av det följde med och vibrerade ur mig. Jag kände mig lugn och en aning omtumlad efteråt. Lite lättare cyklade jag hemåt för att sen åka och hämta Bolt hos hundvakt. Jag kan inte bli annat än glad när dörren öppnas och jag möts av en lyrisk hund! Man kan tro att jag varit borta en vecka och inte några timmar… Älskade lilla trasselsudd!


Dagsuppdatering

Idag har det varit frisersalong och Bolt har gått från vinter till vårhund. Jag plockade årets första fästing för en vecka sen så det vara bara att inse att det inte gick att skjuta på framtiden längre, gick ju inte att ha någon koll alls i all den där pälsen..

Före
Efter

Han ser ju lagom road ut. Inte nog med att man ska genomlida två timmar på trimbordet, sen ska man dessutom behöva posera framför kameran för att matte ska bli nöjd… Men sen bar det av till skogen och då var det någon som var piggelin och full i bus!

Mitt i klippningen ringde Lillbror och lyste upp min dag. Någon hade skvallrat om min planerade Gotlandstripp om ett par veckor och han var så där gladeliglad. Heeeej Evalill! och så ett litet skratt. Inte så mycket till småprat innan utan frågan kom ganska direkt, vad vi skulle hitta på i påsk.

Som jag skrev för inte så längesen i mitt inlägg tillägnat Per så är han så äkta. Jag vet att det han uttrycker är det han känner. Att det finns en glädje och en längtan efter att jag ska komma hem till ön, ja hur mycket värmer inte det!? Känns lika mjukt och skönt som Bolts päls, inget som skaver och gör ont!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.