Det kan låta så enkelt. Bara släpp taget. Släpp taget kring det som begränsar dig och håller dig kvar i det som varit, allt som hindrar dig att komma vidare. Försök inte kontrollera livet, flyg istället med vinden och se vart den för dig.
Men det är inte alltid så lätt, ibland krävs det väldigt mycket mod, så där mycket så att man inte vet vart man ska hitta tillräckligt för att lyckas. För även om stor del av ens tillvaro är fylld av ångestmörker och något man egentligen inte vill vara i, så kan det ändå på något konstigt sätt vara en trygghet att hålla fast vid. Även om man vet rent förnuftigt att man inte kommer dö kan den känslan vara så stark att man helt enkelt inte klarar av att släppa taget.
Jag kan se mina mörka år mer i denna bild….
Jag har varit det där fröet som krampaktigt håller sig kvar, som kämpar in i det sista för att bevara kontrollen. Inte känna, inte reagera, inte gråta, för guds skull Evalill håll ihop för annars vet du inte vad som händer!
Men så blir man till slut ett sista ensamt frö, oskyddad och utsatt för vädrets krafter. Det kommer oundvikligen ett ögonblick då vinden sliter tag i en vare sig man vill eller inte. Varje sådant ögonblick har för mig inneburit panik, jag har verkligen inte klarat av känslan av att tappa kontrollen. Att känna starka känslor har för mig varit det samma som kontrollförlust, för känslor är något jag inte har kunnat förstå hur jag ska hantera, jag har inte förstått hur man gör när man bara stannar i det som känns. Paniken har dragit mig rakt ner i backen och jag har hamnat i mina djupaste dippar där jag känt att livet är mer än jag klarar av, helt övertygad om att jag aldrig kommer återhämta mig. Jag tror att det varje gång har känts värre än jag kunnat minnas att det varit gångerna innan, som att krafterna sinat mer och mer för varje gång jag befunnit mig i det becksvarta mörkret och den påfrestning som det innebär att vara där. Men på något sätt har jag ändå överlevt, någonstans inom mig måste det ha funnits en vilja att leva även i det mörkaste stunder. Jag vet ärligt talat inte hur jag klarade 7år då detta mer eller mindre var min vardag, dipparna avlöste varandra och där i mellan försökte jag beta av varje dag så smärtfritt som möjligt. Jag försökte förändra tillvaron jag fastnat i men det var någonting som höll mig i ett järngrepp.
Ofta blev jag så innerligt trött på mig själv, jag kunde verkligen inte förstå vad som var problemet, varför kunde jag inte bara släppa taget? Jag insåg ju mer och mer att det var precis det jag behövde göra, att det handlade så mycket om att tillåta mig känna och sluta kämpa emot allting inom mig. Ändå kunde jag inte hur jag än tyckte mig försöka. Det är svårt att förstå hur mycket rädslan kan styra hela ens tillvaro. Min rädsla för att leva, existera, vara människa och allt vad det innebär, var som ett strypgrepp runt min hals. Det lättade aldrig, det var bara mer eller mindre påtagligt.
Men allt är föränderligt, det jag trodde var omöjligt visade sig vara möjligt. Jag kunde göra mig fri. Jag kunde till slut börja leva mer och mer tillsammans med mig själv och mina känslor, istället för emot dem. Jag kunde börja ta till mig livet på ett helt annat sätt. Jag blev fröet som inte längre i panik sitter sist kvar. Kanske inte heller alltid först iväg, men jag blir allt bättre på att släppa taget, inte låta rädslan kontrollera utan istället nyfiket låta vinden föra mig vidare på färden.
Jag befinner mig fortfarande i stora utmaningar, saker inom mig som jag har haft allra svårast att närma mig, som är svårt att stanna kvar i, som då blir svårt att låta gå. Men resan fortsätter och det känns som att jag blir ett modigare frö för varje dag. Jag vet att jag klarar så mycket mer än jag tror, jag har överraskat mig själv så många gånger de senaste två åren, jag vill tro att jag kommer klara allt jag behöver klara av.
Släpp taget min vän ❤