Senast skrev jag om att vara uppmärksam och öppen för det som sänds till oss, är det inte märkligt att det dyker upp något sådant i mitt liv dagarna efter. Slump? Tror inte det…
Igår kväll hade jag en ordentlig dipp. Från kreativitet och skapar lust och idéer om framtida projekt till att trampa ner i ett nytt svart hål. Jag blir så tung och ledsen så jag kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna le igen, eller orka skapa något nytt. Ett inre som gör ganska så ont. En känsla av att inte riktigt orka.
Jag somnade utmattad och vaknade efter ett par timmar, som de flesta nätter besvärad av myrkrypningar så jag var tvungen att ta mig ur den sköna sängen. När jag trampade runt där i vardagsrummet så kom drömmen jag hade hunnit drömma tillbaka till mig. Och plötsligt så var farmor där så tydligt närvarande att en tacksamhetens tår blottade sig.
I drömmen var vi vid Vitvär, någon slags större gemensam middag vid långbord utanför bodarna. Och där satt farmor, levande, i drömmen hade hon aldrig varit borta så det var liksom inget chockerande i att se henne. Men innan jag skulle gå och ta mat så fick jag ett infall, jag ville gå fram och krama om farmor först, en sådan där stark känsla som inte gick att stå emot. En varm efterlängtad trygg kram.
Känslan förstärktes när jag gick tillbaka till sovrummet och min blick direkt fastnade vid väckarklockan som visade 1:11. Jag är inte alls insatt i siffror och dess betydelse i den mediala andliga världen, men jag vet att just ett antal ettor efter sig sägs vara en ”magisk” sifferkombination. Egentligen är det nog 11:11, men klockan kan inte visa fyra ettor mitt i natten så jag tror farmor gjorde sitt bästa med tre för någonting kändes återigen så starkt och nära. Jag tror att när siffrorna visar sig är det för att de vill uppmärksamma någonting, att betydelsen kan vara olika varje gång och unik för just den personen. Man behöver lyssna inåt för att få svaret.
Jag behöver inte fundera över vad det betydde för mig denna gång, inte söka svar i en meditation, jag vet att det var farmor. Hon ville nå fram. Hon ville påminna mig om det jag har svårt att komma ihåg när livet känns så tungt.
”Hej lilla du, vet att jag är med dig. Du är aldrig ensam, inte ens i det du upplever som de ensammaste stunder. Jag och alla dina skyddsänglar är aldrig långt borta. Ge inte upp din resa framåt, dipparna kommer men du klarar dig igenom dem också. Du bär ännu på oläkta sår som behöver vårdas, du bär på gammal skit och sörja som behöver städas bort. Det blir oundvikligen tungt ibland men du klarar det. Tro mig för jag vet. Du klarar så mycket mer än du tror. Och när det känns som att du inte orkar, när du är rädd och när tårarna inte vill sluta rinna håller jag dig. Låt det vara. Du är aldrig ensam. Du har kommit så långt, fortsätt gå. Sluta inte leva för att rädslan ska få fortsätta styra ditt liv, var modig och möt den. Du har en ljus framtid som bara väntar på dig. Ta ett steg till. Vi är med dig i varje stund.”
❤️
Ja det är vad jag behöver höra så det är vad jag tror hon ville säga till mig. Det är inte många gånger jag drömt om eller känt farmors närvaro så tydligt, men det har hänt tidigare och det är alltid tillfällen då jag verkligen behöver det. Det blir starkt och speciellt. Jag blir väldigt berörd av att sitta och skriva om det. Jag känner att hon finns med mig och jag vill att den starka känslan ska stanna kvar. Den gör mig tryggare.
❤️ Tack farmor, älskar dig! ❤️