Att se sina egna behov.

Så självklart egentligen. Att lyssna inåt och känna in vad man själv behöver i varje stund och situation. Inte utsätta sig själv för sådant som bara orsakar smärta och kaos, för att man så gärna vill att saker och ting ska vara annorlunda och man försöker pressa sig själv dit. 

Har du någon gång upplevt skillnaden, när du går från att mer eller mindre tvinga dig själv till någonting till att lyssna inåt och göra det som känns bäst för dig därifrån du är?

Jag har precis upplevt det väldigt tydligt och skillnaden i min kropp går inte att missa. Det är skillnad på ångest och lugn kan jag säga, de spelar liksom inte i samma liga. 

Jag går i en grupp, en cirkel, ”Be Woman”. Jag har undrat flera gånger varför jag fortsätter, varför anmälde jag mig ens till denna andra termin när det blir så jobbigt för mig. Varför utsätter jag mig för något som placerar mig i en våg av ångest. En våg som inte bara är närvarande under tiden jag är där utan även innan och efteråt. Det är inte meningen att gruppen ska få mig att må dåligt utan hjälpa mig få en djupare förståelse för mig själv, hjälpa mig framåt. Så varför fortsätter jag när det får mig att må sämre?

Jag vet varför. Jag har en stark längtan av att få passa in någonstans, att i en grupp med andra kunna känna mig trygg och uppleva en gemenskap. En plats där jag vågar vara jag, där jag får tid och utrymme att uttrycka vad jag tänker och känner. Jag har inte nått fram dit men jag antar att hoppet inte helt släppt taget, därför har jag tagit all ångest som det inneburit att gå dit, hoppats på att det någongång ska kännas lättare. Det har inte gjort det.

Jag vet nu att jag inte tagit mina reaktioner på allvar, jag har fortsatt pressa mig själv för att klara allt det som de andra gör. Jag trodde jag gjorde det jag var tvungen att göra, man ska ju utmana sig själv och göra sådant som är jobbigt för att kunna komma vidare. Det jag missat är att man ska utmana sig lagom mycket, lyssna in vart gränsen går. Det är faktiskt ok att backa om utmaningen blir för stor, det är inte att misslyckas.

⭐️⭐️⭐️

Min stora kamp är att prata.

Jag har alltid upplevt situationer då det inte går. Det handlar inte om att jag inte vill, jag kan inte. Det skapar en stark ångest och frustration. Jag tror inte att jag från början la press på mig själv, men allt eftersom jag fick press på mig utifrån började den även komma inifrån. Jag har aldrig riktigt passat in i skolans mall på hur man ska vara. Jag fick aldrig någon förståelse för min problematik, utan jag fick hela tiden höra att jag måste ändra på mig. Och tro mig, jag försökte.

Jag inser idag hur hårt det där satte sig och att det följt med mig genom livet, jag kan förstå hur det fick en liten flicka att känna sig. 

Jag duger inte som jag är.

Om jag inte klarar av att göra som lärarna säger till mig, ja då måste det ju vara något fel på mig. Om jag inte kan vara som mina klasskamrater så är jag sämre än dem.

Varje gång jag inte kunde öppna munnen och få fram några ord blev ett misslyckande. Varje gång jag fick en fråga direkt riktad mot mig och det enda jag kunde göra var att titta ner och rycka på axlarna även om jag visste svaret blev jag så arg på mig själv, varför kunde jag inte säga svaret jag hade i huvudet? Det byggdes upp en allt större stress i mig inför alla situationer som skulle kunna komma när som helst och som innebar någon form av prata inför andra.

Utan att jag var medveten om det programmerades den sanningen in i mig, som en påminnelse som ständigt upprepar; Du måste prata annars duger du inte!

Ja nu kan jag se det så tydligt, hur det var med dem orden i min kropp som jag satte mig i cirkeln i början av året. Även om jag inte medvetet tänkt på det har det alltid funnits med mig.

Alla andra pratar, då måste jag också klara av det för att få vara med.

Jag har jobbat på att inte försöka lägga den pressen på mig, acceptera när orden inte kommer och inte vara så hård emot mig själv. Samtidigt som jag har tvingat mig själv att vara i situationer där jag känner att jag måste använda talet. Tvingat mig själv att stanna kvar när det enda jag känner är ångest. För man ska ju minsann utmana sina rädslor! 

Jag har verkligen låst mig vid att jag måste prata, som att hela mitt liv hänger på det.

