Jag brukar gå ner till Stångån denna söndag på året, för att tända ett ljus. Känns för mig som ett fint alternativ när jag inte har någon grav att gå till. Tidigare år har jag köpt ett ljus och tänkt lite extra på farmor. Idag fanns även mommo starkt närvarande i mina tankar. Känns ännu så konstigt, det tar tid att landa i vetskapen att aldrig mer få träffa en person. Ingenting kan någonsin bli som det varit.

Men det är som det ska, en del i att leva som vi inte kan påverka. Liv och död vävs samman.

Leva… ja det är inte alltid så lätt. För 6år sen var jag precis som idag nere vid ån och tände ett ljus. Då befann jag mig i mina mörkaste år och min tro lös med sin frånvaro. Livet var en daglig kamp jag inte kunde se ett slut på. Men att gå ner den där stunden och tända ett ljus gav lite syre till mitt egna inre ljus, som alltid finns där även om vi inte alltid kan se det. Det fick mig att tänka på änglar och på min farmor som lämnade oss när jag var 14år. Hon kändes så nära där jag gick och jag fylldes av en sådan där akut saknad som kan komma över mig ibland. Men jag blev också påmind om min tro på änglar och att farmor finns med mig, när helst jag behöver henne finns hon där. Hon tillsammans med alla andra änglar vakar över mig, under deras beskydd kommer jag klara mig igenom allt. Mina tankar blev en nedskriven text när jag kom hem denna söndag 2013.

Även om mitt liv är väldigt annorlunda jämfört med då, kan dessa rader vara något jag behöver än idag. Jag lever inte i det där kompakta mörkret, med instängda känslor jag inte förstod hur jag skulle göra för att lära mig känna. Men min tro på mig själv och mitt liv vacklar fortfarande, min rädsla för livet gör att jag fastnar.

Så idag tänder jag ljus, minns alla jag saknar här på jorden och omfamnar min tro på att jag aldrig är ensam. Jag har hjälp med mig i varje steg.

❤️ Allt kommer bli bra ❤️