Ibland kan något litet vara så stort. En liten vardaglig bagatell som många säkert inte skulle reflektera så mycket över, kan för mig vara ett stort steg. En seger. 

Ännu är det situationer som dyker upp i vardagen som jag har svårt att hantera. Ofta handlar det om oväntade problem, något som jag måste lösa, eller när något plötsligt förändras och inte blir så som jag mentalt har varit inställd på. Det värsta är om det dessutom innebär att jag måste ringa då jag alltid har lidit av svår telefonfobi. 

Två dagar i rad har nu samma situation mött mig när jag kommit hem från jobbet och händelseförloppet blev ungefär det samma. Innanför dörren låg igår ett brev ifrån Dhl, någonstans hade jag det på känn att denna leverans inte skulle hamna vid deras utlämningsställe på Ica men det var vad jag hoppades på för allt annat blir så mycket besvärligare. Men brevet informerade om att jag var så illa tvungen att bestämma en dag för hemleverans.

Innan jag hinner tänka så kommer något instormande och drar runt i min kropp, en känsla som är svår att förklara men som jag är så väl bekant med. Något kaosartat, något som känns ohanterligt. Sekunder då jag travar runt med brevet i handen och inte vet vart jag ska göra av mig själv. Som att jag befinner mig i en extremt hotfull situation och inte har någonstans att fly, det finns ingenstans jag kan gömma mig för att ta skydd. I det bor den här lite mer panikkänslan. En desperat önskan om att någon ska komma och hjälpa mig, rädda mig från något jag inte klarar av.

Men så är det som att jag får fatt i mig själv innan det tar över alldeles, får mig själv att ta några djupare andetag, som leder till att jag kan få mig själv och stanna upp och se på situationen från en annan plats. En mindre hotfull plats. Jag tänker att ok, nu är det så här, det blev jobbigt och inte som jag ville men jag kan inte påverka det. Men jag kan lösa det. Några andetag till och så bara gör jag det jag behöver göra. Utan att fastna i ännu mera ångest knappar jag in telefonnumret på mobilen och trycker på luren och hör hur signalerna går fram, jag memorerade inte ens innan vad jag skulle säga. Telefonsamtalet gick alldeles förträffligt bra, hon var så trevlig där i andra änden och jag fick veta att om jag hellre vill hämta paketet så kan de leverera det till ett lager i Linköping. Det känns inte lika tryggt och enkelt som att hämta det vid Ica, men bättre än att krångla med arbetstider och sitta hemma och vänta i x antal timmar. Vi la på och jag kände mig lätt som en fjäder, nöjd över hur snabbt jag fixade det.

Idag gick jag hem från jobbet och var helt inställd på att bara gå in och dumpa ryggan och ta bilnyckeln för att åka och hämta paketet. Men vad ligger inte innanför dörren om inte ännu ett brev från Dhl. Det var ett paket till. Då inser jag att det troligtvis är ett tredje också. Och så var samma känslomässiga bergochdalbana igång igen… Jag lyckades samla mig och än en gång ringa det där samtalet, hon var lika trevlig idag! Jag förvånade mig själv när jag också klarade av att lyfta min misstanke om att det borde vara ett paket till. Det kunde hon kolla upp och mycket riktigt så var det så. Så jag inte bara fixade dagens situation utan jag lyckades också bespara mig själv samma procedur imorgon. Dubbelnöjd! 

Det känns lite fånigt nu när jag skriver om det, att det bara är en liten struntsak som alla andra säkert bara gör. Hjärnspöken som dumförklarar mig, herregud det där var väl inget att Panika för och absolut inget att vara så löjligt nöjd över.… Men så får jag påminna mig om vartifrån jag kommer och att det här för mig är en seger. En seger mot ångesten som tagit så stor plats och styrt mitt liv så länge.

Hade det här hänt för några år sen hade det blivit en mer långdragen process. Då hade ångestattacken nockat mig ganska omgående, låst fast mig, pressat både luft och kraft ur min redan trötta kropp. Lämnat mig som en urvriden trasa på golvet. Sen hade jag ändå varit tvungen att lösa leveransen, vilket inte hade tagit två minuter. Då hade jag suttit i minst en halvtimme med mobilen i handen, kallsvettig och fylld av obehag. Sakta sakta knappat in numret för att sen sitta och bara stirra på den gröna ångestladdade luren. Lagt ifrån mig mobilen. Kanske druckit lite vatten. Försökt igen tills det gått, en timma kunde lätt försvinna. Jag hade troligtvis löst det även då, men det hade varit så väldigt mycket mer påfrestande för både kropp och psyke än denna gång. Så, seger till mig! 

Ibland behöver jag vända mig om och se vilka steg jag faktiskt har tagit. Inte jämföra mig med andra för det resulterar bara i att jag känner mig dålig. Istället jämföra med hur det var när jag satt fast som mest, när det var så mycket som jag inte klarade av för att ångest och kontroll styrde i stort sätt hela min tillvaro. Då kan jag istället se att jag kommit ganska långt, hur mycket mer jag klarar av nu. Hur mycket bättre jag kan hantera min vardag. Jag kan se hur modig jag är som hela tiden gör saker fast jag egentligen inte vågar. Att jag klarar så mycket mer än jag tror.

Vi gör alla så gott vi kan utifrån våra förutsättningar och det är alltid tillräckligt❣️