Men tänk om det inte är så? Kanske är det inte så viktigt som jag hela tiden har varit så låst vid. Det finns inte bara en väg att gå, jag har ju faktiskt hittat två andra sätt att kommunicera och uttrycka mig. Jag kan använda mig av min kamera och foton. Jag kan skriva. Varför skulle dessa sätt vara så mycket sämre än att prata? Det skulle underlätta om jag kunde prata mer men är det så viktigt att det är där jag ska lägga hela mitt fokus?

Nej jag tror faktiskt inte längre att det är det. Jag är också ganska övertygad om att ju mer jag kan släppa det ju fler ord kommer hitta sin väg ut. Utan tvång.

Det är inte så konstigt att jag aldrig upplevde någon skillnad i Be Woman-gruppen, det är inte så snällt att köra över sig själv så totalt som jag gjort, inte lyssna på vad som faktiskt händer där inne. När höstterminen drog igång och allt kändes precis lika svårt och ångestfyllt som alltid, hamnade jag i en dipp och en svår beslutsångest. Skulle jag fortsätta eller hoppa av? Jag kände ju inte att det gav mig det som det är tänkt att det ska ge.

Gång nummer två missade jag, dels pågrund av att jag inte kunde komma fram till hur jag skulle göra och dels för att jag inte lyckades få hundvakt.

När gång nummer tre närmade sig gick jag fortfarande runt med min vånda. Dagen innan satte jag mig i soffan och försökte att verkligen känna vad jag innerst inne ville. Jag kände att det fanns något där som ville gå dit, men också att jag behövde göra någonting för att förändra det som upprepades varje gång. Men vad? 

Jag ville slippa känslan av att jag måste prata, att jag måste vara med på alla övningar. Tvånget som jag själv placerar mig i och som jag kan behöva hjälp att ta avstånd ifrån.

Jag plockade fram datorn och skrev ett mail till hon som håller i gruppen, satte ord på min vånda och min önskan om att få backa om det blir för jobbigt. Såklart var hon med mig i det och jag kunde känna att något lättade efter vår mailkontakt. 

Så jag gick dit dagen därpå, fortfarande med en stor anspänning i kroppen men iaf utan beslutsångest. Kvällen innehöll mest lyssnande och övningar där vi inte skulle prata så ångesten höll sig i bakgrunden, fram till sista stunden. Vi satt i vår cirkel och alla fick några minuter att dela det som ville delas, men när turen kom till mig förblev det tyst och jag ville helst gå där ifrån. Man behöver inte säga något, man får sitta sin stund i tystnad, men för mig blir även det bara jobbigt. För alla andra pratar ju…. Men vår fina ledare kände av det och tog ordet, sa saker som fick pressen att släppa en aning.

❤️

Den stora påtagliga skillnaden upplevde jag i fredags när det var dags för vår fjärde träff. Vi skulle göra en övning där jag kände att ångestvågen dundrade in, jag vågade då backa och välja att inte vara med vilket är en utmaning även det. För min inprogrammering säger mig då att jag har misslyckats. Jag har inte där att göra om jag inte är med på allting… Men när jag hade gjort det kände jag mig plötsligt så lätt, som att jag bara släppte den där tunga stenen jag hållit i min famn varje gång. Varför ska jag tvinga mig att bära runt på den onödiga bördan? 

Då vi hade haft en dialog kring detta innan fanns det till och med en annan övning förberedd åt mig ifall jag skulle göra detta val, vilket gjorde att jag ändå på något sätt kände mig inkluderad i gruppen. Jag gjorde övningen men på ett sätt som inte blir traumatiskt för mig. Jag kunde utgå ifrån där jag faktiskt befinner mig, istället för där framme där jag kanske skulle önska att jag var. Vilken lättnad!

Och det var jag själv som gav mig den möjligheten. Jag kunde ha fortsatt tvinga mig själv in i något som ännu blir för svårt. Jag kunde ha valt att att hoppa av. Men jag valde att äntligen ta mig på allvar, uttrycka mina behov och be om hjälp. Ge det en chans och se hur det blir då.

Jag kan inte säga att det var helt utan anspänning och att mina kritiska tankar helt uteblev, men för första gången gick jag där ifrån och kände mig lugn istället för fylld av ångest och misslyckande. 

Jag kände mig så tacksam över skillnaden i min kropp jämfört med tidigare gånger.

Vi har två träffar kvar, jag tror jag kommer kunna känna mig betydligt lugnare inför dessa, för jag vet att jag alltid har ett val. Jag måste inte prata, jag kan välja vad jag vill vara med på och inte utifrån hur det känns i stunden. Friheten att välja är något vi alla har som människa.

~ Välj att vara den du innerst inne är ~