Inställt avslut -Eleonoragruppen

Eleonoragruppen

Det blir inte alltid som man vill och planerar. Tanken var att jag skulle träffa personalen på Eleonoragruppen, för att lite knyta ihop säcken och få ett fint avslut på mina 11år där. De flesta vet vem jag är, de har öppnat dörren åt mig ett antal gånger, jag har haft kontakt med flera av dem, inte i samtal men genom mina foton. Jag har lämnat mina spår på det stället…

På grund av omständigheter blev det nu ingen träff där idag och det känns väldigt tråkigt, men jag tänker att jag får skriva ett avslut här istället, ett inlägg som är riktat lite extra till dem. Inte för att jag riktigt vet exakt vad vi skulle ha pratat om, men jag gör väl som jag brukar och skriver det som vill bli skrivet med några speciella personer med mig i tanken.

En resa

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta resan jag gjort, vad jag ska skriva så att det inte blir en hel roman. Den innehåller så mycket, både av smärtsamt mörker och det underbara ljuset. Jag anar att det kommer bli ett långt inlägg för den som orkar läsa….

Min resa i mörkret var lång och det har varit en lång resa tillbaka till livet.

När jag inte längre klarade av att fly från allt det jag hade svårt att hantera tog ångesten över kontrollen och livet blev till en daglig kamp. Från hösten 2009 fram till 2016 var det ångest och kamp som hade störst plats i mitt liv, jag ville aldrig dö men jag kunde inte heller förstå hur jag skulle orka leva. Kunde inte förstå hur jag skulle klara av livet och allt som det innebär. Ibland blev jag rädd, rädd för att jag i desperation för att få det att sluta göra ont i mig skulle göra något jag egentligen inte ville. Livet gjorde ont men på något sätt tog jag mig framåt, en dag i taget.

Jag flyttade till Linköping januari 2010. Förutom de tre terminerna jag pluggade träteknik/möbelsnickeri har jag varit sjukskriven, på heltid fram till 2015 och därefter på halvtid. Så mycket av min energi som gått åt till hålla saker och ting på plats där inne, omedvetet och medvetet, otaliga ångestattacker som dränerat mig på den energi jag eventuellt haft över. Tröttheten har begränsat mig, ångesten har isolerat mig i min lägenhet. En kvävande ensamhet har omslutit mig.

Låt det Kännas. Känslor.

Känslor

Att känna, så självklart och naturligt. Det tillhör livet på jorden. Det finns ingenting farligt där, men för mig har det varit något som upplevts väldigt skrämmande. 

Jag stängde dörren, jag glömde bort hur det är meningen att det ska vara. Känslor blev till något som kändes ohanterligt, till något där jag inte kan ha kontroll ifall de tar över och kontrollen var den trygghet jag hade tagit till mig. Men vilket lidande det inneburit, för alla instänga känslor och reaktioner förvandlades till ångest. En ångest som tillslut tog över mitt liv, den kontroll jag inbillade mig att jag hade upplevde jag nu att jag förlorat till mörkrets makter. Hur jag än försökte, hur mycket insikter jag än fick kring vad jag behövde göra, så kunde jag inte ta mig därifrån. Jag kunde inte tillåta mig att stanna kvar i det som kändes, ja det som gömde sig i all den där ångesten. Jag ville men jag förstod inte hur jag skulle göra, det gick alltid över till ångestattacker. Hur skulle jag göra för att det inte skulle bli så?? 

Bara känn, stanna kvar, observera… 

Jag hörde men jag kunde inte förstå de orden, för i min värld försökte jag ju göra just det men det enda jag upplevde var något extremt plågsamt, något som fick mig att tappa andan. Det var helt obegripligt för mig hur det skulle kunna upplevas på något annat sätt, förstod inte vad jag skulle göra annorlunda.

