Hur hanterar du motgång och besvikelse? Kan du ta det med någon slags lugn acceptans, eller känns det som att världen ska gå under och det mesta tappar sin mening?
Är du som jag är det mer åt det sistnämnda. Jag är där nu. En del av mig, den där överbeskyddande delen som inte vill utsätta mig för något som skulle kunna skada mig, säger;
Där ser du, vad har jag sagt åt dig? Inte förlora dig i drömmarna, ha inte visioner, börja inte planera och bygga upp bilder i huvudet på hur det skulle kunna bli och vad du skulle vilja skapa. Du blir bara besviken när det inte blir så. Håll dig på jorden. Ta inte steg ut i det okända. Stanna här innanför skyddsmurarna som jag byggt för dig och din trygghet.
Jag svävade iväg ett tag. Jag kände ett så starkt; Jag vill! En uppfriskande känsla som gav mig energi. Jag är inte van att känna den så starkt då det där med att våga drömma eller tänka något om framtiden är skrämmande och svårt. Jag förblir mest i det som är utan att sätta upp några större mål. Men när kreativiteten kom tillbaka så var det något som drog tag i mig och jag bara följde med. Jag har varit ovanligt drivande och modigt initiativtagande. Första responsen verkade lovande så en kort stund trodde jag att pusselbiten fallit på plats, att det jag tänkte mig var meningen att bli.
Jag kunde inte stoppa tankarna från att processa och få idéer och bilder att ta plats inuti mitt huvud innan jag visste någonting säkert. Jag kände mig mer levande när en stor del av mitt fokus hamnade på något som jag älskar att göra istället för på det som mest gör mig tung och ledsen.
Jag såg det framför mig, andra advent och julmarknad i Gamla Linköping. I lofthusets lilla krypin skulle jag hålla till med min utställning, kanske skulle jag kalla den ”Livet i ett fönster” eller något liknande. En utställning med mina fotofönster, de som redan skapats och de som ännu ska bli till. Bokförsäljning också såklart, mamma får ta och pallra sig hit… När jag väl börjat tänka på detta kunde jag som sagt inte sluta, min hjärna förvandlades till en popcornhjärna och bilden i mitt huvud byggdes på med mer.
Men, det gick inte i lås och allt byts ut mot besvikelse. Det var tydligen inte alls meningen att bli. Kanske någon gång, men inte nu. Jag tappar farten. Min sinnesstämningen åker så himla lätt ner i det mörkare registret och jag hinner inte med att fånga upp och dämpa fallet.
Det vara lite som att dra upp en leksak. Jag gick från att ligga i soffan till att hoppa runt med tusen tankar och idéer, sen när snöret åkt tillbaka hela vägen in så tvärdog det och lusten var som bortblåst.
Fast ändå kanske när jag ser på det nu, att jag klarat det bättre än vad jag skulle ha kunnat göra. Jag föll från toppen och ner, men jag har inte varit under ytan. När hoppet försvann vågade jag be om en persons tid för att prata om besvikelsen som jag har så svårt att hantera. Jag valde att inte stanna ensam i det jag kände och det hjälper. Min guldklimp till samtalskontakt som ställer upp mer än den där timmen varannan vecka när vi ses, en stund i telefonen med henne och det kändes bättre. Det kändes inte längre som världens undergång och som att jag aldrig mer skulle ha lust att göra något. Det blir lättare att möta motgångar och se på det med en klarare syn om jag får hjälp och någon annans mindre mörka och uppgivna ord kring det som händer.
❤️
Senare, som att han kände på sig att jag behövde honom, ringde lillebror. Bara jag såg att det var han så spred sig ett leende i mitt ansikte och en värme i min kropp, han är verkligen ett ljus i mitt liv. Ett videosamtal med honom och jag kom upp ännu lite till.
❤️
Jag kan se vad jag kan lära mig av det här.
Jag kan se den viktiga träningen jag får. En övning i att hantera en besvikelse, att inte ge upp vid första och andra försöket utan våga hålla kvar vid drömmen. En övning i tålamod och tillit, att när rätt tid är inne så kommer det bli av om det är meningen. Träna på att tänka mer långsiktigt, inte bli så otålig och fastna vid att allt måste hända NU.
Jag kanske inte gillar det men det här är saker jag behöver klara av, för motgångar och besvikelser möter vi alla på livets väg. Jag kan inte släppa något jag vill bara för att första försöket inte lyckas, jag behöver träna på att våga försöka igen. Kanske inte direkt men när jag hämtat mig från fallet, för som jag fick sagt till mig så får man bli besviken och deppa ihop ett slag. Det är helt ok, det viktiga är att inte fastna där utan ta sig upp och fortsätta när man vilat en stund.
Jag kan också känna nu att det kanske till och med var bra att det inte gick i lås, att det skulle ha blivit för stressigt. Jag kanske inte hade hunnit få till det så jag hade blivit helt nöjd. Det jag skapar behöver ha sin tid och sin process. Kanske ville inte denna fotoutställning stressas och på ett sätt tvingas fram.
~ Jag ska resa mig igen och ta nya tag ~
~ Någongång någonstans ska min idé bli verklighet ~
~ När allt är klart och redo för att visas upp ~