Livets sköra tråd

Himmel

Sitter ännu en gång på lasarettet bredvid en älskad person som sover. Jag har varit på Gotland lite över en vecka och har tillbringat en stund nästan varje dag i denna byggnad, men då nere på infektionsavdelningen hos mommo. Nu sitter jag en trappa upp på hjärtavdelningen och nu är det min lillebror jag sitter och tittar på. Min lillebror som jag älskar till månen och tillbaka. Jag håller honom i handen och ber alla änglar att vaka extra mycket över honom, hjälpa honom igenom det här så snabbt som möjligt. 

Ännu en gång känner jag hur gråten sitter som en klump i halsen. Det är så svårt att se någon så utmattad och sjuk. Jag blir så rädd så det knyter sig i magen.

Lillebror har proppar i båda lungorna. Han har haft så ont så han fått panik, han har feber och är så trött så han sover mest. Inte den Per jag är van att se. Han tittar upp ibland, säger några ord, sen somnar han om igen. Jag köpte med en Pokémon-tidning, han blev glad men det var knappt att han orkade titta i den. Han somnade med den i knät, den får vänta till han piggnat på sig. 

När jag ska gå så säger han lite oroligt att han ska bli frisk snart, för vi har ju bestämt att vi ska gå på bio under min semester. Jag lugnar honom och säger att du hinner bli frisk till dess, bion har inte premiär förrän om ett par veckor. Han andas ut och säger ja, bra. 

Ett jobbigt hej då, vi ses snart igen.

Utsikt från Visby lasarett
Utsikt från lillebrors rum

Det var igår han blev inlagd. Vi hade bestämt att jag skulle hämta honom på eftermiddagen, att vi skulle ta en promenad på stan. Per ville gå på Pokémon-jakt och själv tänkte jag passa på att fota alla fina rosor som växer innanför murarna. Men när jag kom hade han väldigt ont, så där så tårarna kom fram. Han klagade redan på fredagen när jag tittade in hos honom att han hade ont. Nu i efterhand kan jag bli irriterad på mig själv att jag inte agerade redan då. Jag måste lära mig lita på min magkänsla, även i lägen då den säger något annat än det jag redan fått till mig av andra. För i de allra flesta fall har magkänslan rätt. Men i fredags hade min hjärna precis registrerat ordet träningsvärk och det satte sig i vägen. En rejäl träningsvärk eller muskelsträckning kan ju göra rätt ordentligt ont, så visst hade det kunnat vara det. Men det var ändå något i magen som ville säga mig något annat, som inte nådde hela vägen fram. Jag sa hej då, jag ringer imorgon förmiddag och hör hur det är med dig!

För nya läsare kan jag tillägga att min lillebror har Downs syndrom. Hans utvecklingsstörning gör det svårt för honom att dels förstå att han har ont och hur ont han har, sen att lyckas förmedla och förklara hur han mår. Så när han säger att han har ont, när han mår så dåligt att han blir ledsen, ja då vet man att han har väldigt ont. Jag önskar att jag hade agerat efter vad jag egentligen såg och kände redan när jag var hos honom i fredags, men det var något i vägen.

Tack och lov så lyssnade jag på magkänslan och tog den på allvar igår när jag såg hur ont han fortfarande hade. Det hade inte blivit bättre snarare tvärtom, han klagade över illamående och sa att alvedonen han fått på morgonen inte hjälpte. Det gjorde ”Satan ont” ändå som han så fint uttryckte sig. Jag blev orolig för honom och sa att vi får ta promenaden en annan dag, vi åker hem till mamma och pappa istället så mamma får titta på dig. Det räckte med en blick från mamma så hade hon beslutat att det blev ett besök till akuten, där tog de in honom direkt! Först med tanke på hjärtinfarkt. Men det visade sig som sagt vara proppar i båda lungorna. Han är bara 29år men det här är redan andra gången han får propp, den första var i benet. Jag tycker så synd om honom. Han har fått vara med om tillräckligt!

Jag satt hos lillebror tre timmar idag, sen kom pappa och bytte av och jag gick ner till bilen där han hade Bolt med sig. Vi gick en långpromenad med havet bredvid oss, jag och min lurviga prins. Blåste ur huvudet lite i de kraftiga havsvindarna. Försökte bli av med alla hemska tänk-om-tankar som får skräcken att slå klorna i mig.

Tänk om jag inte hade varit på Gotland nu på en tidigare semester än jag brukar. Tänk om vi inte hade bestämt att vi skulle ta en promenad. Tänk om jag inte hade åkt till honom och sett hur ont han har. Tänk om jag inte hade lyssnat på min känsla att så där ont borde han inte ha om det bara är träningsvärk. Tänk om jag inte hade sagt att vi struntar i promenaden och åker hem till mamma och pappa istället. Tänk om min oroskänsla inte hade varit så stark så jag ville att mamma skulle se honom. Tänk om mamma inte hade agerat så snabbt och tagit honom direkt till akuten. Tänk om.

Tänk om det värsta hade hänt. 

Men änglarna var med oss. De såg till att Per kom till den vård han nu behöver. ❤️

Blåeld

Efter långpromenaden med Bolt ville jag gå in och säga hej till mommo också innan hemfärd. Men jag måste ha varit utmattad för när jag kom fram till avdelningen och skulle öppna dörren trodde jag det var låst. Märkligt tänkte jag, besökstiden är ju inte slut. Jag ringde på klockan och väntade. Det dröjde så jag fick för mig att dra i dörren igen, tog uppenbarligen i lite mera denna gång för nu gick den upp. Pinsamt var det första jag tänkte då. När jag gick in såg jag en sköterska som närmade sig på sparkcykel och jag fick erkänna att det var jag som ringt på klockan. Jag var för svag idag så jag trodde det var låst..

Satt en stund hos mommo, hon var vaken men väldigt trött. Jag kände mig nästan lika trött som hon. Det är inte mig det är mest synd om i allt det här, men det är inte utan att det blir en enorm påfrestning och en känslomässig turbulens. Jag är trött och rädd stor del av tiden. Jag får hela tiden träna på att acceptera allt jag inte kan förändra och försöka hantera allt som det här livet bjuder på.

Jag tycker inte att det är så lätt.

Fjäril

❤️Vi tar en stund i taget ❤️

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , ,

2 kommentarer till “Livets sköra tråd

  1. Livet är jobbigt i bland. Hoppas det blir bättre!

    1. Tack ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.