MOFFA

Ännu ett sista andetag.
Ännu en sorgens våg som rullar in med full kraft.
Ännu en gång tårar så fulla av känslor att det tar andan ur mig.
Men låt det kännas min vän. 
Det är baksidan av kärlekens mynt.
Att förlora någon man älskar kan göra ont,
men ett liv utan kärlek är inte menat att vara.

Älskade Moffa!
Dina dagar på jorden är förbi.
Efter en dag i en oavbruten lugn sömn, alltid med någon vid din sida, 
var du redo att lämna kroppen.
Med dina döttrar på varsin sida om dig, 
sina händer i dina, 
Sjungande ”Gunatt siv gutt”
drog du ditt sista andetag.
29/11, 22.08 flög du iväg bort från cancer och kroppens plågor.
Fri. 
Du flög säkert rakt in i famnen på mommo,
Återförenade i evigheten.

Det som gör så ont i mig är känslan av att komma för sent. Jag hann inte hem till dig. Jag har inte träffat dig på ett helt år.

Du har haft ett tufft år i kampen mot lungcancer, men att jag inte skulle få träffa dig igen har jag inte kunnat tänka. Att det skulle kunna gå så fort har jag lyckats hålla ifrån mig. Jag har dock längtat till ledigheten om några veckor och tänkt att jag verkligen ska ta till vara på denna julen med dig. Ta emot en moffakram.

Att den bilden jag haft framför mig så plötsligt raderas har jag svårt att acceptera. Det gör ont. Jag vill inte!

Lite ånger kryper sig på. Varför åkte jag inte till Gotland en sväng i somras? Och varför samlade jag mig inte så pass i söndags att jag kunde prata på FaceTime när mamma sa att du var vaken och kunde ringa upp? Men jag kunde inte kontrollera mina tårar just då, var inte bekväm i att visa mig så ledsen. Så det blev inget, och dagen efter var du inte längre vaken.

Jag är så ledsen så ledsen så ledsen. Men samtidigt vet jag att du vet. Du vet att jag tänkte på dig. Du vet att jag var med dig i mina tankar. Du vet att jag älskar dig!

❤️

Minne

Jag får upp en period i mitt liv för många år sen, då jag mellanlandade på Gotland i väntan på nytt jobb. Jag tillbringade mycket av den tiden hos mommo och moffa på gården, jag och Moffa hade våra projekt som vi roade oss med. Som vi tyckte om att slå våra kloka huvuden ihop och komma på lösningar på problem. Den ena lösningen bättre än den andra. Unika, precis som vi.

❤️

Nej jag kan inte helt ta in att han inte längre finns där hemma på ön och väntar på mig, att det nu blir en jul utan honom. Att jag inte kommer få kramen jag längtat efter. Vill inte förstå. Det gör ont.

Sorgvågorna fortsätter rulla in, kan inte sluta gråta.

Älskade Moffa, spara den där kramen till vi möts igen!

Gunatt siv gutt!

❤️