Nu förstår jag att en så stor del av mig fortfarande var alldeles för rädd för att släppa taget, att ångesten på något konstigt sätt ändå var tryggare för den var jag van vid. Alla andra känslor hade jag så svårt att förstå, hade svårt att identifiera vad det var, sätta ord på vad det var jag kände, vad jag upplevde, hur jag mådde. Jag vågade inte stanna i något jag inte förstod.

Låt det Kännas. Instängda känslor.

Förändring

2016 var året då det började vända. Det var året då jag på något sätt lyckades släppa taget och våga känna. Jag vågade stanna i en känsla fullt ut och förstod äntligen hur det kan vara, hur det är meningen att det ska vara. Det var ett första uppvaknande, en wow-känsla! En svartvit värld som fick färg. Det var då jag kunde börja min väg tillbaka, börja vandra på tillfrisknandets väg. 

Det har varit en bergochdalbana sedan dess. Jag har kastats mellan känslor oavbrutet känns det som, gamla som behövt komma fram och nya som jag mött längs vägen. 

Jag har svävat på moln, jag har fallit ner i ett allt för välbekant uppgivet mörker. 

Jag har tagit små små myrsteg, jag har tagit stora steg, för att ibland känna det som att jag glidit tillbaka till ruta ett igen. Men hela tiden har livet rört sig framåt. Jag har fått all den hjälp jag har behövt.

Sista året har det hänt så mycket att det är svårt att greppa om. Mitt liv och min känsla för mig själv har totalt förändrats, jag har en djupare förståelse och ser på min existens med nya ögon. Jag pratar mer och mer och det vill inte säga så lite!

Jag står just nu inför en väldigt stor förändring i min vardag, tar sjumilakliv. För inte ens ett år sedan satt jag och velade fram och tillbaka kring Hyposyntesterapeututbildningen. Jag var på väg att avskriva den trots att jag kände tydligt att jag ville, för jag kunde inte se hur jag skulle klara av att ta mig till Skåne alldeles på egen hand en gång i månaden. Ångesten gjorde det till ett berg att bestiga. Tack och lov hade jag kommit så långt att jag till slut bara gjorde det, lyssnade inåt och anmälde mig. Ett av mitt livs bästa beslut!

Nu, jag har ännu svårt att fatta det själv, är jag på väg att flytta till Skåne och börja ett nytt jobb som aktivitetsansvarig på Sommarsol, ett hem för äldre. På måndag går flyttlasset söderut och jag lämnar min tid i Linköping.

Min trygga plats

På i stort sätt hela denna resa har Eleonoragruppen varit en plats jag gått till. Jag känner en så djup tacksamhet till sköterskan som jobbade på akutpsyk när jag blev inlagd sommaren 2010, en av de få som jag upplevt verkligen försökte förstå, som tog sig tid att prata med mamma när hon i lite lätt panik tog sig över till Linköping. Det var hon som ringde till Eleonoragruppen och bokade en tid, hon kom och gav mig en lapp med plats och tid uppskrivet och sa ”Jag tycker du ska gå dit”. Och det gjorde jag.

I Augusti 2010 gick jag in genom dörren för första gången, rädd och nervös inför ännu något nytt, en ny person mitt emot mig. Jag minns känslan av trygghet när jag gick in, jag minns hur stor skillnad jag upplevde att det var jämfört med stegen in på psykiatrin och alla första möten med olika personer där. Här ville jag vara, det här var en plats jag ofta kunde längta till. Trots det var det svårt för mig att öppna upp, mina spärrar och blockeringar satt så hårt att trygghet och förtroende inte räckte för att jag skulle klara av att prata.

Situationen förändrades lite längs vägen av olika anledningar, jag gick från enskilda samtal med min första kontakt till att börja i en grupp under våren 2011, det var där jag mötte min andra samtalskontakt som jag senare fick möjlighet att börja träffa i enskilda samtal.

