Jag gick förbi denna stackars vante förra helgen, jag och Bolt hade tagit en långpromenad och på parkeringen nästan framme vid bilen drogs min blick lite åt sidan och jag stannade till, kameran hängde ännu runt halsen så jag kunde inte låta bli att ta ett foto. Det jag direkt tänkte var ordet Tålamod. Undrar varför just det ordet kom till mig nu… Kan vara så att det är en bristvara, att jag vill ha förändring och jag vill vara framme vid målet nu!
Så skulle jag göra en ”Låt det Kännas”-bild av denna skulle den få ordet Tålamod. Ibland måste vi acceptera att allt tar sin tid hur frustrerande det än må vara. Jag kan inte ta större kliv än jag är redo för och jag behöver ta dem i rätt ordning för att inte skapa onödigt mycket kaos. Jag kan inte heller hoppa från start till mål i ett enda stort skutt som jag så ofta har önskat, för då är jag kanske inte redo för det som väntar där efter, då har jag missat viktiga insikter och lärdomar längst vägen som jag behöver ha med mig. Då har jag inte kunnat göra de processer som behövs göras när dörrar öppnas och det instängda kommer fram, då får jag inte förståelsen för mig själv och mitt liv, varför allt blev som det blev och är som det är. Då står jag vid mållinjen med bitar som fattas i mitt livspussel, bitar av mig själv som kan göra mig hel och fri.
Den där lilla vanten kan inte göra så mycket i stunden, den ligger där den ligger. Ibland är det så, ibland känns det som att allt står stilla och att det omöjligt kan bli annorlunda, men allt är under ständig förändring även om vi för blotta ögat inte kan se det. Isen förändras, den slits, smälter lite i solen, fryser på igen, täcks med snö… Förbereder vanten på att en dag smälta helt, då är den fri men också utan isens välbekanta trygga skydd och ingen vet vad som väntar.
Ibland behöver stegen kanske vara små små myrsteg för att det nya är så nytt och kan ha en förmåga att kännas väldigt överväldigande, om vi står inför en stor förändring behöver vi tid att vänja oss, att lära oss möta livet och oss själva från ett nytt perspektiv.
Jag har tänkt att jag i våras tog en avstickare från vägen jag så modigt börjat vandra på, vägen som är menad för mig, att jag flydde in i snåren för att försöka gömma mig från mig själv, men nu får jag upp en annan bild som känns snällare mot mig själv och som gör det lättare att acceptera den mörkare tiden som varit. Jag tänker att det kanske inte alls var så det var, kanske var det inte ren flykt utan kanske var det isen som drog in och liksom fick allt att stanna upp, tvingade mig att vara med det som jag fortfarande försökte att inte låtsas om.
Jag ser väldigt mycket i bilder och den här nya bilden blir allt tydligare medans jag skriver, ja på tal om att allt är föränderligt. Jag ser inte längre mig själv i flykt för jag kunde inte fly, jag var som vanten i isen, att jag mådde så dåligt under en tid så jag trodde att jag skulle gå under var för att det enda jag ville var att fly, jag ville inte vara där jag var och det gör ont. Men jag kunde inte röra mig, isen tvingade mig vara kvar så länge som behövdes för att jag skulle inse att det är dags att ta fram mer, jag behövde tid att bli redo, nå fram till det där djupast inom mig. Det tog över ett halvår, men jag tror jag är där nu när isen börjar smälta och jag vågar ta fram lite mer från mina mörka gömmor. Jag vet inte vad som väntar imorgon, jag vet inte om det fryser på igen och kommer snö som skymmer min sikt helt, eller om det blir strålande sol och isfritt. Jag vet inte hur många, inte helt smärtfria, steg jag har kvar innan jag tror mig vara förbi, just nu är jag ännu ganska starkt tvivlande till att jag ens kan ta mig förbi. Men det är väl så livet är och ska vara, vi vet inte så mycket. Jag vet bara att det jag kan göra är att besluta mig för att ta nästa steg och sen nästa efter det. Försöka lita på att allt blir bra om jag väljer att fortsätta.
Och det jag ser som målet, ja det är ju egentligen bara ett delmål, vi blir väl aldrig klara och resan fortsätter så länge vi lever.
Ett steg i taget. En dag i sänder.