Hopp – Framtidstro och att våga Hoppa!

Låt det Kännas. 
Hopp.

Community online -Från hopplöshet till hoppfull 

Jag lyssnade till ett inspelat onlinesamtal igår som var väldigt bra och väckte något i mig, och när något väcks måste jag skriva! De pratade om hopp.

Det bor så väldigt mycket i det där lilla ordet. Livet skiljer sig så markant om hoppet finns där eller inte. Jag märkte att ordet fortfarande är laddat för mig.

En fråga min samtalskontakt ställt med jämna mellanrum är om jag känner något hopp. Lika många gånger, nästan lika många gånger iaf, har hon inte fått så mycket till svar.

Hoppet är för mig väldigt förknippat med framtiden, och framtiden har jag under mina mörka år inte kunnat röra vid utan att ångestvågorna rullat in.

Jag levde i en så stark känsla av att inte klara av livet, så allt som hade med framtiden att göra gav mig samma starka känsla. Jag kommer inte klara av det. Jag ville inte tänka på det, jag ville bara gömma mig från allt. Jag hade tappat hoppet. Jag hade helt tappat tron på mig själv. Jag kunde inte tro på att jag någonsin skulle kunna må bra. Jag kunde inte tro på att jag skulle kunna klara av livet och allt jag möter längs min väg. Jag försökte mest bara hålla mig vid liv.

När hon nämnde ordet Hopp drog jag ihop mig lite extra i stolen mitt emot och omslöts av min ångest. Kanske lyckades jag ruska lite på huvudet, annars fick hon bara läsa av mitt kroppsspråk som hon blivit expert på av alla timmar med min tystnad. I tankarna svarade jag Nej, inget hopp idag heller. Jag tror inte livet är för mig. Det är för svårt, jag vet inte hur man gör när man lever.

Hoppets låga

Hoppet har börjat skymta fram allt mer de senaste åren. Bra stunder har jag kunnat stanna vid det. Bra stunder har jag kunnat drömma och fundera kring framtiden, mig själv och mitt liv. Men även om min samtalskontakt ställer frågan när jag ligger ganska högt på må-bra-skalan har jag så extremt svårt för det där lilla ordet. Likadant är det när hon frågar hur jag mår. Jag kan känna hur det automatiskt drar ihop sig i mig, något drar mig neråt. Det är nästan så jag kan höra en röst som säger tvärtemot det jag vill säga, som säger det jag är mest van att svara. Jag har så svårt för att säga att det kanske finns lite hopp där inne. Nästan lika svårt har jag för att säga att jag faktiskt kan må ganska så bra.

Varför?

Vad är jag så fruktansvärt rädd för? Varför känns hoppet och att må bättre så farligt? Det har varit svårt länge, för fyra år sen skrev jag en liten text som jag lika gärna skulle ha kunnat skriva idag.

Så svårt att förstå
motståndet till framtiden
Att det ljusa och fina
det lysande hoppet
Kan vara så lockande
samtidigt så oerhört skrämmande

Men det kommer närmare
En utsträckt hand och jag kan beröra
Ana dess önskan att hjälpa
Ännu för rädd för att omfamna
Men jag känner värmen
Jag ser att det finns

Allt är föränderligt

-161013

Att må bra och känna hopp.

Det känns ännu som något nytt även om det funnits med mig till och från sista åren, jag kan ana att det är vad som skrämmer mig mest. Känslan av att inte ha kontroll, att utsätta mig för risker. Mörkret och att leva med ångest och hopplöshet var min vardag så länge, trots att jag inte kan stå ut med att leva där mer måste det ännu vara något som känns välbekant och tryggt i den miljön. En del av mig som ännu dras dit. Där vet jag precis hur det är, i den här nya tillvaron är allt så nytt och utmanande. Fyra år på förändringens och tillfrisknandets väg men det känns ännu väldigt trevande, det är ännu ett evigt farande upp och ner som kan kännas så påfrestande att jag ofta önskar mig en pausknapp. Men jag fortsätter för jag vet att det är på den här vägen jag ska vandra.

Våga Hoppa!

Samtalet jag lyssnade till avslutades med ”Hopp innebär också att våga hoppa”. Det fick mig att återigen hamna hos min samtalskontakt för även det är något vi återkommit till. Att våga ta steget ut. Vad är det värsta som kan hända?!

Hoppa säger hon, det är inte så högt som du tror. Du ska få se att du kommer bli förvånad när det visar sig vara en trottoarkant du stått vid… Du fixar det!
-Nej nej, du står inte där jag står, ser inte det jag ser. Det är skithögt! Jag kommer garanterat slå ihjäl mig. Jag vill inte dö. Jag vågar inte!

Hyposyntesterapeut

Nu står jag vid en ny kant och är på väg att hoppa, på riktigt! Jag har bestämt mig och nedräkningen har börjat. Ja det är så det känns inför utbildningen som startar på torsdag, ja herregud det är snart!! Väldigt snart, jag åker redan på onsdag! Det är verkligen en enorm utmaning för mig på alla sätt. Att lämna Bolt hos hundvakt och lämna hemmets trygga vrå, åka iväg ända till Skåne en gång i månaden, åka tåg och buss alldeles själv. Att sova borta och dela rum med andra. Att möta nya människor. Att utsätta mig för nya situationer. Att utsätta mig för situationer där jag vet att mina blockeringar kan slå till för det är erfarenheten jag bär med mig, jag kommer behöva prata och delta i övningar och jag kan inte säkert veta hur det kommer att gå. Att släppa kontrollen, jag vet inte exakt vad som väntar eller hur det kommer bli.

Men nu gör jag det, jag hoppar och ser vart och hur jag landar!

Antingen landar jag på fötterna och går vidare starkare än någonsin. Eller så kraschlandar jag och får plåstra om mig så gott jag kan. Hur det än går är det inte värre än att jag överlever.

Jag väljer att tro på Jais avslutande ord:

Vi kommer att landa mjukt. När vi känner att vi behöver hoppa så måste vi våga hoppa för vi kommer landa i famnen på vår egen själ.

Det känns väldigt fint. I famnen på min själ. Tänk om det här hoppet verkligen hjälper mig dit jag önskar, hem till ett tryggare Jag som inte är så rädd för att leva. Om jag inte hoppar kommer jag aldrig få veta vart det leder mig, om jag hoppar får jag svar.

När jag hoppar får jag svar!

Låt det Kännas.
Framtidstro.
Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.