Det oförberedda

Man får det man behöver träna på, är det någon som sagt till mig. Så är det nog. Jag behöver tydligen träna mera på att allt inte alltid blir som man planerar. Saker och ting kan hända längs vägen, problem uppstår som behöver lösas. 

Min första reaktion var som den ofta är. Nej, jag orkar inte, kan inte. Känslan av att det kaosar till sig där inne, jag vill bara bryta ihop och lägga ner hela tillvaron. Men nu mer får jag oftast den där sekunden jag behöver för att hinna stanna upp och medvetet ta ett djupt andetag. Försöka titta från en något mindre hotfull plats. Fråga mig själv om det är en verklig katastrof som inträffar. Håller världen på att gå under, håller jag på att dö? Nej. Det finns betydligt värre saker att råka ut för. Ja det blir jobbigt och ställer till det en aning för både mig och pappa, men det löser sig på något vis. Jag fixar det. Andas. 

Det hjälper. Ångesten brottade faktiskt inte ner mig denna gång, även om den var på väg stundvis. Jag fick möjlighet att träna på tilliten. Lita på att jag klarar det som kommer i min väg. Livet kommet alltid innehålla oförberedda händelser, situationer då jag får tänka om och lösa det som sker i stunden. Det känns som vissa drabbas mer än andra men jag tror inte att någon slipper undan det helt. 

Denna gång var det min lilla bil som bjöd in till en träningsrunda. Pappa fixade ett problem som jag dragits med några månader, jag han att tänka att det var skönt, jag behövde inte lämna in den, det blev ingen dyr historia. Men så uppstod något annat istället. 

På långfredagen packade vi in oss i min bil för att åka till mommo och moffa på lunch. Jag vred på nyckeln och den var vid liv ett par sekunder innan den dog, sen ville den inte vakna mer. Snopet fick vi helt enkelt byta bil. Vi behövde komma iväg, pappa fick ladda batteriet senare. Med ett uppladdat batteri påbörjade vi samma procedur nästa dag, men den ville inte vakna och startkablar hjälpte inte heller. Så där befann jag mig på en ö med en bil som vägrade starta, med bara helgdagar fram till jag skulle åka hem nu på tisdag morgon. Kul. 

Andas. 

Jag såg tusenlapparna fladdra förbi mina ögon. Jag har haft sån tur med mina bilar och aldrig behövt lämna in på verkstad för plötsliga fel som uppstår, med en pappa som varit bilmekaniker en gång i tiden har han kunnat hjälpa mig med det lilla som varit. Så nu trodde jag att det var något jag ofrivilligt skulle få lära mig. Bilar kan kosta mer än man beräknat. Jag tyckte att den lärdomen kändes ganska onödig, att jag kunde fortsätta vara lyckligt ovetande om oförberedda verkstadskostnader. Men nu var det som det var och jag fick träna på att acceptera det jag inte kan förändra. Gilla läget och försöka lösa det på bästa sätt. 

Jag tränade på att i det jobbiga se det jag hade att vara tacksam över, det har också märkbar effekt på ångesten. Jag var glad att det hände på ön och inte när jag var någonstans alldeles ensam. Jag var tacksam över en snäll pappa som började ändra sina planer för att se till att min bil skulle bli fixad efter helgdagarna. Tacksam för att jag fick flera erbjudanden om att låna tillfällig bil så jag kunde åka hem som planerat. Jag blir påmind om att jag inte är ensam. Om det är något jag inte kan lösa helt själv får jag den hjälp jag behöver.

Nu sitter jag här och känner mig otroligt tacksam över att jag trots allt kunde köra hem med min egen bil. Jag fick behålla mina tusenlappar även denna gång, känns som jag vunnit på lotto! Igår skulle bärgaren komma och hämta min lilla Ford så vi packade över hundbur och det jag behövde till mammas bil som jag skulle få låna. Han som kom för att hämta misstänkte att det ändå var batteriet så han tog fram deras ”dunder-start-grej” och vips så var den vid liv igen. Den behövde bara något lite extra kraftfullt. Plötsligt kunde både jag och pappa återgå till ordinarie planer. Men jag får erkänna att det var med en visst stress-påslag jag påbörjade resan hemåt. Tänk om den dör igen…? 

Tillbaka till tilliten. Om det händer, så får jag lösa det då. Det kan bli jobbigt och pinsamt men om det händer, så fixar jag det på något vis. Just nu lever den. Stunden just nu är det enda vi har och kan påverka. Jag behöver inte oroa mig för något jag inte ens vet kommer inträffa, det är faktiskt ganska så meningslöst och onödigt påfrestande. Vi får inte mer än vi klarar av, så vad som än händer tar jag mig igenom det om jag inte låter ångesten ta över. Om jag väljer att inte tro på känslan som övermannar mig, att jag inte klarar någonting alls. Jag kan.

I am good enough. 

Andas. 

Nu har jag och Bolt alltså sagt hej då till Gotland. Det har varit en väldigt skön vecka med välbehövlig återhämtning. Tid med familjen. Kramar från lillebror. God mat och påskgodis. Vårväder som fått jackan att åka av mer än en gång. Fina promenader med mycket fotograferande. Inte så mycket att klaga på ens om jag anstränger mig 😊 . 

Det är alltid med ett visst vemod jag lämnar för att återgå till vardagen. Hej då är aldrig roligt, men tyvärr ganska oundvikligt.

Duktiga vovvar på båten idag!

Bilen startade imorse när det var dags att bege sig till hamnen. Men som sagt, jag var lite stressad, jag höll på att köra ifrån handväska med mobil och plånbok. Tur att mamma var vaken och hade ögonen med sig. Hon stod i dörren när jag skulle sätta mig och höll upp något som såg bekant ut…

När vi anlände till Oskarshamn satt jag på bildäck och försökte lugna ner min puls som bankade hårt i 98, jag var så rädd för att den inte skulle starta, att mardrömmen som hände i julas skulle upprepa sig. Jag andades lättad ut när det var min tur att köra av och bilen rullade framåt utan att någon behövde putta på den. Tacksam!

Tack underbara Gotland för denna gång!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.