Det uppgivna hålet

Uppgiven

Jag går i min sorg och ser inte så långt framför mig. Jag ser inte hålet förrän det är för sent. Jag snubblar till och faller hejdlöst. Jag ligger på botten i all uppgivenhet och ångest, undrar om jag kan ta mig upp ännu en gång. Känner mig lika tveksam som alltid. Här nere känner jag mig så less på allting, tappar lusten att försöka mer. Vad är det för mening när jag ändå hamnar här snart igen? Så innerligt less på att oförsiktigt kastas mellan att känna hopp och att känna mig alldeles uppgiven och utmattad. Jag försöker och försöker, det är det enda jag gjort de senaste 10 åren. Försöker komma på rätt med allting. Försöker läka, försöker hjälpa mig framåt, försöker må bra. Men det tar aldrig slut, det finns alltid mer. Mer att bearbeta, mer att hantera, mer som är svårt, mer som skrämmer mig, mer som begränsar mig, mer tvivel, mer som gör ont, mer ångest, fler dippar…. Just nu ekar orden jag orkar inte.

Ja nu är det något annat än sorgen jag är inne i. På ett sätt är det här tyngre. Semestern på Gotland var tuff på alla sätt, men det var något vi var i tillsammans. Det var tufft för alla i familjen. Det fanns en gemenskap och förståelse som vi inte behövde sätta ord på. Vi var i samma känslostorm även om den hanteras och bearbetas på olika sätt.

Det fanns också en känsla av att ha en mening, att min närvaro betydde något. Jag vet att mommo hade frågat efter mig och att hon blev glad när jag anlände till ön. Hon blev glad och tacksam varje gång jag var och hälsade på henne. Jag gjorde en skillnad i hennes sista tid, bara genom att sitta hos henne.

Jag kände mig behövd när jag kunde vara en trygghet för lillebror när han var rädd och inte ville vara ensam. En speciell känsla att det var just mig han ville ha nära och jag är tacksam över att jag kunde få vara det. Han hjälpte mig i den första omtumlande sorgen. Jag kom upp lite över ytan när jag gick bort till honom på kvällen. Han har alltid varit ett ljus i mörkret för mig.

Här är jag tillbaka i min egna bubbla som ingen annan helt kan förstå hur mycket jag än delar och berättar. Kampen jag bär inom mig. Tillvaron jag inte trivs så värst bra i men som är mitt liv. Saker och ting som kommer ikapp när jag får distans till allt som hände denna sommar. Så mycket som jag bara önskar att jag kunde bli fri ifrån.

Jag är inte så bra på att leva. Det här med att vara människa på jorden är inte min grej. Jag hoppas och tror att det är enklare att vara Ängel. Döden är kanske inte något att vara så panisk rädd för, kanske är den bara en befrielse från det svåra och onda. Något att längta efter. Tänk att aldrig mer behöva vara trött och utmattad. Aldrig behöva känna ångest och ensamhet. Aldrig behöva plågas av en inre smärta. Det skulle vara en välsignelse. 

❤️

Om jag fokuserar på min tro att vi alltid finns kvar i någon form känns det inte lika skrämmande med döden. Om jag bara tittar på min inre bild av alla änglar som vakar blir jag lugn. Det finns inget där att vara rädd för. Det är en värld jag gärna vill vara i.

❤️

Det som skrämmer mig är tanken på den döda mänskliga kroppen som ska eldas upp eller grävas ner. Det ger mig rysningar. Men jag får påminna mig om att det bara är en begränsande kropp, den vi är stannar inte där. Vi är energier som blir fria den dagen vi möter evigheten. Energier en människa inte kan se med blotta ögat, men en närvaro som går att känna. Ja det är tron jag försöker hålla ett stadigt grepp om för att lindra rädslan.

Lindra rädslan för att dö men också rädslan för att leva.

Jag är nog inte helt säker på vad jag är mest rädd för. Ovissheten kring vad som händer efter detta liv, eller ovissheten kring vad som händer den tid jag har kvar i livet. Jag har aldrig kunnat stanna i dessa tankar då skräcken och paniken tagit över. Så kanske är det här bra. Kanske har det sin mening med att jag rasade ner i dessa en aning dystra tankar. För det är så det är här nere i hålet. Dystert och uppgivet och inte så värst roligt alls. Inget ställe man ska stanna för länge på men ändå ett ställe man brukar få något med sig ifrån. Jag har varit här förut, jag har tagit mig upp, jag ska nog kunna göra det igen även om det i vanlig ordning inte känns så.

Jag ska bara, samla lite kraft.

Så, kanske ska jag inte vara rädd utan istället bli lugnad av att även jag kommer få flyga iväg lätt och fri. Fram till dess får jag fortsätta kravla mig upp från varje hål jag trampar ner i. För jag försöker hålla fast vid att det finns någon mening med att vi är här, någon mening med vår tid som människa hur vi än upplever den tiden. Jag får mina vingar när det är dags. Hur jag än anser mig lyckas i livet eller ej så blir allt ändå som det ska den dagen. Den dagen finns inga tvivel, bara trygghet och ett Jag som är helt. En återförening med alla som gått före.

Och vem vet, jag kan ha fel. Jag kanske på något mirakulöst sätt hittar hem även här på jorden i min mänskliga kropp…

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Taggat , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.