Känslosamma avslut

Känslosamma avslut innan det nya kan ta vid.

Det är inte så bara att flytta, hur positivt och rätt det än känns så drar det igång väldigt mycket inom mig. Det processar lite hela tiden samtidigt som det är en fysisk påfrestning att få allt klart innan maj.

Det är lite lätt känslomässigt kaos just nu, och det får lov att vara det. Det är ingenting konstigt, men ja, det lite mycket nu kan man väl säga…

Kanevad

Denna vecka har det varit en sista middag med Kanevad-gänget. Ja det var ju ett par månader sen jag slutade men vi hade bestämt att vi skulle ses under våren, nu blev det plötsligt lite bråttom av någon anledning… Det är konstigt, när jag var där i en väldigt välbekant miljö med välbekanta ansikten omkring mig kändes allt som vanligt. Fick påminna mig om att jag faktiskt inte jobbar där längre och att jag ska flytta om bara ett par veckor. Att säga hej då till personer jag tycker väldigt mycket om är inte lätt, det påverkar mig. Sliter lite i mig. Vill liksom inte riktigt men det är oundvikligt i det beslut jag tagit. 

Jag fick presenter, det är ju alltid roligt att få öppna paket! Fick en tavla som påminner om att inte ge upp, och en mugg med den symboliska fjärilen, älskar den! Två tavlor från jobbet. Renen är det faktiskt jag själv som har gjort så den tyckte H att jag skulle få med mig. Sen fick jag en Linköpingssiluett så att jag inte glömmer bort vart jag bott i över 11år. De ska få sina platser i nya lägenheten, kommer bli fint.

Eleonoragruppen

Igår hade jag mitt sista samtal med min samtalskontakt. Som tur var behövde jag inte ta det där jobbigaste för vi kommer ses i ett annat sammanhang innan flyttlasset går, att säga hej då till henne ser jag inte fram emot. Men jag vet att vår kontakt kommer fortsätta och det gör att det ändå känns lättare. Det blir inte som det varit, men det blir som det ska. Vi går vidare in i något nytt.

Jag blir mer och mer självständig i mitt liv. Jag flyger med egna utslagna vingar. Så som det ska vara. 

Men trots det är det känslomässigt tufft, hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon är en del i min vardag, har varit under 10 års tid. I mörkaste mörkret, i framsteg och blomning. Hon gav aldrig upp hoppet om mig, som jag beundrar hennes tålamod med min tystnad. Hos henne har jag alltid fått vara som jag är, när mina ord aldrig kom hittade vi andra sätt att kommunicera. Hos henne behövde jag aldrig höra det jag fått höra på andra ställen, att om jag inte pratar kan jag inte få någon hjälp. Trots att jag suttit till stor del tyst de flesta åren jag träffat henne, har det ändå känts som att vi kommunicerat. Jag har svarat med mitt kroppsspråk och hon har lärt sig läsa av mig som inte många kan. Sen har jag skrivit hemma. Timmar med datorn i knät då jag tömt mig på allt som cirkulerat där inne, undrar hur många hundratals mail det blivit genom åren…. Hon har funnits där så mycket mer än bara den inbokade timmen på Eleonoragruppen. 

Hon har varit min livboj i det mörkaste och mest uppgivna. Hon har guidat mig fram på tillfrisknandets väg och fått mig att ta steg framåt. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan henne. Jag tror och hoppas att jag lyckats förmedla det till henne, och hur innerligt tacksam jag är för allt. 

Nu kan jag prata med henne, det går ännu inte som ett rinnande vatten men jag pratar och det är ganska häftigt att se den förändring som skett. Hon har liknat mig med en pion. Hur jag varit den där lilla hårda knoppen, med så mycket inkapslat i mig, hårt hårt sluten och styrd av kontrollen. Hur jag sen, för ungefär 4år sen, så sakta började slå ut mina kronblad, ett efter ett. Ibland har det känts som att ingenting händer, men blickar jag tillbaka så ser jag alla steg jag hela tiden tagit. Alla små myrsteg som lett mig fram till det som är idag. Nu börjar jag nog närma mig en pion som är fullt utslagen. Mer och mer öppen för livet. Jag är så Tacksam!

Vänskap

Jag har tagit en fika med min barndomsvän, och tanken på att snart inte kunna träffa henne lika lätt som nu är även det något som känns tufft med flytten. Även hon är en av dem som står mig närmast och jag kommer sakna henne. Men det betyder ju inte att vi aldrig mer kommer ses, det är inte ett för evigt hej då vi kommer säga där första dagarna i maj. Det finns andra sätt att hålla kontakten och jag vet att vi kommer göra det. Vi gör en resa tillsammans just nu, på varsitt håll men ändå följs vi åt. Det ger så mycket att dela det som händer i våra liv, vi förstår varandra för det är så mycket som är lika. Vi pratar samma språk, vi har samma syn på vår existens. Och nu när jag börjar prata mer och mer så kommer vi också varandra så mycket närmare. Att vi hittat tillbaka till varandra efter alla år då jag var ganska isolerad i mig själv känns så otroligt fint, gör mig så himla glad. Det kan bara bli bättre!

Skånehelg

Imorgon ska jag ta en välbehövlig paus ifrån flyttkaoset och åka till Skåne ett par dagar. Ännu en hyposynteshelg med fjärilsfamiljen. Undrar vad som kommer upp denna gång… Vet aldrig hur det blir, men är det något som behöver fram så kommer det.

Frigörelsens tid!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.