Healing och Vägen hem

Healing

En ny upplevelse. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, jag visste inte ens hur en healing-session går till. Jag vet inte heller vart det kom ifrån, plötslig kände jag bara en stark dragning till att prova healing, så där stark att jag inte kunde släppa det. Så jag bokade en tid. Jag hade en bild av att man ligger ner i tystnad och någon håller sina händer lätt på min kropp. 

Det var så till viss del, jag låg ner och hon höll sina händer på mitt huvud. Men hon var inte tyst, hon delade bilder och budskap hon fick upp från mina guider och änglar under tiden jag låg där. Påminnelser om vad som är viktigt. Jag fick med mig mycket därifrån i mitt allt starkare andliga sökande, denna för mig ännu ganska nya värld som inte går att se, mer känna. Min tro på att jag inte är ensam, något jag inte kan se vakar över mig och jag kan hitta den trygghet jag behöver i deras närvaro.

❤️?❤️

Det var i torsdags och jag vet inte hur jag ska säga att dagarna efter har varit. Första dagarna var jag som nockad, så tung och trött i kroppen och en hjärna som inte orkade samarbeta. Jag vet inte vad jag gjorde i helgen mer än att ta mig ut på långsamma hundpromenader. Jag kände mig borta men samtidigt närvarande. Trött och tung men samtidigt fylld av någon slags energi. Skör och ledsen men samtidigt stärkt och berörd. Ja första tre dagarna var ett märkligt sinnestillstånd, lite bedövad från omvärlden. Har försökt skriva men inte heller det har fungerat som vanligt.

Nu känner jag att det lättat, lite mer för varje dag men jag är ännu väldigt trött. Jag känner en förändring jag inte kan förklara i ord, inte heller vet jag säkert vad den beror på. Om det är healingens helande energi som har hjälpt kroppen att rensa och lossa på blockeringar, ja så som det är tänkt att den ska göra, eller om det är min stärkta tro som har fått något att kännas annorlunda. Jag skulle gissa på båda.

Jag vet att det för många bara är flum och hittepå, till viss del har jag en skeptiker kvar i mig också. Speciellt nu när jag skriver om det, en röst som frågar mig om jag verkligen tror på det här. Men, när jag lyssnar inåt så vet jag svaret. Svaret är Ja, jag tror

Det är som att jag inte behöver gå själv, jag dras mot det. Jag möts av det från olika håll. Tar del och fylls av sådant som får det att landa mer och mer. Ju mer jag tar del av, ju mer jag känner, ju mindre flummigt och konstigt blir det från mitt perspektiv. Skeptikern i mig börjar bli väldigt liten, det handlar nog i vanligt ordning mer om rädslan för att någon som inte delar min tro ska tycka att jag är helt knäpp. 

Så jag tänker, snälla rara Evalill, sluta att hela tiden bry dig om vad andra ska tycka och tänka, sluta bry dig om och anpassa dig till vad andra tror på eller inte tror på. Det spelar ingen som helst roll. Det som känns sant för dig och hjälper dig i din resa är den vägen du ska gå.

Vägen hem

Ja jag landar allt mer i min tro. En tro som jag vet alltid har funnits där, men som för det mesta känts diffus och långt borta. Jag har längtat efter den men sällan kunnat nå fram, osäker på vart jag haft den. Vad tror jag på?

Nu känns det som jag äntligen kan se min väg hem så ljus och klar.

Min väg till det som kan hjälpa mig hitta hem till mig själv. Min väg till det som kan hjälpa mig våga möta det jag ännu inte klarat av att möta och frigöra mig från. 

Jag ser änglar och guider som leder mig rätt. Änglar och guider som alltid varit med mig och bara väntat på att jag ska öppna upp och låta dem hjälpa mig på alla sätt de kan. Jag längtar efter att få känna deras närvaro ännu mer. Jag längtar efter att kunna ställa mig åt sidan, släppa all tanke på kontroll och följa mitt hjärtas röst. 

Mötas i vänskaplig förståelse

Jag tog en fin långsam kvällspromenad med en vän igår. Jag upplevde att orden som kom och formade hörbara meningar var fler än vanligt. Framförallt kändes det som att orden kom lättare, att det inte var riktigt samma känsla av att behöva tvinga fram varje bokstav. Trots en lång vänskap som ger trygghet flyter ett samtal sällan och aldrig på från mitt håll, även om jag vill och försöker så hittar inte min tankar vägen ut. 

Igår kändes det som att det var mer balans i vårat samtal och det kändes så givande och fint för mig. Jag vågade dela med mig av healing-sessionen och min allt starkare tro.

Vår tro kanske inte följs åt precis hela vägen men vi delar mycket. Vi finner våra svar från olika håll, men ofta märker vi att det är samma budskap och grundtanke klätt i olika uttryck. Vi delar även upplevelsen av en kamp i livet på jorden och en längtan efter att få hitta hem till vårt sanna jag där befrielsen bor. Det är fint att ha en vän att gå bredvid ibland. Det är fint att mötas i förståelse.

? Olika men så Lika vi alla är ?

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.