Det enkla

I utbildningen jag påbörjat så har vi ett möte via zoom en gång i veckan. På hjärtemötet igår pratade vi bland annat om att bara vara. Att vi inte behöver söka någonting utanför oss, vi har redan allt vi behöver inom oss. Vi behöver inte prestera eller kämpa för att bli något, vi är redan något. Vi är den vi är här och nu, om vi bara stannar upp och känner in så förstår vi att vi redan är hemma.

Jag är här

Det svåra

Men att bara vara kan vara väldigt svårt att förstå när man inte mår bra, när man befinner sig i mörker. Mina tankar gick till hur det varit för mig. När jag levde i min kamp, när känslor gav mig ångest och jag hade så extremt svårt för att släppa på kontrollen, fick jag höra att jag bara skulle stanna kvar i det som kändes. Att känslor inte är farliga, att jag inte skulle göra motstånd utan låta de komma så skulle de också passera. På något plan kunde jag förstå det men samtidigt var det helt obegripligt för mig hur det skulle gå till. 

–Hur stannar jag kvar? Du måste ju berätta hur jag ska göra! -Du ska bara vara. Stanna med känslan, kämpa inte emot. -Ja jag hör dig men HUR då?? Det går inte, jag förstår inte…

Som jag kämpade med det, år ut och år in med denna dagliga ångest och en kontroll som inte ville släppa taget. Tills dagen för ungefär fem år sen då det på något sätt bara hände. Mitt första magiska uppvaknande och livet förändrades. Jag vågade och klarade äntligen av att stanna i en känsla och det var en kraftfull upplevelse. Kampen var inte för evigt borta, men jag kunde fortsätta min resa med bättre förutsättningar för att våga möta allt inom mig. Hitta min Sanning.

Idag förstår jag så mycket mer än jag gjorde då. Idag har jag fått uppleva så mycket mer av mig än jag hade då. Men än idag dippar jag och hamnar i kampen. När något är jobbigt kan jag fortfarande hamna i flykt. -Nej, jag vill faktiskt inte vara i detta, jag orkar inte mer… Största skillnaden är att jag ändå är medveten om vad som sker, även om jag ibland har svårt att ta mig upp så fastnar jag inte lika länge som jag tidigare gjort. Det är så viktigt att inte slå på mig själv när jag snubblar och mörkare tankar cirkulerar, att i det se vilka för mig enorma förändringar som skett.

Egot mot Själen

På tal om förändringar så innehöll gårdagens möte en stooooor seger! Då kommer vi in på min andra stora kamp i livet, att prata. Det var en stress jag delade med Jai innan jag tog mitt beslut att anmäla mig, han lugnade mig med att säga att man inte måste dela och att det kommer vara handuppräckning i början. Jag lutade mig tillbaka och tänkte ok, jag kan ta det lugnt och landa, lyssna in de andra, ta nästa utmaning längre fram. Men, Jais och min uppfattning om vad ”i början” är har mil i mellan sig. Jag tänkte några månader, för honom har vi passerat början efter två möten… Jag visste att turen nu skulle gå runt till alla. Jag visste också att det inte betyder att man måste dela, man får passa, men det skapade ändå en ökad stress i mig.

Kan ni tro att mitt ego tagit plats och gjort sitt bästa för att påverka mig, få mig att komma med någon påhittad ursäkt för att avstå från att delta. I alla fall få mig att hålla tyst så jag inte riskerar att skämma ut mig. Den delen av mig hade bestämt sig för att säga pass och bolla ordet vidare. 

Men så har vi min själ, den jag är, som blir allt starkare i mig. Som inte vill leva under egot utan vill utvecklas och ta mig vidare på min resa. Hon vet att om jag börjar passa när turen kommer till mig, så kommer det bli svårare för varje gång att bryta tystnaden som jag inte vill vara kvar i. Hon ville säga något, om det så bara blev några ord.

Hjärtemöte

Jag försökte släppa det helt när jag loggade in på zoom, för jag vet också att om jag lägger press på mig själv så låser det sig. Turen kom så till mig och jag hade ingen aning om hur det skulle gå, det var turbulens i bröstkorgen. Blir det ett pass eller kommer det något annat? 

Jag överraskade mig själv med det jag trodde minst på, jag pratade. Ingen lång djup delning men flera ord i rad som blev till ett par meningar. Typ;

”Hej. (Lite tvekande tystnad, ska jag ska jag inte…) Jag har inget emot långa lektioner… (Jai hade pratat innan om att det varit långa lektioner men att de kommer bli kortare.) Det är en skön stund då jag landar i det självklara. Jag faller lätt in i Sanningen, sen har jag dock svårare för att stanna kvar där. Men det är väl där träningen kommer in… Jag tyckte lektionen var väldigt bra. Tack.”

En kort stund, ett par meningar, men för mig är detta mycket! För mig är detta lite Wow, jag pratade faktiskt! Vilka framsteg det tydligt visar.

Egot och mina mindre snälla tankar gjorde/gör sitt bästa för att ta sig fram även efteråt, jag hörde och kände men känslan av seger höll sig i framkant och har stannat där. Om man inte känner mig sen innan förstår man inte hur mycket det betyder för mig att klara av det jag klarade av. Att det verkligen inte är en självklarhet att lyckas få fram så många ord, under ett inspelat samtal dessutom. Det infinner sig någon form av frihetskänsla, att jag på riktigt är på väg att göra mig fri från spärrar och blockeringar som påverkat mitt liv så länge. Stort!

∼ Det är aldrig för sent att förändra sitt liv ∼

∼ Livet är under ständig förändring precis som naturen runt omkring oss ∼