Hon som varit en livboj. Jag skrev om henne ett par inlägg tillbaka så jag ska försöka att inte upprepa mig… Men hennes tro på mig har varit livsavgörande. När man själv tappat tron på sig själv, när man inte kan få fatt i något hopp om en bättre tillvaro kan det verkligen vara livsavgörande att någon annan bär det åt en. 

I mina nedskrivna tankar kan jag läsa:

”Jag känner ett stort förtroende för henne och jag känner mig trygg där. Det känns som att hon bryr sig och hon har ett stort tålamod med mig och min tystnad. Jag känner mig fast i mitt fängelse men hon ger inte upp utan fortsätter ställa frågor, försöker få mig att säga några ord eller bara blinka, nicka eller skaka på huvudet om munnen förblir stängd. Hon vill inte tro på att jag är ett hopplöst fall. Jag litar på henne och vill så gärna tro på hennes ord. Det måste gå.”

Ja det kan vara så otroligt viktigt att någon annan påminner en om att det inte är hopplöst, att det alltid finns en väg framåt. Hur lång tid det än tar så är det aldrig för sent att förändra. Att få det till sig om och om igen även ifall orden känns som en lögn, något man omöjligt kan tro på från den mörka plats man befinner sig på, landar det ändå någonstans och hjälper en orka lite till.

Så viktigt att ha en trygg plats att gå till, där allt är ok, så som Eleonoragruppen har varit för mig. Att bli sedd och hörd. Accepterad för den man är. Ha någon som verkligen gör allt hon kan för att nå fram, som aldrig ger upp trots att månader blir till år.

Det har varit avgörande i mitt liv!

Låt det kännas. Tillfrisknande

Låt det Kännas

2016 när livet började förändras så började jag titta upp lite mer hos min samtalskontakt. Några fler ord började komma, även om det fortsatte vara väldigt trevande och försiktigt under åren som följde. Ibland gick det lite bättre, ibland var jag lika låst som vanligt. Men, en förändring och märkbara framsteg. 

Jag började skapa mina ”Låt det Kännas”-bilder. Ett sätt för mig att uttrycka och sätta ord på känslor jag tidigare varit så rädd för. Ett sätt för mig att göra det jag haft svårt att förstå tydligare. Bilder jag var modig och visade upp för personalen på Eleonoragruppen efter att en viss person där pushat mig en smula under en tid. Vi kom inte mer än ett par bilder in i bildspelet förrän en av dem säger att de är så talande och bra att det är något de kan använda sig av i verksamheten. 

Jag satt en aning chockad, jag hade inte förberett mig på att det skulle leda till något, jag skulle ju bara utmana mig själv i att våga visa upp något jag gjort.

Men jag blev såklart glad, väldigt glad. Vårt lilla möte resulterade i några utvalda förstoringar som hamnade på väggarna i deras lokaler, och typ alla bilder i små format för att använda som ett arbetsmaterial. Wow liksom, det var så stort för mig att något jag skapat från mitt mörker kunde användas till något, kanske hjälpa andra. Så fint och meningsfullt!

Och hade jag inte tagit det steget hade nog mycket varit annorlunda, för det ena leder till det andra och ”Låt det Kännas” har varit en stor del i mitt Tillfrisknande. Funnits med längs vägen på olika sätt och hjälpt mig framåt.

Jag är så väldigt tacksam, inte bara för min otroliga samtalskontakt utan för alla på Eleonoragruppen som trott på mig och på det jag skapat, som alltid har fått mig att känna mig hemma och välkommen där när dörren öppnats. 

Så till alla er som jobbar där, jag hoppas ni orkat läsa. Jag hoppas ni förstår att ni har en del i min resa och det är något jag alltid bär med mig. Ni gör ett fantastiskt jobb och hjälper så många, barn som vuxna, när de behöver stöd på sina livsresor. Ni är viktiga och jag önskar att alla skulle få komma till en så trygg plats när tillvaron känns svår.

Tack för att ni finns!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.