Oviss tid

Så har jag gått in i denna nya fas. Arbetslös låter ångestfyllt och deprimerande, arbetssökande känns lite bättre så jag väljer det ordet. Ibland tänker jag att jag står på precis samma plats som för ett år sen, tillbaka på ruta ett liksom. Samma situation, utan jobb och utan att ha en aning om vad som väntar.

Till vilken nytta har allt detta varit, livsförändringen jag gjorde?

Ja, situationen är kanske den samma, men jag är inte alls på samma plats som då. Detta år har inte varit förgäves på något sätt och jag kan inte säga att jag ångrar något, jag har lärt mig så mycket och blivit så mycket starkare. Utmanat mig själv att göra sånt jag egentligen inte vågar, för att inse att det faktiskt är saker jag klarar av. Överbevisat ego och rädslor så många gånger att jag tappat räkningen, den jag är får komma fram mer och mer och det är resan jag vill fortsätta.

Skillnad

Att detta året med flytt och nytt jobb har stärkt mig trots att det blev som det blev blir så tydligt när jag tittar tillbaka på hur jag mådde för ett år sen. Jag minns så tydligt livskrisen jag hamnade i. Den mörkaste ångest som svepte in och känslan av att livet var över. Låter dramatiskt men det var känslan jag befann mig i, jag var så fruktansvärt rädd för ovissheten som väntade när mitt trygga jobb ryktes ifrån mig. Kunde inte hantera det och tappade fotfästet. Tappade tron på mig själv alldeles och kunde inte se hur jag skulle lyckas klara av vardagen.

Idag när jag befinner mig i samma situation är det inte alls på samma sätt, jag varken har varit eller är i någon djupare livskris sedan jag tog mitt beslut att säga upp mig. Visst hamnar jag i rädsla, oro och ångest. Visst finns det en del av mig som fortfarande vill ha kontroll, som vill veta vad som väntar och exakt vad jag ska göra, som vill veta hur länge jag ska vara i det här. Men jag har inte förlorat mig själv i det. Det finns en starkare tillit i mig att allt ordnar sig, att det finns en mening även med detta som jag om ett år kommer kunna se tillbaka på och förstå. Allt sker av en anledning och jag vet djupt inom mig att detta var det rätta beslutet för mig just nu. Vart det leder vet jag ännu inte.

Tillit

Jag tittar också tillbaka och ser hur allt ordnade sig då, trots att jag för mitt liv inte kunde se hur, trots mörkret jag befann mig i. Plötsligt var den bara där, en väg som lystes upp av det starkaste strålkastarljus och jag drogs in i det utan att förstå hur det gick till. Tog beslut som att det vore det enklaste självklaraste i världen att lämna tryggheten i Linköping och flytta till en helt ny plats och påbörja något helt nytt i Skåne.

Det är så häftigt hur det blir, hur vi på något sätt blir styrda åt rätt håll, hur det ena leder till andra och vi får den hjälp vi behöver. Och när jag tänker på det stärks tilliten i mig, jag känner mig tryggare. 

Allting har alltid ordnat sig hittills i mitt liv, varför skulle det inte göra det nu? Såklart kommer det att göra det, och jag behöver inte veta hur. Tillit.

Jag är aldrig ensam, jag är alltid buren.

Allt blir bra

Allt ÄR bra

En dag kommer jag förstå

❤️