Hur länge orkar hjärtat slå?

Fjäder

Sitter hos mommo. Hon sover. 

Tystnaden bryts ibland av en harkling. En hostning som får mig att rycka till. Annars vilar hon så lugnt.

Hon är matt. En kort stund i rullstolen. Ett tappert försök att få i sig några munnar soppa. Sen vill hon tillbaka till sängen. Det tar en stund innan personalen kommer. Jag sitter och stryker henne lätt på ryggen. Jag känner att hon har magrat.

Jag sätter mig bredvid henne på en stol när hon fått hjälp i säng. Hon tittar på mig med trötta ögon. Var det skönt frågar jag. Jag får ett viskande ja tillbaka. Hon slumrar till men jag sitter ändå kvar bredvid sängen. Vill att hon ska känna att jag är nära. 

Jag sitter och tittar på henne där hon ligger. Känner mig sorgsen. Varför blev det så här? 

Mommo är kvar där inne, i en kropp som inte längre känns igen. En kropp som inte vill fungera. Hon som aldrig kunnat vara stilla. Nu är stillhet det enda hon orkar. 

Lunginflammationen har obarmhärtigt dragit fram och lämnat total utmattning efter sig. Minsta rörelse är en ansträngning. Att prata likaså. Äta går inte. Den lilla näring hon får i sig skulle på sin höjd mätta en myra. 

Det finns tankar jag inte vill tänka, men vad jag vill bryr sig tankarna inte så mycket om.

Hur länge kan det gå utan mat? Hur länge klarar sig kroppen på nästan enbart vatten?

Hur länge till orkar hjärtat slå?

Jag är inte van att visa eller säga vad jag känner. Jag är inte van vid att vara den som tar initiativ till kontakt. Jag har kommit långt i min process och lärt mig stanna i det som känns när jag är ensam. Jag har lätt för att uttrycka vad jag känner när jag skriver. Men jag är ännu inte lika bekväm i att dela mitt inre liv i den direkta fysiska kontakten med andra. Det liksom fastnar så lätt, men jag försöker och jag gör så gott jag kan.

När jag ska gå tar jag hennes hand och säger att vi ses snart igen. Hon säger tack för att du kom. Jag ser att hon blir ledsen och jag lägger min lediga hand på hennes kind som i tyst samförstånd. Känner att mina egna tårar inte är långt borta. Säger jag kommer tillbaka. 

Fjäder
Utsikten från mommos rum.

Efter jag varit hos mommo igår gick jag rakt ner till stranden som man ser från hennes rum där hon ligger på lasarettet. Satt där i den kraftiga vinden som fick vågorna att brusa högt. Satt i min tystnad och bearbetade dagens besök.

Jag har aldrig tidigare behövt se någon som står mig nära vara så svårt sjuk. Det är något nytt, skrämmande och jobbigt. Det gör mig ont att ta in det jag ser. Jag har svårt att helt förstå. Jag tycker så oerhört synd om henne. Önskar att jag bara kunde göra allting bra, att hon inte ska behöva ligga där i ett sterilt rum och vara helt beroende av andra.

Ett ord ekar i mitt huvud. Varför?! 

När jag satt där och blickade ut över havet och andades in den friska luften kom denna fågel halvspringande fram mot mig. Det var som att den ville fråga vad jag satt och tänkte på, varför jag såg så sorgsen ut. Fast troligtvis så var den bara hungrig och trodde jag hade något gott att bjuda på *ler*.

Igår kväll behövde jag min lillebror och en av hans härliga kramar så då tog jag Bolt och gick över till honom. Det är så skönt att han bor 10min gångväg från mamma och pappa. Har inte fått tid att träffa honom sen jag kom till ön i fredags natt så det blev ett kärt återseende och mys en stund ❤️

⭐️Det finns ljus i mörkret⭐️

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Taggat , , ,

4 kommentarer till “Hur länge orkar hjärtat slå?

  1. Min farmor var så där sjuk. Av medicinen hon fick blev hon förvirrad, så hon kände inte igen mig. Jag var helt säker på att det där var slutet. Men hon tillfrisknade och levde 10 år till, tills hon var 90 år. Hoppas din mormor också blir frisk!

    1. Tack ❤️

  2. Jag tänker på er ❤️ Och minns med glädje våran kryssning 😁❤️ Jag blir glad när jag tänker på den!

    1. Tack ❤️ !! Ja den var fin, den gör mig också glad 💞🤗

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.